Min man dog :(

Jag har äntligen funnit en gnutta ork att skriva ner i bearbetande syfte den händelse som raserade min familj. På en månad var mitt allt borta. Den finaste killen med ett hjärta av guld. En otrolig man, familjefar och livskamrat rycktes bort alltför tidigt. :( Här är min livshistoria i korta drag. Glöm inte att berätta och VISA för dina nära och kära hur mycket du älskar dem..! ********************************************************************* Sommaren 2004 träffade jag via en fd "bekant" en kille jag skulle komma att bli sambo med ganska snabbt. Han var mitt livs kärlek, ingen kan komma att ta hans plats. Vi flyttade ihop och började prata om att försöka bli med barn. Men det gick trögt. Vi hann med att starta fertilitetsutredning så vi hade nästan gett upp. Vi delade allt tillsammans. Han var t ex mitt stöd i livet då min älskade morfar gick bort. Anyway, i dec 2006 plussade jag efter två års försök. Lyckan var total. Nu hade vi äntligen ett litet barn på G! Han kastade sig in i rollen som blivande pappa. Han följde med på ultraljud och alla möten i processen mot vårat nya föräldraskap. Den 15 sept 2007 kom våran lilla tjej, Fanny. 50cm lång och 4383g. Normal förlossning, tror han var mer slut än jag då han varit på sin vakt hela natten och gett mig massage, uppmuntran, stöd och varit min "talan" så att säga. Livet som nyblivna föräldrar flöt på. Han tog ut sina 10 pappadagar direkt och var mitt stöd hemma. Gjorde allt för oss, fixade, avlastade och var uppe med henne under vaknätter då hon var vaken eftersom han även ansåg att jag behövde få sova för att orka med dagarna. Han var så unik på det sättet... han såg och förstod mina behov utan att jag behövde påtala dem. Ja, han var allt en sambo och pappa ska vara kort sagt. Då han hade två diagnostiserade sjukdomar sen tidigare (Ulcerös colit och skleroserande kolangit) så var han alltid så trött. Men ingen visste hur sjuk han var. Skleroserande kolangit är en sjukdom i levern som orsakar kaliberväxlingar i de minsta gallgångarna. Symtom är febertoppar och trötthet. Trots sina besvär kämpade han på men fick vara sjuk hemma mycket från sitt sista jobb på Dingtuna Billack. Där jobbade han som bilplastreparatör och jobbade på våran första bil där också. Den var ju lite rostig så den fick behandlas där. Påsken 2008. Han blev andfådd bara av att bära ner lillan till bilen på parkeringen. Några dagar innan orkade han knappt gå från toan här hemma till soffan. Det är cirka 10 meter. Vad vi inte visste då var att han var alltför sjuk för att nån av oss skulle förstå. Påskafton 2008 satte han sig upp på sin sängkant och sa, "Jag orkar inte mer. Klä på lillan, du måste köra mig till sjukhuset." Sagt och gjort. En månad med sjukhusvistelse, en ständig pendling mellan hopp och förtvivlan tog vid. Påskhelgen tillbringades på Centrallasarettet här i Västerås. Han fick en annan färg på huden, mer som askgrå och blev andfådd för minsta ansträngning. Nu var Fanny 6 månader gammal och även hon fick hänga med på sjukhus. Ingen miljö för en 6-månaders egentligen. Jag hade en känsla av att det här kommer inte gå bra. Jag ringde till mina föräldrar samma dag som min fd man blivit inlagd och pappa skulle skynda sig att komma till Västerås. De har ju sålt villan på Gryta och flyttat till pappas hembygd tre mil söder om Umeå. Första vardagen efter påsk ringer en sköterska mitt i natten hem hit och meddelar mig att han ligger på Intensiven då han fått svårigheter att andas under natten. Jag är då ensam hemma med lilla Fanny, och turligt nog är pappa i stan så han kommer och sitter barnvakt så jag kan åka till lasarettet. Tror aldrig jag kört så fort i hela mitt liv. Sen följer 3 veckor på Centrallasarettet och under den tiden hinner jag känna så mycket hopp men även lika mycket hjälplöshet och förtvivlan. Vi får många olika besked från ett X antal läkare om hans tillstånd. En hjärtläkare på IVA ger mig till sist resultatet av alla undersökningar. Propp i hjärtats vänstra kammare, propp i levern, grav hjärtsvikt (därav hans orkeslöshet), vätska höger lunga, samt en blodig massa som