Förbjud dessa jävla kamphundar!

lägga sig tjugo i elva en lördag???

Så kontentan av det hela är att det är helt ok att du brister som förälder men det är inte ok om en hundägare brister? Att barn inte skulle ha något att sätta emot en hund är skitsnack. Det handlar inte om storlek. Det handlar om att lära barn hur man hanterar hundar. Min brorsdotter styrde och ställde med våra hundar som 3-4-åring och gör så än idag. Och då har vi extremt driftstarka hundar som används i skyddstjänst. Det beror inte på att hon är exceptionellt duktig med hundar utan på att hon har och tar en självklar plats. Har också en systerdotter som vid 1,5 års ålderdomderat en hård och dominant tjänstetik. Märker hundar att vederbörande kräver sitt utrymme så spelar varken ålder eller storlek någon roll.  Varför denna avoga inställning till att lära sina barn att hantera hundar? Det torde vara bättre än att lära dem att de får göra vad de vill och hundar ska vara snälla mot dem.

Det är inte särskilt rart. Det är exempel på att ditt påstående att barn inte har något att sätta emot hundar inte stämmer. Det har inte med storlek eller ålder att göra.   Hundar är djur och agerar som sådana. Lodjur kan ta rådjur. Rävar kan ta höns. Hästar kan sparka ihjäl hundar. Älgar kan sparka sönder människor. Det är inte en moralisk fråga som du vill ha det till. Det handlar inte om huruvida det är ok eller inte. Det handlar om att begripa sig på hur djur och natur fungerar. 

I slutändan så handlar ALLT om signalerna som djuren ger ifrån sig. Som barn är det inte lätt att veta vad hunden berättar, så det är ett kombinerat ansvar mellan hundägare och föräldrar. Det är trist att det blir som ett krig där folk bara skriker på varandra. Föräldrarna begär att hunden ska avlivas att hundägarna begär att föräldrarna ska hålla ögonen på ungarna konstant.När jag var liten så var jag hemma hos farmor och skulle klappa hennes katt. Jag vet inte om mina föräldrar hade berättat för mig att katten var sjuk eller inte. Men jag klappade henne iaf, trots att hon inte ville för hon mådde ju dåligt. Det slutade med att hon rev och bet mig. Jag blev ledsen och rädd för djur under många, många år. MEN jag har ÄLSKAT djur hela mitt liv också! Jag tyckte bara det var obehagligt när de närmade sig mig för jag kunde inte läsa deras signaler. Och jag hamnade flera gånger i obehagliga situationer där hundägare inte tog sitt ansvar och kallade tillbaka hundar som jagade mig! Men jag har ändå alltid önskat att jag skulle våga gosa med alla djur! Och det tycker jag visar hur förlåtande man trots allt är. Jag visste innerst inne att det inte var djurets fel att det skadade eller skrämde mig!Så vad skickar det för signaler till mitt barn om jag begär avlivning av hunden som bet henne? Att djur som gör ett misstag förtjänar att dö? Nej, det är verkligen inte det budskapet jag vill ge.I ett sånt här fall så vill jag göra mitt yttersta för att barnet inte ska bli rädd för hundar, så jag skulle se till att vi umgicks massor med balanserade hundar och jag skulle lära mitt barn hur man beter sig emot dom! DET är strikt hundägaransvar enligt mig. INTE avlivning.

Ska jag tolka det som att du återtar påståendet att barn inte har något att sätta emot hundar? Har aldrig varit med om att det är barndoft som gör att hunden har svårt att placera individen i rang. Däremot kan yviga rörelser göra att hunden uppfattar att den blir hotad/utmanad och då förstås försöker hävda sin rätt.

Jag förstår dig, absolut! Men skillnaden mellan dig och mig är väl att, du ser bara barnet som ett offer. Och jag ser både barnet och hunden som offer.

Lyckas inte heller citera. Jag tror absolut att 1-åringar är mer benägna att skada hundar, gärna i kombination med att föräldrar tycker att det är gulligt att ungen hänger, klänger och drar i hunden. Följaktligen låter föräldrarna beteendet fortgå och till slut reagerar hunden.