ammar min tvååring, är jag konstig?!

Det är mycket ett barn inte "behöver" men som man tillhandahåller ändå, för att det gör dem glada och tillfreds. Ett så pass stort barn är inte något man "lägger till bröstet", det väljer att lägga sig själv vid bröstet. Man kan inte tvinga varken ett spädbarn eller en tvååring att amma. Jag misstänker att de som tycker att det är skitäckligt med långtidsamning själva inte har särskilt långvariga (eller möjligen positiva) amningsupplevelser.

Varför tror du att amning gör barnen beroende?

Det var inte ett svar på frågan jag ställde. Varför tror du att amning gör barnen beroende (av mamman)?

Fast det där är ju något du själv läser in i amningen.
Min son ammar fortfarande som niomånaders. Inte långtidsammande än, men ändå gränsar det till den svenska normen. Jag ammar honom till sömns och han vill oftast amma när han tankar trygghet hos mig. Min man vaggar honom till sömns, eller sitter bara med honom. Kramar och håller nära när han tröstar eller ger trygghet. Han har sitt sätt och jag har mitt, sonen föredrar inte entydigt varken det ena eller det andra om det inte är väldigt speciella situationer. Och jag känner mig långt ifrån som den "enda" som kan ge den "fullkomliga" tryggheten och trösten.

Det är kanske sant, men de skulle sannolikt vara likadana även utan amningen. Jag tror att det handlar mer om attityd än om amningen i sig. Man kan inte tvinga ett barn att amma.

Fast hur menar du nu? Avbryter man amningen på barnets initativ så gör man det på barnets behov och preferenser, men inte om man fortsätter amma ett barn som tydligt visar att det vill amma?

Så du menar alltså att en tvååring rimligtvis inte kan vilja amma?

Aha. Så amning över en viss ålder är inte bra för ett barn utan något man borde ta vuxenansvar för att avsluta, om barnet själv inte tar initiativ till att avsluta? Vad är det som är dåligt?

Nej, att somliga gör det "i smyg" beror naturligtvis på att amning över ett års ålder befinner sig utanför normen. Det är många som menar att man självklart ska sluta amma så fort barnet inte har "behov" av det, eller med andra ord så fort barnet får sin huvudsakliga föda från någonting annat än amningen. Så min fråga är då; hur ska "behov" definieras? Kan inte ett känslomässigt behov vara ett behov?

Jag håller inte alls med. Jag antar att det helt enkelt beror på vilken syn man har på amning och små barns utveckling. Jag tycker inte att det är självklart att det är mammans behov av tillfredsställelse som tillgodoses även om det förekommer, lika lite som jag tycker att det likt ett matmissbruk är skadligt för en tvååring att vilja amma, och tillåtas göra det.