Ung mamma hit & ung mamma dit, vem FAN bryr sig?

De olika rubrikerna här är inte riktigt samma sak som att basunera ut att man minsann är en UNG MAMMA, eller vad det nu handlar om. Här är det väl mer ett sätt att hitta människor som befinner sig lite i samma fas i livet eller som kanske brottas med samma problem. Får man barn när man är 17 kan man ha funderingar kring hur det blir med föräldrapenning (man har troligen inte hunnit jobba ännu), om man ska försöka läsa färdigt gymnasiet direkt eller hellre ta ledigt ett år och liknande saker. Det är kanske inte så stor idé att vända sig exempelvis till mig med de frågorna. Jag var 34 när jag fick första barnet och har verkligen ingen aning om gymansiemammors speciella problem. På samma sätt kanske mammor på 40+ är oroliga över att inte hinna få syskon till sina barn. Både de allra yngsta och de allra äldsta kan uppleva att de har väldigt lite gemensamt med andra föräldrar på öppna förskolan. En mamma på 45 kan ta illa vid sig om vikarien på dagis tror att hon är barnets mormor, liksom 18-åringen kan tycka att det är jobbigt att bli misstagen för storasyster eller barnvakt. I alla de fallen kan det vara skönt att prata av sig med andra som är någorlunda i samma situation.

Det är väl inte konstigare än att jag kan presentera mig som adoptivmamma eller mamma till en astmatiker i en tråd där det har ett värde för informationen. Handlar tråden om något specifikt kring adopterade barn så blir ju det jag skriver förmodligen mer intressant om läsaren får veta att jag har egen erfarenhet av adopterat barn. Däremot finns väl sällan någon anledning att berätta att dottern är sonen har förkylningsastma om tråden handlar om hur barn lär sig cykla eller vilka regnkläder som är bäst.

Jag har också väldigt svårt att förstå varför man går i försvarsställning långt innan någon ens har kommit med en anklagelse. Varför starta en tråd med rubriken "Jag är 16 år och ändå en jättebra mamma!". Ingen har väl sagt något annat? Eller varför lägga in en sidfot med en text typ "Ung mamma till Robin". Vem har frågat efter åldern? Blir det man har att säga viktigare, mer sant eller på något sätt annorlunda för att det kommer från en ung mamma? Även om skriver om tips på kul saker att göra med barnen en helg i Göreborg?

Men där har vi nog en skillnad mellan de flesta under 25 och de flesta som är äldre än så. Barn är alltid noga med sin egen ålder. Min son blir förnärmad om någon påstår att han är fyra. Han är faktiskt fyra och ett halvt! Min dotter är sju och ett halvt, men har hunnit bli så stor att det räcker att säga sju. En 18-åring brukar inte ha något emot om man säger att hon är i övre tonåren, men hon tycker nog fortfarande att åldern är rätt viktig, att den säger något om henne. Få 18-åringar har en bästa kompis som är 28.

Någonstans runt 25 brukar det där förändras. Åldern blir inte så viktig längre. Ens egenskaper verkar inte längre hänga samman med åldern. Alltså berättar man hellre andra saker om sig själv. Jag är 41, men har vänner som är såväl tio år yngre som tio år äldre. Vi är olika gamla, men har så mycket annat gemensamt. Om jag ska beskriva mig själv så berättar jag hellre att jag är lärare, gift och har två barn. Det säger mer än åldern. Få männiksor hör åldern 41 och tänker "Aha, en sådan där 41-åring, det vet man ju hur de är". Men presenterar man sig som 19-åring så utgår nog både man själv och folk runtomkring ifrån att åldern säger något om ens person

Att man presenterar sina barn med ålder är väl inte konstigt alls. Det är inte så stor skillnad på att vara en mamma på 29 eller 37, men det är en enorm skillnad på att vara mamma till en tvååring eller en tioåring.