Se hit omföderskor!
Jag har också panik inför smärtan. Smärta glömmer man ju bort, men paniken kan jag komma tillbaka till när som helst. Den här gången vill jag ha EDA från första till sista värken. Och blir det snittrisk så vill jag snittas direkt. Så sjukt opsykologiskt att ställain en patient på att det kommer att bli snitt, men att hon ändå ska ligga med outhärdlig smärta i flera timmar till för att det kanske komemr att funka. Det om något fick en ju att vilja ge upp… Vill absolut ha ett till barn, men känner ingen direkt glädje över att vara gravid den här gången tyvärr.
Sonen låg i vidöppetläge och det gjorde att jag inte öppnades alls och vattnet gick inte. De tog då hål på hinnorna och då började helvetet. Under åtta timmar fick jag inte en enda värkpaus. Jag tryckte lustgasen mot ansiktet i panik. Den gav ju en vidrig känsla eftersom man ska ta bort den i värkpauserna, men alternativet att ta bort den var värre. Fick inte EDA på en gåpng eftersom jag tog blodförtunnande och då var e tvungna att ta en massa tester först. Jag var tvungen att fasta i 12 timmar eftersom det var snittrisk. Kräktes massor och fick inte ens dricka vatten efteråt. När provresultaten slutligen kom och visade att jag kunde få EDA så var narkosläkaren upptagen. Hade sådan panik att jag började slita i håret för att försöka förflytta smärtan någon annanstans. När jag ändrligen fick EDA så var det en enda stor befrielse. Men kunde fortfarande inte slappna av helt eftersom jag hade sådan panik över att smärtan skulle komma tillbaks.