Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

hej
jag är en 26 årig tjej som har oxså blivit sjukskriven p.g.a. deprission., ångest och oro jag har medicinering men trors att jag tar dom så mår jag inte bra..
just nu så har jag känt att jag är skräckslagen att vara hemma ensam, instängd, själv mm
hur mår ni? hur länge har ni varit sjukskrivna? godkände FK det? jag väntar på svar från dom nu så det tar ett tag tills jag får veta

va har ni för fysiska problem?
jag har yrsel,hjärtklappning,darrningar,koncentrationssvär igheter!

TS har du tagit upp detta med tröttheten med din läkare? Den behöver ju inte nödvändigt vis bero på ditt psykiska mående. Om det är pga depression så kanske voxra hade varit en medicin för dig, då den hjälpt många mot just tröttheten.

Jag har varit sjukskriven två gånger, ett år vardera, pga min depression och ångest. Nu jobbar jag och det går väl. Skönt för jag slipper känna efter hur jag mår. Så fort jag är ledig så mår jag jättedåligt. Orkar aldrig ta mig ut, svarar aldrig i telefonen. Är bara ensam. Folk förstår inte, de tycker man är konstig, men jag orkar ju inte ens leva egentligen.

Jag har även social fobi som gått upp och ner under åren. Ibland märker jag inte alls av det, men nu är det så illa att jag kan bli helt illröd i huvudet enbart av mina egna tankar, tom när jag är ensam. Pga att jag känner att jag gör bort mig, skäms för mig själv osv. Så illa har jag inte varit innan.

Jag äter medicin nu, fungerar inte riktigt. Ska till en psykolog nästa vecka. Ska bli intressant. Har gått hos många psykologer men backar alltid ur efter ett tag, hittar alltid fel som gör att jag har en ursäkt att inte gå dit.

Har ni alla mått dåligt under flera år? Det känns som att när man väl fått en depression så blir man aldrig riktigt bra igen. Verkar vara så för många iallafall. Jag pendlar alltid i mina känslor. Ena stunden känner jag att jag klarar detta. Livet är inte roligt men jag klarar det. Men sen tänker jag på hur många år jag förmodligen har kvar i livet, år fyllda av ångest och förtvivlan, och då vill jag bara gråta. När det är som jobbigast så vill jag inte mer. Såna perioder har jag varje dag, där jag tänker att jag hellre vill dö.

Jag har aktivitetsersättning tror det är samma som sjukersättning men att det heter aktivitetsersättning innan man fyllt 30, kan ha fel men tror det är så.  Jag har jättelite ork och svårt att komma igång med saker, har ofta kaos hemma då jag inte riktigt vet vart jag ska börja med städningen och då tänker jag på allt blir trött och så blir det ingenting.  Min högsta önskan är att få barn men vet inte om jag kommer kunna det då jag aldrig får må bra och inte orkar nåt :(

Hej!

Jag är gärna med i den här tråden ett tag....tror att jag behöver det. Har inte tid att skriva så mycket just nu, men jag är sjukskriven för depression just nu och har varit hemma 4 veckor från jobbet.

Idag skrek mitt ex i telefonen: Jag kan betala fullt underhåll (för våra 2 barn, 6 och 12 år gamla) bara jag slipper ha ungarna, som ändå inte vill vara här. Jag kan ha dom varannan helg, på sin höjd...!!!

Har tidigare levt ett liknande liv som "Mitt Liv" tillsammans med mitt ex i 11 år.

Har en chef som hade kommentaren: "Det kanske är dags för dig att söka dig ett nytt jobb" när jag berättade om min sjukskrivning. "Sen tycker jag att du ska kontakta en barnpsykolog så att dom kan hjälpa dig med dina barn" Jag kontrade med att man inte bara kan lämna bort sina barn och han svarade då: "Jo, i vissa fall får man faktiskt lov att göra det!"

