Varför tycker ni det är bättre att ha barnen hemma än på dagis??

På vilket sätt menar du att de sliter i skolan?

jag kanske är en ovanligt begåvad mamma men det där klarar jag av att lära mitt barn själv. (eller så är övriga mammor ovanligt slappa)

det där var intressant. Jag har aldrig hört några belägg för att det skulle vara så och jag har läst en hel del forskning om just dagisbarn.

Vart har du lärt dig det?

@ fruis - Det har varit mycket olika, småsaker, som att vänta på sin tur, tackla motgångar, lösa problem på egen hand, knyta nya kontakter. Alla barn är ju individer, det blir så generaliserande, men ÖVER LAG har de barnen sämre social skills, både gentemot andra barn, samt gentemot oss i personalen.

@ ladydahmer - som jag skrev: märk väl - jag är helt outbildad i ämnet och min erfarenhet är bara som dagisassisten på både 0-3 och 3-5 års, samt lärarassisten i 1an-4an i Norge.

Det här är min åsikt. Jag är inte utbildad pedagog och har inte mer kött på benen än egna erfarenheter.

Att de första skolåren är ett viktigt fundament för framtiden behöver man inte vara ett geni för att förstå. Jag har läst det i mycket olika facklitteratur b.la. Nærmiljøpedagogikk av Kristoffer Melheim som jag läser just nu. Har även sett det med egna ögon hur förödande det kan vara för en 6åring att få en dålig start i skolan, där rasterna bara ställer till problem då de t.ex. har svårare att få vänner, eller svårare att leka i grupp.

SJÄLVKLART kan det vara enbart slumpen som gör att just de barnen har problem, och inte handla om det faktum att de gått lite eller inte alls på dagis. Men jag tror inte att det är så. Jag väljer att påstå att inga, eller väldigt få, av "hemmabarnen" om jag får kalla dem så, lika frekvent interagerar i grupp på det sätt de gör i en dagisvardag.

Jag vill INTE stöta mig med någon, jag skriver SOM SAGT bara utifrån egna erfarenheter och åsikter.

Jag tror inte problemet med barn som kanske inte kommer in i en ny grupp i skolan beror pa att de ar sociala ufon som inte har lart sig hur man funkar i grupp, utan att gruppen redan finns och har existerat i X antal ar pa forskolan.

Och sen tror jag aven att aldre barn har ett behov av att vara i forskola, (kanske inte 30 timmar i veckan, men det finns ett behov dar absolut), men jag tror inte att det behovet kommer forran runt 3. Innan det sa ar det foraldrarnas behov som tillgodoses, och jag tror inte att barnen tar skada av det, men jag det ar onodigt om man inte behover ha barnen i forskola.

@ julmusten - det kan mycket väl vara det som är problemet i många fall, självklart är det mycket svårare för ett barn att komma in ny i en redan existerande grupp. Oavsett så blir det ju ett minus för barnet i fråga.
Jag vill bara förtydliga - jag är inte heller för några långa dagisveckor, eller en för tidig start. Jag har sett konsekvenserna av det också. Men jag personligen tror att barn har väldigt mycket utbyte av att komma bort från mamma/pappa/mormor/farmor och tvingas "klara sig själv", givetvis under överinseende av duktig personal. Det är så mycket de lär sig och upplever på dagis som inte en förälder lika lätt kan tillgodose.

Allt med måtta.

Men det var ju inte något påstående...

Visst tycker barn attd det är roligt med andra barn, och självklart ska man som förälder inte isolera sitt barn från andra barn bara för att de inte fyllt tre år, men vid tre års ålder börjar barn intressera sig mer för att leka tillsammans och får mer och mer ett behov av att göra det. Den så kallade "paralellleken" , där barnen leker sama lek men inte tillsammans utan bredvid varandra, försvinner allt mer.

Jag är införstådd med att du inte är utbildad pedagog, men eftersom du skriver utifrån dina egna erfarenheter som anställd inom förskola och skola blir jag ändå nyfiken på dina påståenden. Några frågor:

-Det här med att barnen sliter i skolan, kan det finnas andra dolda faktorer där som gör att man felaktigt drar slutsatsen att det beror på att de inte gått i förskola? Till exempel socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå eller annat modersmål än svenska?

