Treårstrots!! Hur gör ni?? Jobbiga situationer..

Har en kille i samma ålder med samma humör . Men här svänger det ganska mycket från att han är hur lugn och go som helst ena veckan för att nästa bara vara arg, arg, arg.
Jag brukar tänka som så att det nog är lika jobbigt för honom att vara arg (och antagligen inte förstå varfrör han är det) som det är för oss föräldrar att stå ut med det.

Enda gångerna jag "skäller" ordentligt är när hans dumheter skulle kunna resultera i något livsfarligt, som när han springer ifrån mig mitt ut på vägen. Annars brukar jag vid hämtning från dagmamman stanna en stund (de leker oftast ute när jag kommer) och prata, säger att det snart är dags att gå men att han får leka en liten stund till. Om han blir bråkig när vi ska hem och det är omöjligt att lirka med honom så bär jag honom helt enkelt, men oftast genom att göra det till en lek "vi kan leka att mamma är en ponny och så får du åka på min rygg hem". Nu orkar jag ju bära honom på det sättet så det funkar här, under vintern tog jag med hans bob (snowracer som vissa kallar dem) eller pulka, så att det skulle bli roligt att gå hem, trots att vi bara bor på andra sidan kvarteret.

Men nej, det funkar bäst att inte bli arg själv utan att antingen vänta ut det, lyfta honom ur situationen eller få honom att fokusera på något annat, tex något roligt eller att jag börjar busa med honom istället.

Bråkar han tex när jag lagar mat (riskerar att bränna sig eftersom han oftast vill slå undan det jag har för händerna) så lyfter jag honom bara till nästa rum och säger att han komma tillbaka när han vill hjälpa till eller är på bättre humör och vill hålla mig sällskap istället. Jag kan ju inte lämna spisen och bränna allt heller.

Men att själv bli arg funkar sällan, eller aldrig faktiskt. Han blir oftast bara ännu argare då, sen som sagt får man kanske ha i åtanke att de sällan menar de dumheter de hittar på utan att de nog själva inte riktigt vet varför de är arga.