Jag har jobbat på samma ställe dom senaste 12 åren och aldrig tidigare varit sjukskriven, bortsett från ett ryggskott och några migrän-attacker under åren. Jag sköter bokföring och fakturering, växel, kundtjänst och div. andra uppgifter på jobbet. Ingen annan kan det jag gör, så det blev ju katastrof när jag blev sjukskriven. Väldigt svårt att släppa det och bara ta hand om sig själv....har ju ansvaret för jobbet inpräntat i skallen. Dom ringer oxå och vill ha hjälp och jag orkar inte mer än prata i kanske 5 minuter.

Har heller inte nån backup på jobbet när mina barn är sjuka eller jag har semester, vilket innebär att jag alltid måste jobba ikapp allt jag är borta. Dåligt samvete när jag är hemma med barnen och dåligt samvete när jag alltid måste åka ifrån mina barn några timmar per dag, när jag är hemma med dom, för att inte halka efter för mycket på jobbet! Jag räcker liksom inte till, lever ständigt med ett dåligt samvete och en oro som äter upp mig innifrån!

Har två barn, en kille på 6 år, som har ADHD och en 12-årig dotter som har outredd ADHD (misstänkter jag iallafall). Vi håller just nu på att hitta rätt medicin och rätt dos och det är inte det lättaste...han är mycket värre nu, än han någonsin varit. Dom kväver som sagt väldigt mycket utav mig och min nuvarande sambo.

Jaha, det blev lite skrivet iallafall, skulle ju inte skriva nåt direkt nu, men men...
Jag har ändå bara skummat lite på ytan, så att ni får något grepp om vem jag är.

Just nu har jag fått hem min dotter, som bara gråter hemma hos pappa. Grät tills hon spydde igår kväll. Pappan tänkte även skicka hem vår son, eftersom han kissat ner hela sängen inatt...!!! Fattar inte hur han tänkter och det känns bara som jag går sönder inuti. Vet inte hur jag ska göra med nånting! Känner bara att jag får svårt att andas och bara vill gömma mig nånstans och gråta...!

Kram till er allihop!

Jag har inga barn men känner ändå att jag inte har ork till någonting. Jag beundrar er som har barn ni tar hand om trots att ni mår så dåligt. Jag som är själv har svårt att ta hand om vardagen. Disken växer på köksbänken och tvätten ligger i stora högar. Orkar ingenting. Jag har börjat jobba 4 tim nu efter en tids sjukskrivning och det tar all ork jag har. Somnar på en gång när jag kommer hem och sover flera timmar. 

Jag tycker att du ska fortsätta träna när du orkar. Det fungerar iaf för mig. Jag är jättetrött efter ett träningspass men känner ändå att jag har fått röra på mig. Gör jag inte det så känns kroppen bara som en degklump vilket får mig att må ännu sämre.  

Är det någon som känner att ni är själv destruktiva? Vill skada er själva? Jag tänker ständigt på det men vågar aldrig riktigt skära mig eller så, det startade när jag började äta medicinen. Nu är det nästan tvångstankar. Har börjat umgås i kretsar med folk som knarkar och funderar starkt på att testa nästa gång det är fest. Jag dricker otroligt mycket alkohol varenda helg och kombinerar helst med stesolid. I helgen var jag hem till en kille som jag vet gillar väldigt dominant sex. Han gav mig örfil efter örfil. Jag grät men han bara fortsatte. Gjorde så fruktansvärt ont men jag lät honom fortsätta. Efteråt kunde jag bara tänka "vågar jag inte skada mig själv så får någon annan göra det".. Varför utsätter man sig för sånt?? Nu skäms jag över mig själv och vill bara ta livet av mig. Men som sagt jag är för feg så det lär väl inte hända hur gärna jag än vill... 

Förlåt. Jag trodde efter att ha läst i några inlägg att jag kanske kunde få ventilera mig här.
Det var kanske dumt av mig.