Min mamma va 12 år när hon fick min bror....

jag orkar inte ge mig in i någon längre 'OMG hon trollar' 'nähä det e saant' grej.

men.
om man utgår ifrån att allt TS förmedlar är for real tycker jag endå att hela 'tala ut på internet'-saken känns lite... osund. söka uppmärksamhet och bekräftelse som uteblivit i den trasiga familjen?

jag tycker att om detta nu är så pass 'nytt' för TS borde hon inte utsätta sig för spott och spe på FL, utan uppsöka någon form av terapeutisk kontakt. även om du fortfarande vill 'skriva en bok' efter det så behöverd u ju arbeta igenom det, och ett par års terapi kasnke kan göra att behovet att fläka ut sig i offentligheten minskar?

lite linda rosing varning tycker jag.
men kulturskillnader, inte mycket att göra åt.

för att det har påverkat hela TS uppväxt som inte blev helt lyckad.
för att TS känner ett behov att bearbeta sina barndomstrauman, och det är det enda sättet hon känner till kanske.
för att TS kanske har låg självkänsla och söker uppmärksamhet och bekräftelse hon inte har verktyg att skaffa någon annanstans.

eller för att hon känner för det helt enkelt.

jag menade nog inte att att starta den här tråden är att fläka ut, men att skriva en bok vore det. jag vet att det är på modet för tillfället, men jag tror att det är viktigt att du inser att det inte är något man bara gör.

lite att jämföra med alla dessa 19-åringar som glr bort sig i paradise hotel eller liknande utan att tänka igenom först. för genomtänkandet tror jag att terapi är viktigt. att få prata av sig och gå igenom och sortera, att få hjälp att fundera på hur detta påverkat dig osv.

sen förstår jag itne riktigt hur du menar emd att jag skulle ha sagt att det är värre att du skriver än någon annan. kanske att de problem du verkar ha/ha haft sträcker sig utanför vad som kan ses som 'normala familjeproblem', och att du inte ka vänta dig en 'lösning' eller ett korrekt bemötande i en tråd på familjeliv.

jag röstar verklign för en kuratorskontakt.
kontakta vårdcentral eller nåt annat där du bor och se efter vad som erbjuds. i värsta fall kanske du får betala själv, men jag tror verkligen att det kan vara värt att reda ut lite av allt detta du verkar ha gått igenom.

jag vet att jag sa det i mitt förra inlägg, men jag säger det igen.

jag tycker verkligen att det är jättejättejätteviktigt att du är fullständigt medveten om vad du ger dig in i om du tänker skriva (eller främst ge ut) en bok om dig och din familj.

dels för att det påverkar många andra, föräldrar, syskon, barn, vänner osv. men främst för att du inte vet hur det kommer att påverka dig. i sökandet kan det komma upp saker som kanske känns för svåra att hantera på egen hand, eller så river eventuell medial uppmärkasmhet upp gamla sår.

jag tycker verkligen verkligen att du ska ge det här tid, för jag tror att om man 'slänger ihop' en bok kan det bli fel.

det kanske är jättebra för dig att skriva den här boken, ur ren bearbetningssynpunkt. men jag tror du behöver hjälp, och nu tänker jag itne främst på skrivandet.

jag tror att du kan behöva hjälp att gå igenom detta. proffesionell hjälp, inte för att jag tror att du är störd i huvudet, utan fö att jag tror att det kan behövas en utomstående för att se vissa samband och som kan ställa de rätta frågorna.

jag kanske låter kritisk, men det är faktiskt främst ditt välbefinnande jag tänker på.
jag tror inte att det är lätt att hantera mediacirkusen (som ofta blir, om än kort, krig denna typ av böcker), och särskilt inte om uppmärksamheten gäller ett till stor del obearbetat trauma.

det är jättebra att du känner dig 'redo' (eller vad man ska säga) att jobba igenom detta, men jag tror också att det är viktigt att du inser att detta är mycket större än en bok. detta är ditt liv fram tills nu, och det kommer ta mycket tid, kraft och ork att återuppleva och ta sig igenom det.

jag tycker verkligen att du ska fundera över terapi/samtal och ge det en ärlig chans.

(ska bara fortsätta propsa på samtal/terapi för det tycekr jag är bra :) )

jag tyckr inte att man ska utgå från att måste vara sjuk eller dålig på nåt sätt för att ha en samtalskontakt. sen vet jag inte om en psykolog är vad som skulle vara rätt för dig då du inte direkt verkar ha några psykologiska problem, det kanske 'räcker' med en kurator som bollplank.

jag kan tänka att det kanske skulle vara en bra idé att börja med att ha någon att fundera på bokens vara eller inte vara ihop med. någon som kan hjälpa dig att hålla reda på tankar och synpunkter.

visserligen kan jag hålla emd om att vad som har hänt har hänt, och det kan ingen ändra på. men syftet kanske inte är att ändra, det kanske 'bara' är en bra möjlighet att lära känna dig själv bättre. att lära dig förstå hur du agerar och känner i olika situationer och varför du kanske gör detta.

det kan också vara bra att ha ett 'tryggt' ställe att bara få häva ur sig saker ibland, särskilt som folk som har gått igenom mycket (i min pyttelilla erfarenhet) är väldigt duktiga på att vara starka och duktiga och bara fortsätta framåt.

det är fullt möjligt at du kommer klara ditt liv alldeles utmärkt utan att prata om massa gammalt, men jag tycker det är värt att prova.

jag har en kurator som jag träffar, trots att jag hade kunnat leva mitt liv som jag haft det i 70 år till. ibland känns det jättehemskt och jag tycker ila om henne som bara vill peta på massa svåra saker, men det känns bättre att ha en jobbig timme i veckan som faktiskt gör mig mer medveten om mina 'svagheter' eller vad jag tycker är jobbigt.

du behöver ju inte se det som att 'söka hjälp', se det istället som att du har ett neutralt bollplank. en vuxen människa att prova tankar oh idér på, som kanske kan ge tänkvärda tankar och idéer tillbaka.