Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Tack för ditt stöd. Känns fint att det finns någon som bryr sig.
Kram!

Hej!
Hoppas du får din efterlängtade ÄL snart! Håller tummarna!

Ja, just nu pekar det mot sjukskrivning i någon vecka, vi får se hur det känns efter helgen. Kram!

Nämen MCT det där är ju supertydligt!
Inte alls speciellt svagt ju! Grattis grattis! Tjoho!

Tack för att du tänker på mig.

Har fått infektion i livmodern dock och de vet inte riktigt vad det är så jag äter flera sorters antibiotika.
Läkarna har upptäckt något som liknar endometrios, ena äggstocken har vuxit samman med livmodern. 
Jag har varit hos kurator och pratat och ska fortsätta gå dit varje vecka. Jag mår skit emellanåt och ALLA i min omgivning ser på mig att jag inte mår bra (idag tog chefen mig åt sidan för att fråga vad som står på) men jag orkar faktiskt inte prata om det om jag inte måste.

Jag har kommit upp i maxbeloppet för sjukvård på en vecka... numera känner jag typ hela gynavdelningen här på sjukhuset. Ska dit nu om en stund igen eftersom jag fortfarande har så j-a ont (kan inte gå mer än 2-300 meter i sträck, förmodligen infektionen som spökar fortfarande) och imorrn ska vi in på mer kuratorsamtal.
Sorry för neggo-inlägget, men det är såhär det är. Men det går ändå sakta framåt ändå tror jag. Känns lite, lite bättre för varje dag, och ibland vågar jag till och med tänka framåt lite.

Ja det är faktiskt åt helvete.
I helgen var jag på fest och kunde inte dricka pga medicinen, då TRODDE inte folk på att jag åt antibiotika, nej de frågade förstås ifall jag var gravid, och sade skrattande "nej men antibiotika är ju en sådan där ursäkt man tar till när man är gravid, hehe, nu kom vi allt på dig!".
Fyfan. 

Ja, man kan ju fundera på vad man ska säga för dräpande kommentar.. vad brukar du säga? Vi vill liksom inte avslöja för någon att vi planerar barn, och SPECIELLT inte för dem som säger såna idiotiska saker... Men det kanske man borde. jag vet inte.

Nej jag har faktiskt inte varit sjuk mer än den dagen jag låg inne för cytotec, men nu känner jag mer och mer att jag borde sjukskriva mig. Men det är liksom skönt att fly från problemen och vara här på jobbet och försöka göra annat... Fast jag får ju inget gjort... !
Chefen har sagt att jag får jobba hemifrån så mycket jag vill om jag nu inte vil vara sjukskriven, så det kanske jag gör. Skönt att ha snälla och förstående chefer iallafall.

Ja, det är lite oklart hur mycket som har med sammanväxningen att göra. Vi har ju lätt blivit gravida och det verkar vara ett problem många andopaitenter drabbas av, att de inte ens blir gravida. Men jag har läst något om att celldeleningen kan bli defekt om man har endo, så kanske har missfallen med det att göra, who knows. Iallafall kan endo vara en förklaring till varför jag ar sådana djävulska menssmärtor varje månad.

Jag ska ta antibiotika veckan ut, och nu om en halvtimme ska jag in igen och se hur det ser ut eftersom det fortfarande gör ont. Förhoppningsvis är det mindre infektion nu.
Som tur är har jag min sambo, han är verkligen världens bästa. Vi pratar och pratar, tröstar varandra och är arga och bittra tillsammans. Ibland har det varit riktigt pissigt och vi har blivit arga på varandra (eller, mest jag som blivit arg på honom), men den här helgen som gått har vi funnit varandra igen. Vi är fortfarande arga och väldigt ledsna, men vi är inte ensamma för vi har varandra. Vi enas liksom i ilskan och sorgen.
Jag älskar honom så oerhört.
Och nu planerar vi en mysig spa-helg om tre veckor så vi har något att se fram emot.

Ja, jag hoppas att vi snart ser ljusare på tillvaron.
Sorry för mina neggo-inlägg här i tråden, vill inte sprida dålig stämning....
Kul att se att  fler plussar!

Ja jag har funderat på något liknande faktiskt. Ibland har jag ljugit och helt enkelt svarat  "Jag kan inte få barn". Då blir de tysta och frågar aldrig igen. Den dagen jag väl är gravid får de väl sitt livs överraskning... hehehe

Puh, var på sjukhuset och det visade sig att min infektion gått ner. Skönt.

En helt annan sak som hände idag som gav mig lite perspektiv på allt:
När jag satt i väntrummet på sjukhuset satt en 16-17-årig flicka där med sina föräldrar. Mamman grät oavbrutet och försökte förklara för dottern att hon älskade henne (medan dottern muttrade att hon hatade föräldrarna och aldrig ville se dem mer). Jag blev naturligtvis lite nyfiken vad det gällde (jag vet, fult av mig menmen), tänkte först att det gällde någon oönskad ungdomsgraviditet.. Så småningom förstod jag att dottern hade rymt hemifrån och igår hade hennes föräldrar polisanmält henne försvunnen. Och så inatt hade polisen hittat henne och då hade hon varit hög på extasy och blivit polisanmäld för droginnehav.
Fattar ni, 16 år! Vad hon gjorde på gynakuten kan man ju bara fundera på.
Fy fasen vilken ångest för föräldrarna, det var så fruktansvärt att se! Det bara skar i hjärtat, man ville bara säga till flickan att SLUTA ta droger, när man hörde henne sitta där och säga att det enda hon ville var att knarka och dö...
Usch!