Mola/Druvbörd

Louise - din beskrivning av hur molan uppstår är precis vad jag hört också.

Tyvärr funkar man ju så att man vill ha ett absolut svar på varför detta händer och om det är nåt man påverkat själv. Man tänker tillbaka på om man gjort nåt avvikande. Det där med influensavaccinet har jag inte tänkt på tidigare men jag tog sprutan när jag var i vecka 6 ungefär. Men nu tror jag som sagt inte att sånt framkallar en mola.

Jag fick inte heller någon blödning utan fick bara besked vid första ultraljudet att det helt enkelt var tomt. Gjorde medicinsk abort för att få ut allting och först en månad efter det, när de analyserat missfallet, fick jag besked om mola.
Fattar fortfarande inte varför inte någon läkare någonstans på vägen nämner att det finns något som heter mola och att det kunde handla om det? Hade vi tackat nej till att få missfallet analyserat, hade jag ju inte blivit diagnostiserad och fått rätt behandling!?

Imorgon ska jag lämna blodprov igen. Sist hade det sjunkit från 66 till 32.

Jag mår hyfsat bra i övrigt. Som någon skrev tidigare - vardagen rullar på och det är mycket med molor, jobb, försöker renovera lite hemma... Sen har vi vår lilla tvååriga tjej som inte låter oss tycka synd om oss själva. Man blir påmind om att man trots allt redan är väldigt välsignad.

Men sorgen kommer över en ibland och jag håller med om att det är viktigt att tillåta sig att sörja.
Nu vill jag bara "få tillbaka min kropp"! Jag känner mig jättekonstig i humöret, känslig och lättirriterad. Svårt att veta vad som är situationen i stort, hcg-värde och p-piller...
Sen är jag också irriterad över att kroppen rent fysiskt är helt ur form. Tycker inte det är ytligt att känna så, det påverkar ju hela välbefinnandet och när man nu blivit "blåst på konfekten" så vill man ju gärna bli av med extrakilona och få känna sig så normal som möjligt igen.
Håhåjaja, mycket ska vi stå ut med, tjejer...

PS - glömde skriva att min läkare förklarade även så att det vid befruktningen saknas en X-kromosom. Ägget ska befruktas med antingen XX eller XY men befruktas det bara med Y blir det missbildat. DS.

Hej allihopa!

Det var längesen jag skrev. Jag blev diagnostiserad partiell mola förra vintern och vill bara säga att jag haft stor nytta och glädje av det här forumet, när det konstigt nog finns så lite att läsa om detta.

Det känns nästan lite svårt att säga, men jag väntar nu äntligen mitt andra barn och allt verkar bra hittills. Har gått på specialistmödravård och fått extra ultraljud osv. Men gud så nojjiga vi har varit. Det är först nu som jag vågar tro att det ska bli något och att det ska gå bra men jag har fortfarande svårt att slappna av. Har också känt lite "now or never-panik" eftersom jag hunnit bli 40 år.

Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på alla er som kämpar och misströstar, jag vet ju hur det är. Men jag känner ändå att det är viktigt att tala om att det här helvetet faktiskt kan få ett lyckligt slut, så jag hoppas jag kan ingjuta lite hopp med detta!
När man genomlider en mola har man ju svårt att se att saker och ting nånsin kan bli normala igen. 

Jag lider med er alla och önskar jag kunde ge er alla en stor, varm kram.... Det här är så fruktansvärt orättvist att någon ska behöva gå igenom. Önskar er all styrka och lycka av hela mitt hjärta!

Cia

Jag har för mig att det tog två-tre veckor innan jag fick mitt besked. Hoppas du slipper mola!

Underbart, SuperMajjsan! Grattis och lycka till med lilla killen!

Som jag skrev vid nåt tidigare tillfälle, så är det svårt när man går igenom mola-helvetet att tänka sig att det nånsin kommer ordna sig och få ett lyckligt slut. Men det är viktigt att påminna alla kämpande här om att det faktiskt kan ordna sig och att framtiden kan bli ljus igen. I min mage kickar också en liten krabat som vi längtar efter att få träffa om ca två månader om allt går väl.

Tappa inte hoppet, tjejer!

"Vraket" - grattis i efterskott, även om jag förstår att du inte hade nån kul födelsedag.

Jag vill bara säga att du ska aldrig känna dig "dålig" för att du utgår från din egen olycka. Alla lever vi i våra verkligheter och utgår från våra förutsättningar och erfarenheter. Det kommer alltid finnas nån som har det värre, men man har all rätt att vara olycklig i sina egna problem för det.

Jag kände också sådär att "varför klagar jag när jag har en underbar liten dotter. Det finns ju dom som inte får några barn alls." Men vi har all rätt att önska oss fler barn och kämpa för det!

Sen blir jag lite förvånad över det din läkare sagt om det genetiska. Till mig sa dom precis tvärtom - det är inget genetiskt och ingen "missbildning" hos föräldrarna, utan helt enkelt stor otur och en tillfällighet och att det inte alls behöver påverka kommande graviditeter.
Ja herregud, vad ska man tro, läkarna verkar tyvärr inte helt insatta alla gånger heller....

Önskar dig lycka till av hela mitt hjärta!