Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Anonym (LillaJag)

Äldre 13 Jun 21:03
122 svar

Återställ Anmäl

Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Jag smyger mig in i den här tråden efter att ha läst lite av det ni skrivit. Jag känner att jag kanske kan höra hemma här.

Jag skrev nyss ett inlägg; Läkaren kan inte bedömma..

Just nu sitter jag här och kan inte koncentrera mig på något alls. Jag har en sån ångest, jag kan nästan inte andas. Jag är yr i huvudet och mår illa. Jag är så sjukt trött. Trött på att vara trött. Trött på ångesten. Trött på att livet sparkar omkull mig gång på gång.

Jag tittar på min 6-åriga son och känner en sån skuld. Skuld över att jag är en så värdelös mamma till honom. Jag älskar honom så oerhört mycket, men jag vet inte hur jag ska orka vara kvar här hos honom. Jag undrar hur han skulle påverkas av att jag försvann. Jag funderar på hur mina tonårstjejer skulle hantera att mamma försvann.

Nej, jag kan inte andas längre. Jag orkar inte kämpa. Jag vill inte leva.
Anonym (LillaJag)

Äldre 13 Jun 21:41
#52

Återställ Anmäl

Anonym (Mamma Trötter) skrev 2010-06-13 21:08:26 följande:
Usch jag måste säga att jag blir illa berörd av att så många av er är självdestruktiva och självmordsbenägna

Ni får förlåta men jag tycker inte vi ska prata om sånt här. Är inte ens tillåtet enligt FL:s regler...
Förlåt. Jag trodde efter att ha läst i några inlägg att jag kanske kunde få ventilera mig här.
Det var kanske dumt av mig.
Anonym (ida) skrev 2010-06-13 21:25:02 följande:
TS
Det är väl bara konkreta självmordsplaner som man inte får diskutera på FL? Allmän känsla av att inte vilja mer är tillåtet. Det är viktigt att få ventilera, det betyder inte alls att man kommer ta steget. Det finns en bok med titeln "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Tycker den titeln beskriver så väl hur man kan känna ibland. Man vill inte dö egentligen, man orkar bara inte kämpa mer.

Lilla jag - Dina barn kommer självklart påverkas enormt av att inte ha dig där. Deras värld kommer slås i tusen spillror. Hur dåligt du än mår så får du aldrig glömma att ingen annan kan ta en mammas plats. Dina barn behöver dig. Du har rätt till att ha sina svaga stunder, du är bara människa. Men vi kommer alla ur dom där djupa groparna. Även om jag alltid är deprimerad så vet jag att det inte alltid är becksvart, det finns nyanser. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig att hålla dig över ytan.
Tack, du förstod precis vad det handlar om. Jag har min sambo. Och mina barn skulle jag aldrig lämna, även om det finns stunder då funderingarna kommer....det är min familj som håller mig levande.
Anonym (LillaJag)

Äldre 13 Jun 22:50
#57

Återställ Anmäl

Kan ni gråta?

Jag har inte förmågan kvar att släppa på trycker med tårar.
Tidigare var jag väldigt blödig, till och med så att det nästan
var besvärande. Nu för tiden kan jag inte gråta hur lessen jag
än är. Jag är stum. Det finns inga tårar. Kroppen vill lätta på
trycket, men jag kan inte.

Och så blir ångesten och paniken värre. Det är som en cirkel.
Anonym (LillaJag)

Äldre 14 Jun 12:26
#59

Återställ Anmäl

Anonym (Mamma Trötter) skrev 2010-06-14 09:51:49 följande:
Ja, gråta kan jag. Dock har jag svårt för att skratta högt. Speciellt när jag är "ute" med andra, tex ser en komedi på bio så sitter alla och skrattar men inte jag. Jag kan tycka det är roligt, men skratta högt kan jag inte. Låter inte det konstigt??
Ja, visst är det en underlig känsla, som om att alla känslor är inkapslade. Jag kan varken gråta eller skratta. Jag är bara - stum - jag känner, djupt inne i mig, känner jag alla känslorna, men jag kommer inte åt dom.
Anonym (LillaJag)

Äldre 15 Jun 14:22
#75

Återställ Anmäl

Anonym (Mamma Trötter) skrev 2010-06-14 17:39:06 följande:
Vad äter ni för antidepressiva och vilken dos?

Jag äter Sertralin (samma ingrediens som Zoloft men de är ju så förbaskat dyra). Det är 50 mg:s tabletter som jag just nu äter 3 om dagen av, alltså 150 mg. Har som mest varit uppe i 4 tabletter (200 mg) men har själv velat försöka trappa ut så som lägst var jag nere i 50 mg, men nu tyckte läkaren jag skulle höja upp till 3 tabletter igen eftersom jag mått sämre igen de senaste månaderna. Känns som att jag aldrig kommer kunna bli medicinfri!

...och hur är det, blir inte kroppen van vid tabletterna så de slutar verka efter en tid? Så känns det för mig iaf. Har ju ätit Sertralin av och till i cirka 8-10 år!
Jag äter jus tnu Sertralin 100 Mg. Har ätit Paroxetin men fick såna enorma svettningar att jag fick byta. Idag sa läkaren att eftersom jag inte blivit bättre, utan snarare sämre, ville han prova att byta medicin. Nu minns jag inte vad dom hette, ska hämta ut dom på fredag när barnbidraget kommer.
Anonym (LillaJag)

Äldre 29 Jun 20:53
#90

Återställ Anmäl

Mår inge bra idag!
Allt känns så jäkla tungt, ångesten bara river i mig.
Livet känns så meningslöst just nu. Inte bara för hur jag mår,
det är tungt även på andra plan. Att gå sjukskriven i 2 år tär
rejält på ekonomin, och just nu är det värre än någonsin. Det
mår man ju inte direkt bättre av!

Jag fick ju en ny medicin av min nya läkare. Hade Sertralin, 100 mg
per dag. Nu äter jag (sedan 2 dagar tillbaka) Citalopram och ska
börja med 20 mg/dag för att öka till 40 mg/dag.
Har en sån ångest, är så "konstig" i huvudet....känner mig yr och
vimsig. Är trött men kan inte sova. Och så ångesten och deppen.
Fan att den aldrig kan gå över!! Är så less att må så här, är så less
att inte kunna vara en hel människa.

Hur lång tid ska jag ge medicinen? Varför måste det vara så att man
mår sämre innan det blir bättre??! Jag vill inte må sämre!

Nä, kan nästan inte andas för att ångesten är så stark!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svar på tråden Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

INNEHÅLL