Ginge skrev 2010-05-30 21:27:02 följande:
Jag var rädd av tanke att med barn förstörs ju livet, allt ändras ju, ingen frihet och ENORM ansvar och jobb 24/7/365 i minst 18år.... Plus att jag egentligen gillar inte barn, dem bara skriker, bråkas o.s.v. Bara problem med barn.... Som föräldrer lever man i konstant krig mellan barnet och dig. KOnstant kamp om vem som ska vinna. Och den här filisofi hade jag sedan jag var typ 14..... Så jag är inte som dem flesta tjejer :) Jag gick till en liten konsultation t.o.m innan vi nu bestämd oss att skaffa barn. Jag behövde hjälp för att våga.....
Nästan precis likadant är det för mig, jag har iofs inte gått på en konsultation, men jag har noga pratat med mina vänner som har barn. Jag har turen att ha vänner som inte målar allt rosenrött och som är ärliga med att ibland är det inte alltid så kul, men att barnen är värda precis vad som helst och att livet må förändras men all förändring är inte negativ sådan.
Min största rädsla har varit att jag och min man ska blir sådana där småbarnsföräldrar som glider isär, och skiljer sig för att man inte har tillräckligt tid för varandra. Kanske för att jag har sett det hända så många av mina vänner och bekanta. Men då kom min man( som är en särdeles smart människa) på att vi skulle skriva ett kontrakt, så det har vi gjort!
Vi FÅR inte skilja oss förrens barnet är 4 år, innan vi skiljer oss, om vi fortfarande vill det( vilket vi verkligen inte hoppas att vi gör), så måste vi ha gått igenom parterapi etc.
Alltså det här är ju inget lagligt bindande kontrakt haha, men det är en trygghet, vi är på samma nivå han och jag!
Fast nu har jag nästan slutat oroa mig för hur vårt liv kommer att förändras och ser framemot förändringen!
Att jag oroar mig över graviditeten och barnet, har nog egentligen inget att göra med att jag tror att nått är fel eller så, det är mer att jag har stora problem med min familj, och det är väldigt påfrestande. Detta gör att jag inte kan slappna av och bara vara glad, för så fort jag är glad så ställer min familj till det för mig. Ett VUL kommer iaf att lätta oron för barnet( utgår jag ifrån) och då kan jag kanske slappna av den delen. Just nu är jag bara jätterädd att jag ska förlora barnet och den enorma glädje som jag egentligen känner inför att vara gravid. Därför vågar jag inte riktigt vara glad, ju högre upp desto hårdare faller man...
För att förtydliga, min man är helt underbar och vi har en väldigt bra relation, min mans familj är väldigt bra och jag har fantastiska vänner. Det är min familj, dvs mamma, pappa, och en syster som är problemet.
