Mola/Druvbörd

Detta är första gången jag skriver ett inlägg i ett forum. Idag har jag fått det besked som man inte vill ha - partiell druvbörd. Jag känner mig så ledsen, ångestfylld, ensam och hopplös att jag inte riktigt vet vart jag skall vända mig. 

Jag känner mig så bitter. Varför skall detta hända mig när risken är så otroligt liten? Jag hade börjat känna mig mycket starkare efter skrapningen och började se hoppfullt på framtiden igen. Såg fram emot att få min mens och därefter komma igång med "barnagörandet". Ja, nu blev det ju tyvärr inte alls så... Känner mig trött på att vara inne i vårdcirkeln och vill inte alls ringa till KK igen. De skrev att jag skall kontakta dem för en telefontid - som att det kan hjälpa. Jag funderar på att istället kontakta min gynekolog för att se om de kanske kan hjälpa mig istället. Saken är den att jag känner att jag inte orkar vara stark, jag är trött på att hålla modet uppe och ringa massa samtal. Samtidigt så vill jag ju ha reda på vilket värde jag har just nu för att på så sätt veta lite mer hur jag ligger till. 

Jag har sett att det varit en hel del diskussioner om de 6 månaderna man måste vänta. Men just nu är det så svårt att greppa 6 månader - det är ju så otroligt länge. Jag känner att mitt inlägg är lite osammanhängande men jag återkommer nog lite senare när första chocken har lagt sig.  

Tack för varmt välkomnande in i detta forum - det känns väldigt bra i den tunga tillvaron.

Jag börjar nu hämta mig lite efter mitt fått beskedet om partiell mola för några dagar sedan. Jag har fått tid för uppföljning hos min gynekolog imorgon. Detta är ett möte som jag just nu fasar för då jag inte orkar höra sanningen. Jag tänkte ta med mig min sambo då jag inte orkar höra alla tråkigheter själv.

Jag gjorde ett graviditestest igår och det var negativt vilket kändes bra. För nog borde jag kunna tolka det som om min hgc-nivå ändå är under 20?

Jag har ännu inte orkat prata med mina vänner om vad som hänt då jag håller modet uppe genom att nog bortse från sanningen just nu. Min bäst kompis väntar barn och vi skulle ha varit i ungefär samma vecka om allt hade gått bra för mig. Jag skulle så gärna vilja glädjas med henne men jag har så svårt att hantera min känslor angående detta. Framför allt så kändes det ännu svårare efter det att jag fick beskedet om molan... Är det någon annan här som haft liknande känslor? 

Söndagskram till alla läsare! 

Kasa, ditt så sanna inlägg gjorde att jag ringde min bästa kompis och "pratade ut" om allt som kändes svårt och det kändes verkligen jättebra. Jag känner att det samtalet gjorde att jag nu kan glädja mig åt hennes graviditet på ett genuint sätt.

Jag var hos återbesök hos KK idag och som väntat så skall jag fortsätta ta prover en gång i månaden. Vidare tyckte läkaren att vi skall kolla upp hur det står till med kromosonerna då vi haft två missfall tidigare. Skönt nog så kan min gynekolog sköta detta. KÄnns bra att slippa åka till sjukhuset varje gång då det bara gör att jag känner mig sjukare och påminns som allt tråkigt som hänt.

Kram!

Shirin, som nu i denna "världen" med molor och fanskap så tycker jag att det är oerhört glädjande att höra om att du lyckats bli gravid. Det känns skönt att känna att det finns hopp i änden av tunneln. Hoppas verkligen att allt går bra för er framöver!

Kasa, så tråkigt att höra att det inte verkar fungera för er denna gången. Jag kan verkligen förstå hur det känns att inte ha någon ork kvar och samtidigt ha kaos överallt; både i hemmet, kroppen och i tankarna. Man behöver finna lugn någonstans för att orka. Förhoppningsvis kanske köket kan hjälpa dig att få tankarna bort från graviditet mm. Kan du inte hitta någon detalj som du verkligen engagerar dig i (kökskranar,kylskåp, microugn)? Jag vet att det låter trivialt men  ibland kan lite energi tillkomma genom att man släpper det tunga om så bara för 5 minuter. (Kanske lyxa till det med en super-duper micro, när du sedan värmer barnmat i den till din bebis ((som kommer komma)) kan du skratta åt det nuvarande eländet.)

Själv har jag fortfarande svårt att komma över hur orättvist det är att drabbas av mola. Den procentuella risken är ju så liten att det borde inte kunna hända oss... Jag är glad över att ha hittat till detta forum - på något sätt så känns det väldigt bra att läsa era inlägg, jag tror att det gör att jag känner mig minde ensam. För även om min sambo finns där hos mig så tror jag att det är rätt stora skillnader mellan hur vi känner oss och förhåller oss till det hela. Delvis beror det väll på att vi lever med det i våra kroppar vilket gör det svårt att bortse från helt och hållet.

Många kramar till er alla! 

Jag har inte varit inne på ett tag och vid genomläsning så har det kommit ut både riktigt goda nyheter och vissa tråkiga.

Stundom så tycker jag det känns som om allt går bra och som 6 månader kommer passera jättefort men så ibland så kommer hopplöshet och ledsamheten över mig. Jag pratade precis med en kompis som också blev gravid vis samma tillfälle som jag (jag har två sådana vänner) och även om jag glädjs över deras lilla bebis så blir jag så ledsen av att tänka på att jag kunde varit i samma sits nu. Varför skall livet vara så orättvist? Jag och min sambo skall åka iväg på en resa vilken jag försöktglädja mig åt men just nu tänker jag att resan inte är värd något i förhållande till att ha ett litet barn i magen... Svårt att känns någon direkt glädje här.

Många kramar till er alla!