Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?
Förstå precis vad du går igenom nu och önskar dig kraft och styrka att ta dig igenom det här. Var själv i samma situation för knappt två veckor sen.
Tisdagen 13 juli genomgick jag en sen abort i v 21.
Var inne på RUL mån 28 juni och då blev läkaren lite oroad för hon såg inga utsträckta fingrar. Blev inbokade på nytt ultraljud två dagar senare med samma resultat och då togs ett FVP. På torsdagen, efter 8 dagars väntan fick vi så beskedet att fostret led av trisomi 18 och läkaren sa att det var mkt allvarligt och vi fick erbjudande om att avbryta graviditeten. Fred 9 juli ringde läkaren på morgonen och frågade om vi fattat något beslut om hur vi skulle göra. Vi hade beslutat oss för att avbryta. Läkaren förklarade att Rättsliga rådet redan haft veckans möte, men att hon ringt upp dem och ordnat så att vi kunde få ansöka om tillstånd genom att faxa upp ansökan innan kl 11, så att vi skulle slippa att behöva vänta tills fredagen därpå. En läkare med ett mycket empatiskt och proffsigt bemötande som gjorde sitt bästa för oss. Önskar att du fått samma bemötande! Så vi begav oss till lasarettet direkt och prata med kuratorn som skulle skriva det psykosociala utlåtandet som skulle skickas med ansökan. Och svaret kom inom en halvtimme - beviljat.
Jag kände samma oro som du inför det här. Läkaren förklarade lite om hur det skulle gå till och hon ville att vi skulle vänta till söndagen för att det skulle få sjunka in lite, för att vi skulle hänga med rent känslomässigt. Allt känns så overkligt och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi har tagit oss igenom det här. Har det här verklgen hänt mig? Jag storgrät på morgonen när vi åkte in för att sätta igång "förlossningen", men sen var jag helt lugn och kände mig nästan kall och oberörd men det kändes som att jag inte var med utan jag stod sidan om och betraktade hela förloppet. Har fått höra sen att det är kroppens/psykets försvar för att man ska orka ta sig igenom svåra händelser.
Fick till att börja med 4 slidtabletter och 4 smärtstillande tabletter, de satte en kanyl i handen för att kunna ge smärtstillande morfin. Sen var det en väntan och jag kände av hur livmodern jobbade, som mensvärk i magen och ryggen. Efter 3 timmar fick jag ytteligare 2 slidtabletter, provade en TENS-apparat som kändes skönt masserande. Fick morfin ett par gånger, det var bara till att säga ifrån så fyller de på, för det är inte meningen att du ska ha ont. I den här situationen har de ju bara dig att ta hänsyn till. Efter ytterligare 3 timmar fick jag ännu en slidtablett och efter ca en timme kände jag hur något var på väg och barnmorskan varinne på rummet precis då och hon och min man hjälpte mig till toalettenså jag fick sätta mig där. Livmodern sköter det mesta jobbet själv och stöter ut det, men just där och då när det gjorde lite ont så kändes det naturligt att hjälpa till att krysta och då kom fosterhinnan. Sen kom även fostret men det gjorde inte ont. Jag bad barnmorskan plocka bort allt för vi ville inte se det på det viset. Efter en timme kom även moderkakan och det var inte heller smärtsamt. Det kändes bara som en lättnad att allt det fysiska var över.
Du kommer att klara det här, även om det inte känns så nu. Och barnmorskorna kommer att ta så väl hand om er!
Vi valde att titta på våran lille gosse när vi kände oss redo. Han var så fin, han såg ut som en vanlig bebis bara lite mindre.Min man ville först inte alls, men vi pratade med en helt underbar diakonissa som rekommenderade oss att göra det. Själv ville jag göra det för att kunna förstå och sörja för att sedan kunna ta mig vidare. Och min man är glad att vi gjorde det för det var inte förrän han fick se som det blev verkligt även för honom. Sen började känslorna komma ikapp oss och när vi kom hem så bröt jag ihop totalt och dagarna efter levde vi i ett känslomässigt kaos och chocken har ännu inte lagt sig. Sorgen går inte över men vi försöker lära oss att leva med den.
Vi valde oxå att ha en liten minnesstund för våran ängel tillsammans med diakonissan för att få ett fint och värdigt avslut på denna tragiska händelse som vi föralltid kommer att bära med oss i våra hjärtan och tankar.
Ett råd är att prata, prata, prata med varandra! Få ut alla känslor, det är lättare om man delar på bördan. Vi, kvinnan och mannen, sörjer samma sak men på olika sätt. Prata med en kurator, dela med er till nära och kära. Själv skrev jag ett långt brev där jag beskrev vad vi fått gå igenom. Tyvärr var det många som blev "rädda" och inte visste vad de skulle säga och ville låta oss sörja i fred så de hörde inte av sig. I nöden prövas vännen.
Känner fortfarande en oerhörd skuld över attt vi fattade det beslut vi fattade men hjärnan säger att vi fattade ett logiskt beslut och att vi ville skona våran lille gosse från en massa onödigt lidande, men hjärtat brister och känslorna säger något helt annat.
Önskar jag kunde vara med och stötta er imorgon! Tänker på er i er svåra stund och hoppas att allt går bra imorgon.
Mina varmaste kramar