Är tvungen att kommentera den här tråden, fy F-N vilken FIN tråd där alla stöttar varandra! Verkar inte som en enda klagis har hittat hit och märker ord eller ifrågasätter en annans hopp!
Natur- Vill bara få instämma i din uppfattning om att varenda tanke hamnar på barn och vägen dit. Har flera gånger undrat vad jag fyllde tiden med förr...men säkert något långt mer avslappnat än det här...
Ligger här i ordentlig mensvärk, första mensen efter mitt missfall. Köpte ÄL-stickor direkt sist och prickade in första ÄL, men det tog sig inte alls. Har försökt bli med barn i ett år nu och hoppas stenhårt på att turen ska vända snart.
Är det inte märkligt...det som för ett år sedan var så spännande och glädjefylt har helt plötsligt blivit en livsläxa i ödmjukhet och en resa i berg-och-dal-bana mellan hopp, besvikelse och sorg.
Stor kram till er alla och hoppas att 2011 är vårat år!!
Ja, jag har också en bra känsla. Hade det iaf dagarna efter ÄL. Nu vet jag inte riktigt längre... vågar inte riktigt hoppas. Vi får se helt enkelt!
Vad finns det mer för trevliga damer bland oss som har BIM innan jul tro?
Skruttnorpan, vi håller också på med nr 1.
Jag har velat ha barn i många år. 2005 tvingades jag till abort av min dåvarande pojkvän som absolut inte ville ha barnet jag bar (oplanerat, men vi hade varit ihop i två år). 2008-2009 försökte jag bli gravid med mitt ex i ett år utan ett enda plus (tur var väl det, men då och efteråt tvivlade jag förstås på om jag kunde få barn alls). Nu med min nuvarande älskling blir vi gravida, men verkar ha lite problem att behålla bebisarna... Har haft 3 missfall det senaste halvåret. Pust.
Att det skulle vara ett sånt MECK att skaffa kids, det hade man ju ingen aning om...!
Och ja, det är skitjobbigt när man blir omsprungen av folk som börjar samtidigt, eller senare, och som det funkar för omedelbart. De flesta som inte genomgått det själv fattar faktiskt inte. För det handlar inte bara om att man inte fick en bebis, utan man är verkligen tillbaks på ruta noll. Allt man har planerat och den nya identiteten man gått in i (som mamma), hela det nya liv man drömt om, allt går plötsligt bara upp i rök och kvar finns en stor tomhet.
Ibland kan man förlora vänner på kuppen också. Jag har förlorat ett par vänner på kuppen, som var gravida och som jag skulle dela glädje, drömmar, gravidgympor och barnvagnsinköp, ullaredsturer för bebisshoppande med. Plötsligt hittar de istället andra vänner som de ska göra allt det där med. Man kan ju inte gå på gravidgympa som icke-gravid, såklart,det fattar jag väl. Men det känns ändå så sjukt tomt!
Ett exempel: jag har börjat på ett nytt gym. Jag och en kompis som var gravid i våras pratade om att börja träna ihop när hon fött, alltså nu under hösten. Frågade henne för några veckor sedan om hon ville hänga med och provträna. Nej, svarade hon, det passar inte så bra. Okej, tänkte jag, hon har ju småbarn och allt. Men så nu i helgen ringde hon och frågade om jag kunde ge mina gratis provträningar till hennes kompis som också hade en bebis. För de skulle minsann börja träna ihop på mitt gym!
Jaha, så dög man inte längre... Ratad!
, det där var ingen snäll kompis som sa så.
Går du på behandling iom att båda äggen verkar redo??
Sugar; har du testat idag? Vi ligger ju lite i fas även denna månaden 
Alicia
Har mått illa till och från hela helgen och är jätteöm i sidan av boobsen, nästan in under armhålan. Gud så fånigt, jag VET ju att symtomen inte kan komma så tidigt. Varför kan inte kroppen lära sig det?
(Kan väl säga att jag klämmer mig i armhålan typ tio ggr om dagen för att se om det kommit igen, men nix. Oömma armhålor är det här!)
Nej inget snyggt plus på många dagar. Men kanske, kanske ett sånt där megasvagt...
Åh vad jag önskar att det skulle komma ett sådant!