Någon som gjort en abort mot sin vilja?

Till saken hör den att vi redan har tre barn varav den minsta är ett halvår och han tycker att det räcker där men så blev jag gravid trots att jag gick på Cerazette och nu känns bara allting så jobbigt. Jag vill inte göra en abort, att ta ett litet liv som har chansen att bli en lika fin unge som våra andra men samtidigt älskar jag min man och vill inte heller göra saker emot hans vilja. Jag vet att ytterliggare ett barn skulle innebära att vi måste skaffa ny bil och ett större hus inom några år och det var kanske inte direkt det vi tänkt men bara tanken på att ta de där tabletterna och veta att man släcker ett litet liv, det känns för jävligt. Jag vet inte vad jag ska göra?

Tack för alla svar! Det är jättesvårt det här. Jag älskar min man , han är mitt livs kärlek och jag vill inte att våran familj ska splittras för att jag inte vill göra en abort men samtidigt känns det så himla orättvist. Varför ska han få som han vill och inte jag liksom? Vi har tre jättefina barn och jag kan väl på sätt och vis förstå att han tycker att det räcker nu men tanken på ytterliggare ett barn i familjen har börjat att ta form i mitt huvud och jag kan liksom inte få det att försvinna. Jag måste försöka prata med honom ikväll men svaret blir nog som tidigare, att vi ska göra abort. Ska vända på frågan och fråga vad han gör om jag inte vill göra någon abort.  
Någon som lyckats omvända sin karl från att inte ha velat ha fler barn till att vilja ha?

Det sjuka är att när yngsta var född så pratade vi lite löst om att det kanske kunde bli en fyra i framtiden när vi bodde större och jag gått tillbaka och jobbat ett tag. Men nu då när jag råkade bli gravid så vill han inte alls, han vill inte ens ha fler barn, jag fattar ingenting? Kanske är han orolig att det ska bli ett kolikbarn till för det var faktiskt väldigt tufft, fyra månader av skrik på värsta tänkbara nivå med vårat yngsta.

Jag känner mig så nere, gråter stup i ett, har ont i magen och vet inte hur jag ska uppträda gentemot min man, dessutom känner jag hur kroppen håller på att förändras (jag har alla gånger fått symtom väldigt tidigt) och att bara avsluta det, nä jag tror inte att jag klarar det. Samtidigt som jag inte vill skjuta bort min man utan vara som vanligt, jag älskar ju honom så känner jag sådan agg gentemot honom. Hur vågar han uppträda som vanligt och bara häva ur sig att det får bli abort så fort jag för det på tal. Han är en jättebra pappa för övrigt och jag älskar att se honom hålla på med våga ungar, man riktigt ser hur det lyser kärlek omkring honom.

Vi pratade igårkväll och nu i morse innan han åkte till jobbet men som situationen är, det har varit väldigt mycket under det senaste året, så tycker han att han ser ingen annan lösning. Jag är arbetslös och att skaffa ett barn till utan att man har en stabil grund att stå på tycker han känns fel. Jag förstår honom på det sättet och jag tror att han förstår mig med. Han kramar mig och klappar på magen och inerst inne tror jag att han vill men han vet inte om våran familj kommer att klara en liten till just nu. Vi ska prata mer ikväll.