Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Massor med kramar till dig! Jag tycker att det är förjävligt att du ska behöva vänta i 11 dagar, det är omänskligt!! Själv fick jag vänta i 4 dagar på socialstyrelsens godkännande, och det var nog jobbigt. Jag känner med dig! Först får man ett hemskt besked och sen ska man behöva vänta i flera dagar på att föda ut sitt döda barn samtidigt som det sparkar så livfullt i magen.

Vi var på rutinultraljud 13 april och jag kände verkligen hopp om att det skulle gå bra eftersom magen hade börjar växa och jag kände bebisen sparka för fullt. Började dock gråta när vi kom in i rummet och berättade att jag var jätterädd (hade haft två missfall innan). Läkaren sa att det säkert skulle gå bra och började med ultaljudet. De första orden hon sa kommer jag aldrig att glömma och det var så dumt att hon sa så. Så förbannat dumt! Hon sa att allt såg bra ut. Sen fick vi veta att det såg allt annat än bra ut. Lilltösens hjärna var så missbildad att hon förmodligen inte ens skulle överleva graviditeten.

Den 18 april på morgonen åkte vi in till sjukhuset. Min dotter skulle födas och dö på samma gång. Jag grät natten innan, hade panikkänslor och sa till min man att  - nä, jag vägrar! Jag tänker inte föda ut mitt döda barn. De får snitta mig. Vi pratade och pratade och jag kom ihåg det min pappa som är läkare hade sagt, att det bästa är att föda ut barnet. Det började med att jag fick cytotectabletter, sedan var jag tvungen att ligga ner, jag minns inte hur länge. Sen ville de att jag skulle gå omkring lite, men jag orkade inte, det påminde för mycket om en vanlig förlossning. Efter två timmar ungefär började jag få värkar, de var inte så starka men nog gjorde de ont. Jag tror att den psykiska smärtan man känner bidrar till att det gör mer fysiskt ont än vad det egentligen gör. Jag bad om morfin för jag hade bestämt mig att inte ha ont i onödan. Det räckte mer än nog med den psykiska smärtan. Jag fick en spruta morfin i benet. Sen fick jag en till för jag tyckte inte att den hjälpte tillräckligt. Sen kommer jag inte riktigt ihåg hur många sprutor jag fick innan det var över, man blir ju lite lullig (och ofta illamående också, man jag brydde mig inte i att jag kräktes, hellre det än smärta). Vattnet gick i två omgångar iaf, det kommer jag ihåg, och cytotectabletter fick jag i en omgång till iaf. Det var över först på kvällen och det var morfinsprutorna i kombination med att jag låg ner hela tiden som gjorde att det stannade upp, men jag behövde inte ha ont iaf.

Vi hade bestämt oss redan innan att vi skulle titta på henne och det är jag så glad över att vi gjorde. Visst, hon såg annorlunda ut, men det gjorde inget. Det var ett vackert ögonblick. Vi tog massor med kort som jag tittade jättemycket på det första dagarna. Det hjälpte mig jättemycket.

Jag känner oerhört med dig eftersom jag varit med om det du snart ska var med om. Livet är orättvist! Mina råd till dig och din karl är: prata, prata, prata med varandra, med era släktingar och vänner (om ni har en bra relation till dem). Ni har ju rätt att gå till en kurator och prata också. Titta på barnet och knäpp kort. Om ni inte orkar titta (det måste ju trots allt kännas rätt) så be nån på sjukhuset fota (tror iofs att de gör det ändå) ifall ni vill titta på korten senare. En del människor (eller kanske många, jag vet inte) väljer att ge barnet ett namn samt att begrava det. Vi har inte valt att göra det, för det kändes bäst för oss. Och ni ska göra det som känns bäst för er!!

Du får gärna skicka ett privat meddelande till mig om det är nåt du undrar över.

Kram!!

Skönt att de gjorde en akutbedömning!

Jag kan inte säga hur det är för alla men till mig sa sköterskan att fostret kommer inte bara att ramla ut och det gjorde det inte heller. Men jag behövde inte krysta heller. Du får inboxa mig om du vill veta hur det gick till för det känns inte riktigt lämpligt att skriva här. Jag var iaf ganska säker på att jag kände när fostret kom ut, men inte helt. Var som sagt ganska lullig av allt morfin.

Jag förstår att du inte vill begrava bebisen eller ge den ett namn, för mig hade det också känts jättekonstigt. För mig var det inte ett liv, fostret hade inte överlevt utanför min mage i denna vecka även om det hade varit friskt. Jag har inte blivit "änglamamma", tror inte på Gud och himlen. Jag har ett barn och det är min 3-årige son. Men hade detta skett efter vecka 22 då fostret blir en bebis (ja jag vet, jag skriver ändå bebis eller lilltösen ibland för det såg ju ut som en minibebis och det var ju en flicka) hde det kanske känts på ett annat sätt. Men alla har ju som sagt rätt att göra och känna som de vill.

Som jag skrev tidigare så tycker jag att ni ska be sköterskan att ta kort ifall ni väljer att inte se för det kan hända att ni kommer att undra hur bebisen såg ut. Sen vill jag tillägga att jag har aldrig hört nån som ångrat att de såg, däremot många som ångrar att de inte gjorde det och därmed aldrig får veta hur barnet såg ut. Men, som sagt, känns det helt fel att titta så ska ni ju inte göra det.

Kram!