Ludvigmamma, bra att dom kollar slemhinnan. det finns gott om hjälp om det skulle vara problem där, en av hormonerna jag äter nu är just för att bygga upp livmoderslemhinnan. Hoppas det kan hjälpa dig.
Deppig här idag, alla hormonder jag tar gör mig ostabil. Många biverkningar på preparaten jag tar, tyvärr verkar jag få de värsta! Mår så illa hela tiden, och känner mig hel nere, är svullen och torr i ögon o mun. Vissa tok dyker av prognynet, men det känns inte så mycket bättre för det. Vet inte om sambon o jag kommer att klara oss igenom detta, först problemen att bli gravida, sen diagnos, Ivf, MOLA!!! och nu tillbaka m 4'e ivf försöket... Mår som en trasa, och känner inte att jag får stöd. Han är tillfälligt utslängd, vill inte att han ska bidra till att jag mår ännu sämre! Måste ju försöka må bra nu, vet ju att det är så viktigt för att äggen ska stanna. Känner mig bara så misslyckad, varför blev det så här? Mitt liv skulle inte bli så här.... 3 år har vi kämpat m detta, bara vårt första år tillsammans har varit fritt från sorg. Jag får inte ihop det på jobbet helller, har vekligen kämpat men det blir inte bra. Driver eget, och det går sakta men säkert åt pipan. Fick en ganska tråkig smäll för ett par veckro sen, o i fredags kom nästa. Sambon klagar o våndas över att han inte kan välja mellan två fantastiska jobb just nu, kan inte riktigt rellatera! Hur kan har inte förstå att det jag kämpat med i 4 år håller på att glida mig ur fingrarna, pga av detta. I mina mörka stunder blir det till o med pga HONOM, eftersom det är hans spermier det är fel på, IVF behandlingen som orsakade molan (är jag i alla fall säker på, även om vi aldrig frå bevis), vilket gör att all plåga i mitt liv beror på att jag träffat just honom. Givetvis är det inte så, men han totala oförmåga att bearbeta eller ens benämna hans egen skuld i detta gör mig frustrerad så in i h-vete.
På torsdag fyller jag år. Förra året var lyckligt gravid på min födelsedag, så lycklig över att vi ändå lyckats bli det medans jag fortfarande va 35 och riskerna för DS o annat fortfarande var låga. Efter så lång tid lyckades vi äntligen, bara för att ett par månader sendare akut opereras och få ett års förbud att fortsätta försöka, cancerrisk o ja, ni vet ju.. blodprover, smärta, rädsla, mörker.
Ledsen att jag förpestar m alla dessa sorgsna ord.