ammar min tvååring, är jag konstig?!

Ammade min son tills han var ca 19 mån. Slutade då pga att nattamningarna tärde på min hälsa. Det var vemodigt men dags då.

Inget fel amma en 2-åring!!
Bara vi här i västvärlden som tycker det är konstigt. Tycker man skall amma så länge man själv och barnet vill / trivs med det.

När min son började på dagis var han 1 år men tidig i talet. på eftermiddagarna när jag hämtade gastade han : TUTTE!!

:) 

Attachment Parenting eller Activ Parenting. Går ut på att man ska vara aktiv med sina barn, ge dem mycket mycket närhet, bebisar ska hälst ammas och bäras i sjal så mycket det går och gärna sammsovning. Baseras mycket på hur man tog hand om barn förr i tiden då det inte funkade att helt gå upp i allt barnet vill och inte vill göra, genom att ha en bebis i sjal hänger den ju med i allt man gör men är ändå nöjd då den får sitta näära och vaggas till sömns när det behövs och större barn skall ha en naturlig roll i familjelivet där barnet ges utrymme dels genom uppmärksamhet och kärlek men även genom att från tidig ålder få hjälpa till med små sysslor som blir större ju äldre barnet blir. Filosofin tror inte på bestraffning i större utsträckning utan att beteenden ger naturliga konsekvenser, antingen possitiva eller negativa.

För att förklara det väldigt kort.

Ja... det finns nog många sorters "vanliga" föräldrar, man kan inte dra alla som inte praktiserar AP över en kam. Det kan vara bra att precisera vad man menar med "vanlig" förälder :)

Men vissa exempel på skillnader är: de som gillar "Nanny-programmen" är knappast AP, de som tycker att Kometkurserna är bra är inte AP, de som använder 5 mm eller SHN för att söva sina barn, de som hittar på straff och belöningar för att få sina barn att göra som de vuxna vill. Ja, för att ta några exempel...

Eftersom du ställer frågan som du gör anar jag att du tycker att förklaringen av AP lät som ett naturligt synsätt som "vanliga" föräldrar har och det vore ju underbart om de exempel på icke-AP som jag nämnde blev ovanliga. :)