Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Hej!

Jag är gärna med i den här tråden ett tag....tror att jag behöver det. Har inte tid att skriva så mycket just nu, men jag är sjukskriven för depression just nu och har varit hemma 4 veckor från jobbet.

Idag skrek mitt ex i telefonen: Jag kan betala fullt underhåll (för våra 2 barn, 6 och 12 år gamla) bara jag slipper ha ungarna, som ändå inte vill vara här. Jag kan ha dom varannan helg, på sin höjd...!!!

Har tidigare levt ett liknande liv som "Mitt Liv" tillsammans med mitt ex i 11 år.

Har en chef som hade kommentaren: "Det kanske är dags för dig att söka dig ett nytt jobb" när jag berättade om min sjukskrivning. "Sen tycker jag att du ska kontakta en barnpsykolog så att dom kan hjälpa dig med dina barn" Jag kontrade med att man inte bara kan lämna bort sina barn och han svarade då: "Jo, i vissa fall får man faktiskt lov att göra det!"

Jag har jobbat på samma ställe dom senaste 12 åren och aldrig tidigare varit sjukskriven, bortsett från ett ryggskott och några migrän-attacker under åren. Jag sköter bokföring och fakturering, växel, kundtjänst och div. andra uppgifter på jobbet. Ingen annan kan det jag gör, så det blev ju katastrof när jag blev sjukskriven. Väldigt svårt att släppa det och bara ta hand om sig själv....har ju ansvaret för jobbet inpräntat i skallen. Dom ringer oxå och vill ha hjälp och jag orkar inte mer än prata i kanske 5 minuter.

Har heller inte nån backup på jobbet när mina barn är sjuka eller jag har semester, vilket innebär att jag alltid måste jobba ikapp allt jag är borta. Dåligt samvete när jag är hemma med barnen och dåligt samvete när jag alltid måste åka ifrån mina barn några timmar per dag, när jag är hemma med dom, för att inte halka efter för mycket på jobbet! Jag räcker liksom inte till, lever ständigt med ett dåligt samvete och en oro som äter upp mig innifrån!

Har två barn, en kille på 6 år, som har ADHD och en 12-årig dotter som har outredd ADHD (misstänkter jag iallafall). Vi håller just nu på att hitta rätt medicin och rätt dos och det är inte det lättaste...han är mycket värre nu, än han någonsin varit. Dom kväver som sagt väldigt mycket utav mig och min nuvarande sambo.

Jaha, det blev lite skrivet iallafall, skulle ju inte skriva nåt direkt nu, men men...
Jag har ändå bara skummat lite på ytan, så att ni får något grepp om vem jag är.

Just nu har jag fått hem min dotter, som bara gråter hemma hos pappa. Grät tills hon spydde igår kväll. Pappan tänkte även skicka hem vår son, eftersom han kissat ner hela sängen inatt...!!! Fattar inte hur han tänkter och det känns bara som jag går sönder inuti. Vet inte hur jag ska göra med nånting! Känner bara att jag får svårt att andas och bara vill gömma mig nånstans och gråta...!

Kram till er allihop!

Förra gången jag åt antidepressiva, så kunde jag inte gråta...det var fruktansvärt frustrerande! När jag skulle började igen med samma medicin i höstas, så sa jag det till doktorn, att jag inte ville ha den biverkningen igen och ville pröva nån annan medicin.

Då sa hon att jag förra gången haft för låg dos...så jag provade igen, höjde dosen och biverkningen försvann. Hon sa att man måste upp i rätt dos, för annars har man bara hjälp av tabletterna för att hålla sig flytande, inte för att börja leva.

Jag kan oxå känna att jag inte orkar...men jag känner aldrig att jag vill ta mitt liv, endast att jag vill försvinna, att nån tog hand om mig, la in mig på nån avdelning och inte släppte ut mig förens jag mådde bättre...!

Känns som om man gör sina barn mer illa än gott, när man finns här hos dom. Orkar inte engagera mig i nånting, orkar inte handla, tvätta, ta diskussioner, eller någonting. Min sambo har varit jättebra dom här 5 veckorna jag varit hemma från jobbet, men nu börjar han tröttna på att göra allting själv...! Och jag vet inte hur jag ska göra med nånting...!

Som jag skrev tidigare så har jag oxå problem med barnens pappa, som just nu inte verkar vilja ha barnen och dom verkar heller inte vilja vara där. Vet inte om han bara fått något psyk-bryt, eller om det verkligen är så han känner. Känner ändå att det hjälper ju inte direkt för att få mig att må bättre, tycker bara att allt bara blir värre och värre. Kan inte sortera ut vart jag ska börja för att mitt liv ska kunna bli lite lättare.

Jag har ätit Citalopram 40 mg tills för 1 1/2 vecka sen, då jag fick byta medicin eftersom mina inte verkar funka längre, eller inte på det som händer i min kropp just nu iallafall.

