Se hit omföderskor!

jag oroar mig massor om barnet ska fastna denna gång som med första och att ja ska spricka tokmkt igen. jag är nog rädd för hela förlossningen faktiskt

Nje det var en skräckblandad förtjusning över det hela, man vet ju att det kommer göra övernaturligt ont men oxå vad man får av det. för mig var första en normal förlossning på 13 timmar men med 2an så tog det ca 50 min från att jag var inskriven tills hon var ute och det hade jag inte riktigt räknat med.

ja han mår jättebra. dock mådde han inte sådär super när han kom ut men det hade nog ingen ha gjort. själv då? vad är din nojja`?:)

fy vad jobbigt och trist! Förstår verkligen att du är rädd. Min barnmorska har skickaat en remiss till de som beviljar kejsarsnitt för jag är så himla rädd för att gå igenom detta igen. Att det ska vara en himla stress att barnet måste ut fort som satan osv. Känns som att det är tryggare för barnet att bli utplockad med snitt då. spec om man själv är livrädd under förlossningen. Lär ju inte bli ngt lyckat. Hur känner du inför snitt?

Hoppar in här jag också.

Väntar vårt andra barn, med BF imorgon. Förra förlossningen var dramatisk. Jag gick över tiden 2 veckor och sen kom det inte igång riktigt så det blev värkstimulerande dropp, vilket ledde till ett urakut kejsarsnitt pga att sonen höll på att få syrebrist. Men allt gick bra, han mår jättebra nu (2,5 år gammal) och jag mår också bra. Men ända sen snittet har jag oroat mig och grubblat inför kommande förlossning. Dels är jag väldigt sugen på en vaginal förlossning för jag kände mig verkligen snuvad på förlossningen förra gången. Men samtidigt är jag rädd för att nåt ska gå fel pga att jag är snittad en gång. Jag har hört att livmodern under värkarbetet kan spricka i det gamla snittet, och att man då riskerar både bebis och mammans liv. Jag vet att det är VÄLDIGT ovanligt och de rekommenderar mig ändå att försöka vaginalt, men jag kan inte riktigt släppa tanken ändå.
Nu har jag börjat få en hel del förvärkar, och jag tycker att de känns annorlunda än förra gången. Jag tycker att det gör ont i snittet, men är det bara inbillning pga att det är det jag är rädd för?

 

jag sitte och läser igenom din blogg nu :)
jag tror att du kommer fixa en tredje förlossning galant. de säger ju att omföerskor har lättare att föda:) får man fråga vad din dotter har för handikapp? Vilka supermänniskor ni är! Starka som orkar med allt. Jag jobbade innan som personlig assistent förut. Åkte med familjen utomlands och jag är så imponerad över vilken styrka vissa människor kan ha.

troligen mest över om jag kommer få åka in själv (svårt med barnvakt, alla jobbar) och sen om det går fort eller blir utdraget...

 

okej det var precis så de barnen jag jobbade med hade det oxå. Jo visst kan det vara tufft att komma in i ngns familj o vara där och jobba med ngns barn men det jobbigaste måste nog vara för er föräldrar som måste ha ngn där hela tiden fast såklart skönt med avlastning men aa, du förstår vad jag menar!?
Grattis till den blivande bebisen ialalfall och jag tror att det kommer gå utmärkt:) Du får berätta här i tråden hur det gick sen :)

Hej, skulle bara vilja berömma dig för din fina blogg! :) kunde inte koma in på din sida här på fl så jag skriver lite här. Lycka till dig och din familj!
Mvh Johana (pusslude)

nej precis! grym är du! ska följa din blogg nu så får jag hålla mig uppdaterad om din bebbo nr 3:) kramar

Väntar nr3 är inte rädd för smärta eller så (hög smärttröskel).

Förlossning nr1 var ett akutsnitt 8v för tidigt pga havandeskapsförgiftning. Blev nedsövd och kunde/fick inte träffa min dotter förrän 3 dagar efteråt. Jag var för sjuk och hon låg på neo-avdelningen. Hon är idag 4.

Förlossning nr2 gick fort. Räknades då som förstföderska och jag ville föda vaginalt eftersom jag kände mig helt lurad på själva upplevelsen med en "riktig" förlossning. Hörde också talas om att snittet kan brista och allt i samband med att ha blivit snittad förr. Iaf det hela slutade med att jag gick 5 dagar över tiden. Hade mycket förvärkar/sammandragningar men inget som va för jobbigt. Hade haft middagsgäster och när de åkt gick jag på toa och upptäckte att jag blödde. Ringde in och de ville jag skulle komma in. När vi kom in va jag öppen 3cm, helt ok men kände fortfarande inte som om NU är det dags. Trodde vi skulle få åka hem igen. Nästa undersökning va det 5cm oj, kanske på gång då men ingen var stressad eller så. 10-15min senare är nästa dotter född med sugklocka för hon fick syrebrist och hjärtljuden sjönk alldeles för mycket för fort. Från det att vi ringde in och hon är född är det ca4,5tim. De sa i efterhand att hon borde inte vara född förrens om minst 6tim. Hon är idag 9mån.

Min rädsla är att få för tidigt med snitt och/eller att jag inte ska märka att vi måste åka in (hade aldrig åkt in om jag inte blött). Vi har 3mil till BB, vad händer om vi sitter i bilen och bebisen MÅSTE ut???