HiSaferide skrev 2014-03-25 15:42:20 följande:
Hej alla!
Jag har läst i tråden fram och tillbaka vid flera tillfällen. Eftersom jag hittat stöd hos er andra, kände jag att jag ville dela med mig min historia.
Jag och min man är i 25-årsåldern och i höstas kände vi att det var läge för familj. På tredje försöket (eller försök och försök, vi slutade med p-medel) tog det sig i slutet av oktober 2013. Toppen!
Visst var jag trött över över jul, och visst mådde jag illa, men inget extremt, tyckte jag. Magen växte, häftigt! Vi skrev in oss hos MVC och fick första ultraljudstiden 15 januari - då skulle jag vara i v. 13.
Vi åkte till en annan stad för detta ultraljud. Åh, så nyfikna vi var! Sköterskans minspel gick dock inte att misstolka, även om hon inte sa något rakt ut till oss förstod vi att något inte var bra. Hon försökte med att livmodern kan se olika ut, vara vinklad, att hennes utrustning kanske inte var helt okej, och jag hade ju väldigt stor livmoder för mina veckor... Vi fick remiss till en specialistläkare en timme senare dag.
Den timmens väntan var lång. Jag var stark och hård, min man tyckte det var jobbigare.
Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud och konstaterar mola eller druvbörd ganska omgående. Bilden var typisk med snöstorm, och i kombination med livmoderstorlek som i vecka 25 (jag tyckte ju magen hade vuxit!) kunde hen inte tänka sig så mycket annat. Vi tog blodprover, lungröntgenbilder och fick åka hem.
Den kvällen var tung, nu kom sorgen. 13 veckor hinner man ändå föreställa sig en del på. Våra familjer stöttade oss, vi stöttade varandra, men jobbigt, det var det.
Läkaren återkom tidigt dagen därpå. Mitt hCG låg på 680 000, tydligen väldigt högt. Röntgenbilderna såg dock bra ut. Hen hade kontaktat kollegor på närmaste universitetssjukhus och de ville skrapa mig med en gång, kunde jag komma in?
Jag tog detta samtal på jobbet och fick gå in till chefen, tala om att jag varit gravid, att det inte var en bebis och att det skulle bort, nu. Jobbigt, det samtalet också. Tur att min chef är helt underbar, bara kramade om mig.
Skrapningen gick bra och jag fick åka hem redan dagen därpå. En stor del av det som fanns i livmodern var blod, närmare bestämt 1,5 liter blod. Mitt hb-värde var 82, så det var inte konstigt att jag varit trött.
Jag återhämtade mig snabbt, tyckte jag. Jag blev piggare de närmaste veckorna, hCG sjönk snabbt och jag jobbade som vanligt. Till sommaren hade det ju gått sex månader, kanske kunde vi försöka igen då...? Vi var glada och hoppfulla!
Efter tre veckor ringde jag dock läkaren igen, för jag tröttnade på att småblöda hela tiden och ville veta hur länge jag skulle göra det. Jag fick åka in direkt för extra provtagning. hCGt hade stigit igen, och det fort - nu var det uppe på 200 000. Jag sjukskrevs på studs, fick cellgift (metatroxat) i tablettform och blev inbokad för magnetröntgen, CR-scanning och en mängd extra provtagning de närmaste dagarna. Läkaren hade nu kontakt både med närmaste US, med en specialist på Karolinska och med teamet på Charing Cross i London. Allt gick fort men med full fokus och jag kände hela tiden väldigt stor tillit till sjukvården. Läkaren jag fick från början var/är helt out-standing!
Scanningarna visade inga dottertumörer, både bukhålan och hjärnan var fin-fina. Däremot sjönk inte hCGt tillräckligt med tabletterna, så i slutet av februari påbörjades en "riktig" cellgiftsbehandling. Jag blev inlagd på US, fick en slang inopererad i bröstet och så började de droppa.
Nu är jag på behandlingsvecka 6. Jag får intravenöst dropp på sjukhuset en gång/vecka enligt London-läkarnas rekommendationer (om jag förstått det hela rätt). hCG sjunker bra, förhoppningsvis har jag gjort hälften av min behandling nu.
Som tur är mår jag ändå rätt så bra, trött och utan hår, men i övrigt inga större problem. Psyksikt går det också bra. Starkaste känslan genom det hela har nog varit att jag känt mig lurad, jag har snarare varit sur än ledsen. En smula trött på att vara utanför statistiken, också, så här långt är det ju trots allt väldigt sällan det går av en mola.
Jag och min man har ändå stort hopp inför framtiden och är övertygade om att det kommer något gott ur det här, också. Men resan är, och har varit, tuff.
Ja, det var min berättelse, så långt. Hoppas jag får möjlighet att återkomma med goda nyheter så småningom.
Tack för att du delar med dig av din tuffa resa...själv läser jag allt jag kan om detta just nu och skriver också för att andra ska kunna ta del av det vid behov. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut för oss alla.
Vad skönt att det såg bra ut på röntgen och jag håller alla tummar jag har för att du fortsätter svara bra på behandlingen och slipper det här eländet.
och lider med er alla som drabbas