Nu äter jag Venlafaxin 150 mg, det är visst samma sak som Efexor. Jag känner just nu varken bu eller bä, men jag har inte blivit nå sämre, men heller inte nå bättre. Men det har ju heller inte gått särskilt lång tid. Hoppas fortfarande på underverk tillsammans med KBT-terapin (eller hur man nu säger).

Glömde säga att jag har ätit Citalopram sen i augusti förra året.

Jag började på 10 mg, men det är en "barndos" som man ökar ganska snabbt till 20 mg. Maxdosen är 60 mg, men min läkare tyckte inte att jag skulle öka mer än till 40 mg, utan tyckte istället att jag skulle byta medicin.

Äter du nån antidepp?

Sen undrar jag om någon vet om man kan dricka alkohol när man tar Efexor eller Venlafaxin?
Någon som har erfarenhet...i deklarationen står det att man inte ska göra det, men det står det ju på nästan allt.

Svarade ju inte på din första fråga...är lite förvirrad...jag åt Citalopram från augusti förra året tills för 2 veckor sen...så 10 månader ungefär.

Oj, förlåt....! Jag säger ju det, att jag är förvirrad alltså...!

Tur att man snart får gå och lägga sig...!

Kan du höja och sänka din dos lite som du vill...?
Jag vågar inget sånt alls jag...

Sen när jag väl har gjort höjningar, så har det tagit ett tag innan det verkat och sen kan det med dom mediciner jag ätit, bli ungefär som i början, att man går ner första 2 veckorna ca.

Konstigt vad olika det kan vara...

Imorgon ska jag ringa läkaren om ny tid...är sjukskriven tom på söndag den 20:e och jag känner verkligen inte att jag klarar av att jobba än....! Fick panik bara utav att höra min chefs röst i bakgrunden, när jag pratade med tjejen som jobbar istället för mig. Blev helt slut och fick lov att gå och lägga mig och sova 2 rimmar...!

Skulle helst vilja bli sjukskriven längre tid än 2 el. 3 veckor i taget, känner att jag inte hinner koppla bort jobbet, innan jag ska börja oroa mig igen, över att jag snart ska dit igen.

Har nu, tillsammans med barnens far, bestämt att dom ska vara där varannan helg, fre kväll - mån morgon. Bara hoppas på att han fixar det och att barnen fixar det, vill inte att dom ska må dåligt!!!

Nej, jag ska väl försöka sova...men det kommer ändå inte att gå! Nån annan som har svårt med sömnen...? Jag får krypningar i hela benen och armarna, typ "restless legs", jag kan bli tokig...! Igår somnade jag halv 6 på morgonen, försökte gå och lägga mig massor av gånger, men när klockan var halv 5, då gick jag upp och satte mig och läste i vardagsrummet.

Alltså, det verkar som om det här med sömnen kom ordentligt, när jag bytte medicin...

Nej, usch, nu kryper det så jag knappt kan skriva på datorn...Godnatt...!

Jag fick bara ta blodprov för att kolla upp om jag hade struma...fast det var ju innan medicinering.

Igår och idag har jag känt mig riktigt okey, har t.o.m haft en massa energi...! Min dotter (12 år) har varit ute i stugan med en vän sen i onsdags och det har bara varit jag, lilleman (6 år) och min sambo hemma. Lilleman har ju varit på dagis till 3 på dagarna.

Har ätit medicinen i drygt 2 veckor nu och räknar väl inte med att den ska hjälpa så mycket än, men jag tror att omständigheterna just nu har gjort det lättare att leva (bara ett barn hemma och inget jobb) och det hemskt...! För ikväll kom min dotter hem och det behövde bara gå några timmar innan jag kände ångesten komma... Min son håller ju på att ställa in rätt dos på sin ADHD-medicin och han har jättesvårt att somna på kvällarna....det innebär att min dotter väntar i timtals på att han ska somna, så att hon får mig för sig själv. Min sambo lägger honom så ofta han orkar, men på helgen har han honom oftast hela dagarna och när kvällen kommer vill sonen att jag lägger honom. Det är så frusterande när han inte kan sova och jag känner mig så värdelös som mamma, när jag inte kan finnas där för min dotter, som oxå har det jobbigt...!

Ska mitt liv behöva se ut så här...att jag bara klarar av att ha hand om ett barn i taget och inte klarar av att jobba. Stress verkar vara totalt omöjligt att hantera just nu, men jag hoppas för guds skull att det inte kommer fortsätta att vara så här...!

Finns det nån som har bra erfarenheter av anti-depp, som har fått börjat äta dom, ätit en längre period, trappat ner för att slutligen sluta helt och idag mår bra...? Eller ska man äta dessa hela sitt liv nu...?

Känns bara helt förvirrat...! Tungt...! Imorgon ska jag på KBT igen, det känns bra....kanske kan vi reda ut en del igen. Han är verkligen kanon, den kille som har terapin med mig!

Nej nu ska jag nog försöka sova...

Godnatt!