bara ligger i hjärtat och kan i värsta fall skicka ut ytterligare proppar i kroppen. Han är 28 år och nybliven pappa. Jag kan bara stå bredvid och se på. Det finns inget jag kan göra för att rädda honom. Efter en konferens läkarteam emellan så beslutas det att han ska skickas med ambulans till Uppsala Akademiska. Han får ett flyttdatum och jag som anhörig måste fixa boende åt mig och lillan medans vi är där. Han flyttas en solig dag i april och inte kunde jag i min vildaste fantasi förstå att det var sista dagen han var i Västerås. Han läggs in på Thoraxintensiven och där blir han snabbt sämre. Till slut får jag beskedet av honom personligen.. En läkare hade varit in till honom lunchtid samma dag och gett honom beskedet. De kan inte längre hjälpa honom, bara ge smärtstillande och faktiskt.. invänta slutet. Jag fick besked över telefon och kastade mig på hyrcykeln. Tur nog hade jag en god vän med mig som tog hand om min dotter där i Uppsala. Utan henne vet jag inte hur jag hade fått ihop det. Då vi bestämt oss för att vi skulle gifta oss sommaren 2008 så ville han att vi gifte oss på Akademiska istället. Sommaren var ju en bit bort och han, som han sa själv "Ligger ju tre meter under jord då ändå".. Så.. lördagen kom en bra präst och genomförde en minivigsel. Vi fick det på papper officiellt och han tog mitt efternamn. Då var min fd man i så dåligt skick att han mest sov och fick morfin var 10:e minut. På söndagen kom våra familjer till Uppsala då de fått besked om hans tillstånd. Nu var det den 20 april 2008. Han hade i stort sett slutat äta, drack mest vatten. Jag och hans mamma satt vid hans sängkant när det var dags. Kl. 17.01 den 20 april 2008 blev jag änka och ensam förälder. Sorgen vet fortfarande inga gränser. Han begravdes 16maj och vi hade dubbeldop för barnen (bror har en son född dec -07) den 31maj. Begravningen var olidlig men jag måste säga att dopet var allra värst. Då kände jag mig verkligen ENSAM. Det gick upp för mig då att jag faktiskt har allt ansvar helt ensam. Förlåt att jag skrev så mycket, det rann bara på. Jag är ett exempel på att det inte alltid finns en biopappa med i bilden. Inte ens 28 fyllda så fick jag änke- samt omställningspension och jag har det än idag. Blir 31 i sommar. Det känns så jävla orättvist att Fannys pappa bara fick 28 år i livet, 4 år med mig, 7 månader som pappa. Jag ifrågasätter min existens varje dag. Varför fick jag leva vidare? Varför tog Gud fel människa? Det är fruktansvärt lätt att ta allt för givet idag. En dag kanske allt är borta. Mitt liv jag levde för 3 år sedan är borta. För hennes skulle måste jag orka. Vissa dagar känns åt helvete värdelösa, vill bara slå nån på käften och jag blir så jävla rasande. Jag vet inte varför men jag vet att fel personer får ut för det, om de står i vägen. :( Det sägs ju att sorgen är kärlekens baksida.. det ligger nåt i det. ********** Per 790529 - 080420 <3 för alltid i mitt hjärta, älskad, saknad! <3 ***********

På viket vis då? Man är inet ett dugg jävla stark när det händer. Man kanske blir det efter ett par år. Jag hatar att folk säger att man är stark. Det är så fel. När man säger den meningen: Då lägger man över -slipper man att möta den berörda personens känslor och ta dom till sig. Ett snyggt sätt att inet bry sig. Man gör då ett medvetet val att inet ge ts chansen attt vara sårbar och ledsen och förnekar henne direkt att få visa att hon ä ledsen och kanske behöver just mer stöd. Har man något val tror du? Eller tror du man väljer det? Man väljer inet ett skit. Man har ett ansvar och man gör det man kan. Men man är aldrig någonsin stark. Ursäkta så mycket för mitt utbrott. Men jag ser det så ofta.

WPMamma & JennyCecilia: Jag förstår att era inlägg var av renaste välmening, men jag ber er å det vänligaste att inte bråka i en tråd som denna. Jag har lämnat ut den svåraste biten ur mitt liv till allmän beskådan och jag vill INTE veta av bråk och påhopp här. Snälla.. red ut era missförstånd privat via inbox eller gästbok på era egna sidor. Jag kan föra min egen talan, jag behöver inte någon som ska föra den åt mig. Tack tjejer..