Hur ska jag bete jag mig nu???

Efterssom det handlar om ett lss-boende utgår jag ifrån att det finns personal knyten till din dotters boende? Då minskar din roll ju å den punkten. Grejen är att hon nu har blivit "vuxen", och det skall hon ha' alla möjligheter till att få efara. Du finns där fortfarande likamycket, du är hennes mamma, och hon kommer att höra av sig till dig i tid och otid, för att få råd, bjuda på fika och allt. Du kommer och hälser på henne i hennes hem.

Så det blir' lite till att hålla sig på sin kant, så man verkligen visar respekt för att hon har flyttat hemifrån. Att man släpper lite på rollen som mamma, i den bemärkelsen, att nu är det hon som bestämmer.

Ja, det finns personal där dygnet runt.

Det du skriver låter helt logiskt. Jag ska försöka hålla mig på min kant, men det är svårt att inte lägga sig sånt som man är van vid, typ diskningen, städningen och sådant

Men jag vill inte "ta över" som en del av mina släktingar gjort (och gör fortfarande!). jag tycker att det är kränkande och därför är jag rädd att bli sådan själv.

Tack för ditt svar!

Kanske är dina släkingar mera "daltande" för att hon tydligen har någon form för funktionshinder, men det ändrar ju inte på hennes rätt att bli' myndig och vuxen, på sina egna villkår. Många ungdomar får uppleva hur kämpigt det är att bli' vuxen, men din dotter behöver inte oroa sig för den praktiska biten därför det ju redan är ordnat. I stället kan hon lägga all sin energi på sin nya roll som just vuxen. Hon vill säkert så gärna visa vad hon klarar, och det är därför ni andra skall låta henne lite i fred. Vill hon ha' odiskat en dag, då är det upp till henne. Frågar hon själv om hjälp och tjänster, så kan ni ju ställa upp om ni har tid och vilja.

Man brukar kalla det integritet, och precis som du utrycker det själv, då är det den man skall akta sig för att kränka. Lycka till med din dotters nya spännande liv!

Tack för ditt svar. Klokt!

Jag måste bara förtydliga att det är emot mig som mina släktingar tar över, pga att jag också har funktionshinder. Det är därför jag vill se till att jag inte gör likadant mot henne :)

Ja, jag kommer, helt ärligt, INTE att sakna all disk hihi!

Ja, spännande är det, men ovant! Nu är hon stor. Jag har inget att säga till om längre. Det känns skrämmande. Nu kan jag ju liksom inte förbjuda henne att  t.ex.åka och träffa människor hon chattat med på nätet och sådana saker.  (OBS! Exempel bara!) Jag kan heller inte hindra att hon köper upp alla matpengar på onödiga saker. Vad gör jag t.ex. om hon helt plötsligt får slut på mat??
Fast jag har låtit ha hand om sin egen ekonomi ganska länge, så jag hoppas att det har fastnat!

Du skall inte alls oroa dig! Efterssom det finns personal i hennes närhet, får hon säkert så mycket information om hur man skall klara sig i eget boende, hur man hanterar pengar, gör budget, skriver listor när man skall handla och bla' bla' bla. Det är ju just den biten hon slipper att kämpa så mycket med, efterssom hun är i ett LLSboende. Det kommer gå jättebra!

Men du då? Har du den hälp DU behöver? Eller är du rädd nu, hur du skall hantera din egen situation? Nu har du ju all tid att ta' itu med dig själv, göra dig själv till den självständiga person du vill vara. Du kan göra din släkt uppmärksam på att du har ett eget hem, och det skall de respektera! De gör dig en björntjänst, och låter dig inte "bli' fri", om de hela tiden skall ha' koll. Även om de gör det i välmening.

Hej igen!

Jag har en son på 4 år med, som jag nu kan ägna mer tid och kraft på. Han är extremt hyperaktiv, totalt impulsstyrd och gränslös, så det är inte så att jag blir fri helt :) Jag kommer att ha fullt upp.  Jag har redan tagit itu med mig själv (förmodligen inte tillräckligt), och än på några år så hinner jag nog inte mer. Men jag har gått på Neuropsyk, psyk och gruppsyk. 

Grejen med mina släktingar är att de inte förstår alls. Om jag säger till dem så blir de bara sura. "Här försöker vi hjälpa dig och OFFRAR vår dyrbara tid på att allt ska bli bra för dig, och så har du MAGE att klaga. Du är sååå otacksam "o.s.v. i all evinnerlighet. De bor dock inte nära oss,men jag brukar resa och hälsa på dem 2 ggr /år för ungarnas skull. 

 

Jag har boendestöd och familjearbetare, som hjälper mig/oss.

Ja, men då så! Men då har du ju inte släkten "rännandes" stup i kvarten, och kan bestämma mera själv. Så skönt att du har hjälp utifrån i alla fall. Din son kanske kommer att lugna sig lite nu när han får har morsan mer för sig självHa' en skön sommar!

Det hoppas jag med!

Tack, och ha en bra sommar själv!