-Att inskolningen tar längre tid och är svårare med äldre barn- är det nödvändigtvis negativt? Bara för att något "funkar" är det inte per automatik det bästa. Ett större barn har ju kommit längre i sin intellektuella, kognitiva och språkliga utveckling än ett litet barn-fyraåringen har större möjlighet att analysera och överblicka det som händer än ettåringen har. Större möjligheter att protestera. När fyraåringen väl är nöjd på förskolan kan man väl lita mer på att hon verkligen trivs där, än när ettåringen väl är nöjd- som ännu inte klarar att hålla kvar minnesbilden av föräldrarna när hon inte ser dem.

-Kan det också vara så att personalen har omedvetna eller medvetna fördomar om barn som varit hemma längre och därför lättare läser  in problem i deras beteende när det lika gärna kan handla om personlighetsdrag som man skulle tolka helt annorlunda hos ett barn som börjat tidigt på förskola?  Är det inte lätt hänt att man drar slutsatsen att ett blygt barn tex blivit blygt av att vara hemma, medan ett blygt barn som gått på förskola bara har en blyg personlighet? (Obs jag ser inte blyghet som ett problem själv så länge den inte är extrem, tog bara det som ett exempel på en egenskap som brukar nämnas när det gäller hemmabarn)

Slutligen vill jag understryka att jag inte heller har pedagogisk utbildning och framför allt inte är emot förskola av princip. Har egna barn i förskola! Men jag ställer mig frågande till de här påståendena om framtida problem för hemmabarn. Mig veterligen är forskningsmaterialet kring det mycket begränsat.

Mammatilltuva, Jag tror som sagt att eventuella problem att ta plats i en grupp inte har med individen att gora, utan gruppen.

Jag bor i USA dar det ar bra mycket vanligare att ha barn hemma langre, och aven att hemskola dem nar skolan-skolan borjar. Och jag tror att det ar ratt sa sakert att saga att amerikaner overlag ar ratt sa sociala trots detta!!

Det som dock hander har, som jag inte tror ar lika vanligt i Sverige ar att gruppen forandras varje ar. Det blir ny klass, och ny larare varje ar. Det gor det lattare for nya barn att komma in i gemenskapen och det gor det aven lattare for larare och personal i skolan att halla koll pa barn som kanske inte ar jattebra i en viss gruppering.

Jag vet i och for sig inte hur det ser ut i skolorna i Sverige langre, men jag tror att man i alla fall upp till 9:an i mangt och mycket gar i samma klass, med samma larare, (kanske att det blir en liten forandring i hogstadiet, men det ar anda samma klass i de tre ar som man gar i hogstadiet).

Förlåt men vad hade detta med det jag skrivit att göra tänker du?

Hej och tack för så många bra och väl formulerade svar! (och inte så mkt pajkastning ;)
Jag skrev TS i all hast när jag läst en annan tråd där TS tyckte det var SYND om barnen som var tvingade att vara på dagis, så jag ville ställa frågan från det andra perspektivet.
Kanske lite onödigt som någon nämnde att skriva "Varför skulle det vara bättre för barnen att sitta hemma med morsan hela långa dagen varje dag hela veckan."

Men jag förstår nu varför ni faktiskt vill (och har möjlighet) att vara hemma tills barnen är 3 år.
Men dagis behöver inte handla om långa dagar och grupper på 30+ barn. Och jag känner trygga tvååringar som går på dagis som är världens mysigaste gladaste och som äälskar att gå till dagis..

