Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

ledsenochhemlig: Jag sitter i samma sits som du, jag och min sambo förlorade vår son i vecka 18 pga att det på rutin UL upptäckte för lite fostervatten och att bebis var väldigt liten för sin ålder och hade multipla missbildningar. Efter två besök på uppsala akademiskas avdelning för fosterdiagnostik (specialister vi fick träffa) var det tio dagar mellan besöken.
Vi visste att hoppet var ute och hur skulle man orka tio dagar med bebis i magen för att få "domen" om vår son skulle ha en chans el inte? In i det sista hoppades man ju.

Vi bestämde oss för att vara glada NU! Försöka fylla dagarna med saker och hitta på saker, träffa folk och framförallt prata. Inleda sorgeprocessen och gråta, gråta, gråta. Det visade sig på så sätt lättare psykiskt när dagen för att föda väl kom sen... man var beredd. För vi hade börjat sörja och vi hade förlikat oss med tanken.

Försök vara glad för tiden ni har fått som gravida! Vilken kärlek ert barn har visat er och att ni verkligen vill bli föräldrar! Det har vi! Vi är oändligt tacksamma för allt det... och vi vill gärna ha ett syskon till vår son.

Jag håller också med föregående talare där det är tuffare psykiskt än fysiskt. Det gjorde inte alls ont när jag krystade, jag var smärtstillad hela tiden och var som i en dimma. Barnmorskorna tar så väl hand om dig så oroa dig inte! Allt kommer gå jättebra, och sorgen lär du dig att hantera med tiden. Mitt råd också slutligen. Rym inte ifrån känslan när du blir ledsen och känner sorgen skölja över dig. Gråt istället och du kommer känna dig starkare sedan.
Glöm bara inte att det var inte allt förgäves, även om man känner så just nu. Ni har ju fått en massa kärlek och att vara änglaförälder är inte fy skam om man ser till att barnet hade kunnat gå hela vägen ut och kanske komma ut sjuk ist! :( Var glad att de hittade felet i tid!

Massa kramar!

Jag håller alla tummar och tår för dig! Jag är helt övertygad om att du klarar av det lika bra som vi andra gjort. Du är inte ensam! Vi finns här som ditt hål i trädet, och vill du berätta om hur det gick så lyssnar vi allihop. Det är jag övertygad om.

Massa styrka till dig!

Jag håller inte med helt. Det är ju helt upp till var och en! Jag och min sambo valde att inte se vår son på grund av att han hade så grava missbildningar både på kroppen och i ansiktet, så jag tror inte det hade tillfört något.
Vår sorgeprocess hann liksom börja under de tio dagar vi var tvungna att vänta på grund av två separata specialistbesök på uppsala akademiska, så när det väl var dags att avbryta hade vi redan förlikat oss med tanken och var förhållandevis lugna.

Vi ångrar oss inte än i dag utan lever på känslan vi hade i oss med massor av kärlek som han gett oss under tiden som gravida. Men det är vi - och går det ist snabbt med processen kanske det kan hjälpa att se och hålla barnet! :)

Heja va du är duktig! Och att du orkade stå på dig! Skitbra gjort. Jag är jätteförvånad att du till en början skulle ha fött i ett vanligt efterbehandlingsrum?! Jag trodde det var standard att man födde (oavsett utgång) på förlossningen. Det gjorde nämligen jag, och hade inte tänkt något annat... Men skönt att det ordnade sig.

Jag kände också den där lyckokänslan du pratar om, men jag tror att det för mig mest handlade om att jag var glad att smärtan tog slut och att det var som en lättnad att det äntligen var klart.

Jag råder dig att vara vaksam på tomhetskänslan, för mig tog det iaf ett par-tre dagar innan chocken lagt sig och jag verkligen fattat vad som hänt. Och då tog sorgen fart igen och jag grät som fan...  Men man blir starkare för varje dag, så var inte rädd för det.  Du klarar även den! Ta en dag i taget och känn efter, du kommer in i lunken efter någon vecka men tomhetskänslan kommer man nog aldrig över :(

StyrkeKram på dig!

Jag håller med dig fullständigt. Vi har i princip samma tankegångar och bakgrundshistorier, men bara att vi födde i vecka 19. Och det är skönt att de flesta respekterar och accepterar det!

Vad gäller "glaset vin" så håller jag också med dig... första veckorna kändes det helt fel! Men då är det bara och låta bli. Man känner själv när man bearbetat så pass att man känner sig fysiskt stark för att bli berusad. Men skynda inte på det... varnar för att känslorna kan eskalera. Om du tar dig ett glas, gör det i den mysiga och lugna hemmavrån med sambon - då kunde iaf jag känna efter hur jag reagerade.

För mig handlade det lite också om att när jag väl valde att ta en öl eller ett glas vin så var det samma som att acceptera att livet hade gått tillbaka till de gamla gängorna igen. Det grå och tråkiga innan barnet i magen satte guldkant på precis allt. Nu är man liksom grå, tråkig och inge "speciell" längre... som får äta allt och dricka allt. Och ingen bryr sig, typ. Hoppas du förstår hur jag menar
Massa kramar!