Föräldrautbildning Hösten 2010
Hösten närmar sig och jag tycker det vore trevligt att samla oss som ska gå föräldrautb. i höst och dela lite tankar med varandra.
Inlägg från: Hjärtat längtar
|
-
-
Svar på tråden Föräldrautbildning Hösten 2010
-
Våran utb startar 14 sept. LÄNGTAR
-
Hej! Jag börjar också bli lite nervös. Men jag är nog ännu mer nervös för hemutredningen.
-
Åh så spännande 1 Tea!!!
Du får skriva och berätta hur det är! Vi är så nyfikna så!
Vi får vänta tre veckor till föräldrautb. börjar.
Är du den tea jag tror? -
Tack för att du delar med dig Tea! Det ska bli intressant! Snart bara två veckor kvar till vår start!
Har ni utb varannan vecka, eller hur ofta och hur många ggr har ni? -
vad har ni gjort följande träffar?
-
okej intressanta och svåra frågor...
-
Idoli; Skriv och berätta hur det gick på info-samtalet!
På tisdag startar vår utb. kan inte fatta att det är så snart!!! Det börjar pirra i magen nu! -
vi blir nog ovanliga då, som inte har gjort IVF-behandlingmatte till Bellman skrev 2010-09-10 09:12:26 följande:Ja det är nog så, att de flesta i allafall varit med behandlingar i långa rader med allt vad det innebär. Rmc i Linköping, ja där har man varit ett antal gånger. Hittar dit med förbundna ögon nu tror jag.... Men skönt att kunna prata med de som är i samma situation och vet hur det känns. Vi kommer ha diskussioner på nätet eftersom det är en distanskurs och det känns lite synd att inte träffa människor på "riktigt" förutom när vi ses över nån helg sådär. Men vi vill sätta igång så foprt som möjligt och då var detta ett bra alternativ.
-
Ja, nu har vi varit där!
Och det kändes jättebra faktiskt! Det var en blandning av par!
2 par var i 40-årsåldern, 2 par såg ut att vara runt 30. I ett par var kvinnan 25. Och så vi som är 24.
Så det var ju inte bara vi som var unga. Det kändes bra!
När vi fått presentera våra namn osv. åt vi fika. Sen förklarade en av kursledarna hela adoptionsprocessen.
Sen blev vi indelade i 2 grupper, tjejer för sig och killar för sig. Och då skulle vi prata om det som varit och varför vi sitter just här nu...
Jag blev förvånad över att bara ett par hade gjort IVF.
Så det var som sagt en härlig blandning av åldrar och bakgrund. Men ett hade vi gemensamt att vi alla ville adoptera! Det kändes skönt att vara i en grupp av människor där vi alla hade samma mål. Man kände sig inte så annorlunda, som man annars kan göra. Det känns ju trots allt lite udda att adoptera, särkilt i vårt lilla samhälle.
Sen samlades vi alla igen och kursledaren pratade om anknytning.
Alla adoptivbarn har speciella behov, vissa har särkilt speciella behov (handikappade barn).
Det börjar med att barnet känner ett behov. Föräldern hör barnet. Föräldern tillgodoser behovet. Barnet känner sig tryggt.
Ibalnd kan det vara svårt att veta barnets bakgrund. Har barnet haft en god anknytningsprocess i sina tidigare relationer? där deras behöv har blivit tillgodosedda?
Har barnet haft en bra anknytningsprocess tidigare har det också lättare att knyta an till sina adoptivföräldrar sen. Barnet kommer kanske skrika sig orange i ansiktet och undra varför främmande människor tar med sig honom/henne.Och det blir tufft i början, men sen knyter ofta barnet an ännu bättre.
Ett barn som kan verka lätt, som inte skriker, kan faktiskt vara svårare att knyta an till. Man kanske har svårt att få ögonkontakt med barnet. Det barnet kanske inte haft chans att knyta an till någon tidigare, och därför kan barnet ha svårt att knyta an.
Anknytningen har ju med att göra hur barnet har haft det innan och hur gammalt barnet är. Så det är ju inte så lätt att förbereda sig, eftersom man inte vet hur barnet kommer ha haft det eller hur gammalt barnet kommer vara.
Vi fick en läxa till nästa gång och det var att fundera på hur vi skulle göra praktiskt med anknytningen.
Hur gör vi med boende, jobb, föräldraledighet, hur ser vårt nätverk ut?
Japp, det är nåt vi får diskutera. Just nu jobbar vi båda helger, och det är ju inte så lätt sen när vi har barn, för det finns ju inte dagis på helgerna....
Men jag är glad och ser framemot nästa tillfälle!
Matte till Bellman: Ibland är det kö till hemutredning ibland inte. Jag tror ofta de större kommunerna har längre kö.
Det där med att samla papper osv. När man fått medgivande får man ju skicka det till sin organisation. Sen diskuterar man land. Alla länder har ju både Sverige-kö och landskö. Det kan ju hända att man måste stå ett tag till i Sverige-kön innan man får skicka till landet. -
I somras när vi åkte bil, tog jag varje tillfälle i akt att läsa högt ur adoptionsboken, och så diskuterade vi tillsammans. Maken läser inte själv, utan jag får läsa högt för honom...
-
ja det är nog väldigt bra att dela upp tjejer och killar.
Första gången på vår föräldrautb var första gången som min man pratade om vår barnlöshetshistoria tillsammans med andra killar. Det var nog nyttigt för honom.
Jag pratar ju och pratar ju med många vänner. Jag har väl mer ett behov av att prata av mig! Vi kvinnor... -
Vad roligt att du gillar kursen!matte till Bellman skrev 2010-10-08 19:59:23 följande:Vi bor inte i Stockholm utan i Valdemarsvik 5 mil från norrköping.
Vi är med i studieförbundets adoptionskurs och den är godkänd här och på flera delar i landet. Vi är par från hela sverige somgår denna kurs och förra helgen träffades vi . Det var helt underbart härlgt att träffa dessa trevliga glada människor som är i samma situation som oss. De var från både nprrland, stockholm och skåne. Vi som går denna kurs har kanske svårare att komma loss på kvällar osv så på distans är utmärkt val för oss. Det var väldigt sönt att få prata med människor som är i samma situation och där man inte måste hitta på en massa lögner om varför man inte har barn, osv. Vi diskutterade mycket kring allt som berör adoption till barnlöshet. Något som vi alla hade gemensamt. Dessa hemlighetsmakerier man håller på med för sina arbetskamrater varför man måste till läkaren osv . Vi skrattade mkt tillsammans och det var skönt att få känna att det finns fler än vi, vi är inte ensamma.
Nu är det på nätet vi pratar mkt men det är väldigt bra det med.
är det nån mer helg, eller var det bara en?
Jag tycker med det är jätteroligt att träffa andra i samma situation. Man känner sig normal bland dem liksom.
Man känner sig inte som det ovanliga barnlösa paret som ska adoptera, som man kan känna ibalnd.
På tisdag ska vi på tredje träffen (av 6 träffar) det ska bli kul. Jag kommer nog sakna föräldrautbildningen sen.