Unga Adoptanter

Hej!
Vi har bestämt oss för adoption och är såklart mycket glada och förväntansfulla... (dock vill vi fortsätta att vara anonyma ett tag till)

Vi är 29 resp 27 år gamla. I tisdags ringde vi familjerätten och fick prata med en lite äldre kvinna. Nu kanske vi övertolkar det hela något men det utvecklades till ett förhör och predikan innan det till slut bestämdes att vi skulle få komma på ett informationsmöte. Hon berättade att det var hon och två till som på namnen att döma lät som hennes jämnåriga. Nu undrar jag om alla får samma bemötande, jag tyckte höra en underton av att vi var för unga enligt henne. Alltså jag vet att vi har åldern inne men är det andra som känner att de blivit ifrågasatta?

kram

Det är bara en känsla vi fick över telefon, vi skall träffa hennes kollega om en vecka så vi får se hur det går... De kanske gör sig bättre på ett möte.

Angla: Tack för uppmuntran! Jag var inne och läste lite på din sida, åh vad jag ser fram emot att påbörja denna resa...

... mycket frågor så här i början innan utredningen startat ;)
Är det någon här som fått syskonmedgivande eller är det förbehållet de lite äldre? Jag skulle tycka att det vore spännande och har barnerfarenheten men risken är vi får höra "ni som är så unga, ta det lugnt det finns tid" som man hört även när det gäller biologiska barn.

Tack för alla glada tillrop! Vi ska som sagt träffa dom snart, på ett infomöte. Vi går föräldrautbildningen i höst. Känns så bra och spännande att ha påbörjat denna resa!

Nu har varit på infomöte hos soc.

Hon inledde med att berätta att vi var minst 10 år yngre än de hon vanligtvis utredde och att då var det minsann bråttom, men nu kunde vi ju ta det lugnt, "det är ju ingen ko på isen så att säga". Nej vi är inte gamla men jag är lika mån om att det skall bli klart fort som någon annan!

Sen frågade hon om våra IVF- försök och berättade att när man inte hittar något fel, som hos oss, räcker det ofta att slappna av. Ojoj vad arg jag blev men sa vänligt att det finns inget belägg för det påståendet. Men jodå, hon hade haft säkert 7- 8 par som blivit gravida under tiden som hon utredde dem i o m att de började tänka på något annat. Om vi hade känt varandra lite bättre och jag inte varit beroende av hennes välvilja hade följdfrågan varit hur länge hon jobbat med detta och hur många par hon utrett för att få henne att inse att det är den % som skulle blivit gravida oavsett.

Sen frågade hon vilka länder vi hade tänkt på. Jag sa som det var, att vi var öppna men att t ex Kenya kändes avlägset i o m vistelsetiden. Hon höll en föresläsning om hur de flesta barnen från öst är alkoholskadade osv. Jag förstår att hon vill förbereda oss på det värsta men ändå!

JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ DESSA FÖRDOMAR!

Jag är kanske lite känslig men jag tycker inte att personer i hennes position kan sitta och spekulera, tycka och tänka hur som helst!

Tack för medlidandet!

Det känns jobbigt nog som det är att behöva förklara sig för omgivningen. Vi orkar inte kämpa mot en rabiat utredare!

Det här är förstås bara vår version, hon kanske tyckte att hon gjorde oss en tjänst genom att förbereda oss på det värsta men ändå!

Är det ingen annan som råkat ut för något liknade? Hon gav oss en öppning för att byta utredare men jag är så cynisk att jag tror att dom alla är likadana. Därför tror jag inte att vi kommer ha någonting för att byta utan istället bara retar upp dom ytterligare

Vi ser oss nog inte som lättstötta eller vidare känsliga, men någonstans måste man dra gränsen för hur mycket man ska behöva tåla. Bara för att vi är unga (för jag tror att det är där skon klämmer) betyder det inte att det inte är genomtänkt beslut!

Taiwan låter som ett spännande land! Vi väntar på att få börja föräldrautbildningen i höst, det ser jag fram emot jättemycket! Hur går det för er andra?

När, nu får vi allt blåsa liv i den här tråden! Är det någon som har roliga nyheter? Uppdateringar?

Här verkar det utåt sett inte hända mycket, men jag plöjer bibliotekets utbud av adoptionsböcker och min hjärna går på högvarv, drömmer om adoption osv. Men jag kännner mig ganska ensam än så länge, min man hoppas fortfarande på biologiska barn. Men det är en process, jag vet det... Men ack så frustrerande när man "gått vidare".

Jag har läst och kan rekommendera följande böcker:
1 Adoption- Lindblad, Frank
2 Internationellt adopterade i sverige
Två informativa och praktiska böcker, inte alltid så rolig läsning.
3 Nyfått barn- Kignell, Birgitta
4 Linnea från Yujiang- Lidbeck, Petter Roligt med en manlig synvinkel!
5 Äntligen adoptivförälder- Brenckert, Eva

Ja ska genast ge mig av till biblioteket för att låna era lästips!

Nu kommmer lilla jobbiga jag igen och vill blåsa liv i den här tråden. Förstå hur bra vi skulle kunna ha det här, dela alla glädjeämenen och sorger på vår gemensamma väg mot adoption!

Vi börjar vår föräldrautbildning på lördag. Tror inte riktigt min man har insett att det krävs att man pratar och så... öppet om infertilitet, barnlängtan osv. Men eftersom jag är en allvetande kvinna är jag övertygad om att det kommer göra honom gott och mer motivierad till adoption!

Kram på er allihop!