19 år och snart fyrabarns mor...men alla klagar
Är 19 år, har två barn. Kelian snart tre år och Kine snart ett. Vi klarar oss bra. Bor i en tre i fint område i Göteborg. Min pojkvän har precis fyllt 25 och han har bra lön. Jag har pluggat på distans och tagit studenten med mvg i samtliga ämnen. Jag är gravid igen, med tvillingar. Det var inte planerat, jag blev gravid trots minipiller. Att det var två stycken i magen kan jag inte heller rå för. Varför ska jag behöva försvara mig hela tiden? Vi klarar oss. Vi har det inte bara okej, vi har det super. Vi är lyckligt lottade, vi kommer från en familj med bra tillgångar så vi har RÅD att åka utomlands en gång om året och vi har RÅD att ge barnen dyra presenter. Vi har RÅD att bo fint och vi har RÅD med en ny bil. Så varför klaga?
Nu kanske jag låter som en bortskämd snorunge, men jag vet hur mycket mina föräldrar har kämpat för att komma in på drömutbildningen och få bra betalda jobb. Precis så har jag gjort nu. Jag har klämpat så in i helvete mycket, ibland har jag varit vaken 48 timmar i sträck när pojkvännen varit borta på jobbresor. Varit glad och aktiv mamma på dagen och trött, pluggandes student på natten. Det är inget drömläge, men jag har valt det själv och jag har klarat av det super bra också!
När jag blev gravid med Kelian ville jag först göra abort. Jag tänkte att jag bara går i skolan och ville inte leva på andra, ville inte att min pojkvän skulle behöva betala allt och ville absolut inte ha socialbidrag. Men då sade min mamma till mig: "Du vet att vi står bakom dig, vi stöttar dig ekonomiskt. Var glad för det och se det positivt. Du klarar allt bara du vill. Vad du än väljer så finns vi här, men en abort behöver inte betyda att livet blir enklare. Detta kanske är första, och sista gången du blir gravid".
När hon sa det så blev jag säker. Jag ville behålla. Och det var det bästa jag gjort!!!!!!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-08-14 13:22
Självklart är det inte bara det materiella som spelar roll. Uppfostran och det sociala är mer än dubbelt så viktigt. Men det är det ingen som klagar på. Mina barn är väluppfostrade, glada och trygga i sig själva. Men jag måste tillägga att en stadig ekonomi underlättar väldigt mycket och jag är tacksam över att jag har det och det skäms jag inte över att säga heller. Jag kan spara till barnen och sådär. Om jag inte hade haft en stadigt förhållande med en pojkvän som jobbar och föräldrar som stöttar hade jag nog gjort abort.
För att leva på socialbidrag är ingen höjdare, det går, om man vill. Men JAG vill inte leva på samhällets pengar. Jag tycker det är jobbigt som det är nu, att leva på min pojkvän. Me när vi pratar om det säger han "du har fött två underbara ungar, du har gett mig lycka. Nu ger jag dig allt du behöver tills du är utbildad och har jobb".