Jag har 6 barn nu.
Mitt första barn gick på förskolan, då jag gick i skolan. Både jag och min kände att det inte riktigt var hur vi ville göra. Det var tröttsamt att många gånger gå o hämta på dagis och bli irriterad över saker och ting. Det kändes inte rätt mot Jennifer att dom inte kunde hantera henne ordentligt. Hon blev också ett barn som fick andra värderingar än dom vi försökte lära henne.
Vi har inte skaffat barn för att någon annan ska ta hand om dom. Så vi tog ut henne ur dagis när droppen rann över en gång och sen dess har vi pysslat ihop våran vardag för att det ska gå ihop, även om jag har arbetat eller gått i skolan.
Nu, för första gången går mina 2 pojkar på lektid. 3 timmar, 3 gånger i veckan eller mindre. Det gjorde vi av den enkla anledningen att det finns alldeles för få pojkar runt omkring dom. Det är bara flickor i stort sett och ville dom skulle få leka med både flickor och pojkar.
.
Mina barn har alltid fått beröm för hur lätta dom är, hur lätt dom smälter in i grupper och dom har aldrig haft några problem på den biten, som folk annars tjatar om, att det är så viktigt att dom får lära sig att vara i grupper, den sociala biten så att säga. Dom har fixat det bra, när dom har börjat nollan.
Vi tror att vi kan ge våra barn bättre synsätt på människor och livet än vad förskolan kan göra och som sagt, vi har inte skaffat barn för att någon annan ska ta hand om dom eller "uppfostra" dom.
Detta har vi gjort nu i 13 år och hoppas kunna fortsätta med det tills min minsta börjarn nollan.
Så gör vi, men jag struntar fullständigt i hur andra gör och vill ha det. Inget är rätt eller fel, tror jag. Viktigt att man går efter sina känslor.

Nejmen nu ser jag att det var fel inlagg jag svarade pa!! Mitt svar var till 1977a!! Ni har ingen avatar nan av er, sa jag vimsade bort mig nar jag skulle svara. Jag forsokte att inte citera det hela langa inlagget. Ja-ja, dar fick jag for att jag forsokte vara effektiv.

mina barn tycker dagis är roligt. Mina barn var 3 och 2 när de började på dagis..
Den äldsta som nu är 3½ pratar jämt om dagis, hon har en kille där som hon är förtjust i.. berättar att de håller varandra i handen och kramas.. när jag ska hämta henne och han är där så kramas de farväl typ och en och annan puss har det blivit. är lite smågulligt tycker jag att dem är så må men ändå blir lite "småkära".. :) jaja, har inte med saken att göra..
Mina barn går ca 24h i veckan. Jag jobbar 66% natt, och pluggar heltid.

Har man valt att vara hemma lite längre än 1 år så har man valt det utifrån sin egen magkänsla vad som är bäst för det egna barnet. Alla barn är olika och läser man lite om utvecklingspsykologi så inser man också hur liten ett 1-åring är. Det kan säkert gå bra att lämna bort ett så litet barn om det får en bra anknytning till en person i personalen som kan ge barnet det sociala samspel och trygghet som ett så litet barn behöver. Men då krävs det förstås att barngruppen inte är för stor (max 10-12 barn) och att det är hög personaltäthet. Och orkar man med att vabba mycket och har en förstående arbetsgivare så behöver man inte vänta tills 3-årsåldern när barnet har utvecklat ett fungerande immunförsvar.

Om man inte har anlag för allergier i familjen så behöver man kanske inte heller vara så orolig för att eventuella och högst sannolika antibiotika kurer mot t ex ständiga öroninflmammationer ska slå ut barnets immunförsvar och öka risken för att barnet drabbas av allergi eller att barnet blir dövt eller avlider av pneumokockerna.

Föräldraskap handlar om mognad och har man fått en viss livserfarenhet, är van att våga gå sin egen väg och inte bara göra som alla andra, så är det nog inte ett särskilt stort steg att själv ge sina barn den närhet, kärlek, omsorg och bekräftelse som ett litet barn behöver för att få en bra start i livet. Man inser säkerligen också att livet är så otroligt kort och att det inte går i repris, att småbarnsåren är så otroligt viktiga, går så fort och att det är den bästa tiden i livet och den viktigaste (för många).

Av en massa olika anledningar. Främst av dem kanske är att vi har ett dagis att välja på. Det finns inget annat dagis inom rimligt avstånd, och "vårt" dagis är inte bra. De minsta blir ständigt knuffade och slagna av de större. Personalen har dålig koll på barnen och har tappat bort barn många gånger. En gång råkade de glömma 2 barn som sov middag och tog med sig övriga barn till gympan. När den ena föräldern kom för att hämta, så hittade hon sin son och det andra barnet ensamma på dagis och i färd med att idka kroppsmålning. Barnen är ofta ute själva på gården medan personalen är inne. Tja, det var som sagt var en anledning ...