ammar min tvååring, är jag konstig?!

Om man skrapar lite på ytan finns det nog fler långtidsammande mammor därute än man skulle tro. Men många väljer nog att tala tyst om det för att slippa just den typ av reaktioner som du har fått här.

Det finns forkningsbevis som visar på att den naturliga amningslängden (och då väljer jag medvetet att inte använda ordet "normala") ligger någonstans mellan 2 och 5 år, om man låter barnet få amma fritt tills det växer ifrån amningen. De mammor som skriver och förfasar sig här, har med största säkerhet på egen hand tagit beslutet att sluta amma sina barn någon gång vid 6 månader (vilket liksom är normen i Sverige).
Det är sorgligt att alla förväntas att följa normen och amma sina barn i högst 6-12 månader. Men om man väljer att amma längre betraktas man med stor skepsis (och t.o.m. äckel). Jag förstår liksom inte varför det som betraktas som fint och mysigt med ett spädbarn plötsligt skulle bli äckligt bara för att barnet är lite äldre. Bröstmjölkens sammansättning utvecklas dessutom i takt med att barnet växer, för att motsvara barnets näringsbehov.

Om jag var du skulle jag gå in på den här tråden istället, för att hitta likasinnade. Här kommer ingen att höja ett ögonbryn åt att du ammar din tvååring.
www.familjeliv.se/Forum-3-38/m50538826.html

Jättebra att du och din tvååring trivs med amningen. Och om du är klar och tydlig med hur du vill ha det när ni väl tänker avsluta amningen, tror jag att det kommer at gå jättebra.

Varför tror du att amning gör barnen beroende?

Det var inte ett svar på frågan jag ställde. Varför tror du att amning gör barnen beroende (av mamman)?

Varför? Pappan och andra kan väl ge tröst och närhet på ett annat sätt? Amning är ju bara ett sätt av alla.

Fast det där är ju något du själv läser in i amningen.
Min son ammar fortfarande som niomånaders. Inte långtidsammande än, men ändå gränsar det till den svenska normen. Jag ammar honom till sömns och han vill oftast amma när han tankar trygghet hos mig. Min man vaggar honom till sömns, eller sitter bara med honom. Kramar och håller nära när han tröstar eller ger trygghet. Han har sitt sätt och jag har mitt, sonen föredrar inte entydigt varken det ena eller det andra om det inte är väldigt speciella situationer. Och jag känner mig långt ifrån som den "enda" som kan ge den "fullkomliga" tryggheten och trösten.

Hur menar du nu? Bara för att man ammar kan väl ge tröst på annat sätt också. Jag kunde det i alla fall när jag ammade mina.

Det är kanske sant, men de skulle sannolikt vara likadana även utan amningen. Jag tror att det handlar mer om attityd än om amningen i sig. Man kan inte tvinga ett barn att amma.

Jag ammade min första tills han var 13 månader, och egentligen ville väl ingen av oss sluta med amningen då heller men så blev det i alla fall. Nu har jag två tvillingpojkar som jag kämpade hårt med i två månader för att amma, men mjölken kom aldrig igång ordentligt (de är prematurer) och mina pojkar trivdes inte med det. Kan säga att det går inte en dag utan att jag sörjer amningen.

I framtiden om och när det blir dags för en nummer fyra så hoppas jag verkligen att amningen kommer att fungera och då kommer jag amma länge!
Så ts - jag tycker att det är toppen att du ammar din dotter fortfarande när ni nu båda trivs med det!

Jag skrev att jag HOPPAS att amningen kommer att fungera och OM den gör det kommer jag amma länge. Mina tvillingpojkar är 4 månader och dom ammar jag ju inte eftersom de inte trivdes med det, utan blev nöjdare och trivdes bättre med ersättningen. Så på vilket sätt ser jag till mina behov istället för mina barns?

Fast hur menar du nu? Avbryter man amningen på barnets initativ så gör man det på barnets behov och preferenser, men inte om man fortsätter amma ett barn som tydligt visar att det vill amma?

Så du menar alltså att en tvååring rimligtvis inte kan vilja amma?

Aha. Så amning över en viss ålder är inte bra för ett barn utan något man borde ta vuxenansvar för att avsluta, om barnet själv inte tar initiativ till att avsluta? Vad är det som är dåligt?

Nej, att somliga gör det "i smyg" beror naturligtvis på att amning över ett års ålder befinner sig utanför normen. Det är många som menar att man självklart ska sluta amma så fort barnet inte har "behov" av det, eller med andra ord så fort barnet får sin huvudsakliga föda från någonting annat än amningen. Så min fråga är då; hur ska "behov" definieras? Kan inte ett känslomässigt behov vara ett behov?

Beroende? Eh, du har ju inte en jäkla aning om vad du snackar om.