ammar min tvååring, är jag konstig?!

Jag undrar  varför det här ämnet väcker så enormt starka reaktioner, nästan uteslutande hos kvinnor dessutom. Kanske för att det berör på ett djupt personligt plan och därigenom blir väldigt känsligt. Det tycks vara känsligt oavsett om man avstått helt från att amma eller ammar i flera år eller befinner sig någonstans däremellan.

Amning är ett ämne där man ofta formulerar vad som är okej utifrån det egna personliga valet. Verkar vara svårt att tycka något är okej som ligger långt ifrån hur man själv gjort, oavsett vilket det valet varit. Det startas omröstningar stup i kvarten där man ska kryssa i exakt vid vilken ålder som amningen övergår från lämplig till olämplig. Hur ska man kunna dra en knivskarp gräns där? Som folk ofta skriver-NÅGONSTANS går gränsen, men exakt var den går kan bara avgöras av varje individuell mamma och individuellt barn. 

Vad som ofta glöms bort är att den allmänna inställningen till amning är kulturellt betingad. När jag var liten avrådde svenska myndigheter från amning längre än 9 månader, vilket de knappast skulle göra idag. I andra länder är det normalt att amma 3-4 år, i ytterligare andra tror man (olyckligtvis)att ersättning är nyttigare redan för de minsta spädbarnen.

Ni som tycker att det är äckligt och onaturligt att amma en 2-åring, har det slagit er att det kan säga mer om ER än om den mamma som väljer att göra det? För henne och hennes barn är det kanske helt okomplicerat, medan det är NI som har laddade glasögon på detta. Som ni projicerar över på henne.

Min personliga gräns gick när barnet var en bra bit över året. Men det är MIN gräns, inte alla andras. För mig är man inte konstig om man slutar efter 2 månader eller 2 år. Vi är alla olika. Lyckligtvis!