Mola/Druvbörd

Hej alla här.

Första gången jag är här och skriver, hittade er i söndags och läste, läste, läste... Inser att jag behöver ett forum som detta, det är lätt att på ett plan bli ensam i detta, trots partner, familj, vänner. Så känner jag det, mer eller mindre förstås, men det är nog inte heller så lätt för omgivning att förstå hur otroligt mycket jag faktiskt tänker på detta, i olika former varje dag. Plötsligt har liksom en mola flyttat in här..

Min mola-historia ser ut såhär, hittills: I slutet av januari när jag var gravid i vecka 9, så fick jag ont o blödningar. Hade haft lite sådär som man "kan ha", men kände skillnad. Gick till MVC efter den helgen och efter två gynundersökningar konstaterades att graviditet avstannat (1-2 v tidigare). Jag valde att kroppen skulle få sköta missfallet själv. Efter två veckor hade inget hänt (men jag var fortfarande jättegravid i kroppen) och då vid ultraljud misstänktes mola, därför planerades skrapning. Vad jag förstår ska det alltid göras en skrapning när mola misstänks, för att kunna fastställas, sen så är det så viktigt att livmodern helt töms!

I samband med skrapning togs också hormonvärdet som då låg på 200 000, vilket också förklarade varför jag mått som jag gjort. Förstått att när ett vanligt "gravid-värde" är som högst ligger det på ca 50 000. Partiell mola konstaterades och jag fick göra en lungröntgen, för att utesluta metastaser. Allt såg ok ut och redan efter två veckor var hcg nere på 1800. Vilka svängningar för kropp o humör, viktigt att inse hur otroligt mycket som händer, även psykiskt. Fram till ganska nyligen har värdena fortsatt halverats (tar prov varannan vecka), men jag har fått göra ytterligare en röntgen pga ont i bröstet. Visade inget, skönt, men jag hade ändå ont och fick stå på mig om det, så ekg gjordes. Har något litet knas på hjärtat, fått göra vilo-ekg och arbets-ekg, uteslutit kärlkramp, men hjärtat verkar slå dubbelslag till o från. Verkar inte vara farligt, ska göra en sån 24-h-ekg hemma. Detta kan dock ha påverkats av stressen allt inneburit med mola och missfall. Så minns att vara snälla mot er!!

Det är lätt att bli lite less på alla sjukhusbesök o undersökningar. Förra veckan bad jag få göra ett ultraljud för jag har småblödigt ca 2½ v. Trodde mens var på g, men nu förstår jag att det kommer först när värdet sjunkit (senaste var på 86). Två olika läkare kollade och konstaterade att de såg ca 2 cm vävnad. VAD FAN!! Blev så arg o ledsen, fast först efteråt. De kunde inte svara på om de trodde att det var kvar sen skrapningen(2 mån sen nu!) eller kommit nytt, om det var död eller aktiv vävnad.  Så jag skickades hem med 3 tabletter för sammandragning av livmodern men det hände ingenting mer än jag hade himla ont. Ska dit igen imorrn fm, har det inte försvunnit då blir det ny skrapning... de tycker också att värdet sjunker för långsamt nu. Pust. Detta blev ett himla långt inlägg, hela min story, men behövde få berätta. Sorgearbetet och möjlig ny barnalängtan har liksom lagts vid sidan om, för allt detta med mola mola mola. Inte alltid så lätt heller att i relationen hantera allt, tycker jag. Har inga barn sen tidigare heller och är 38 nu, så...

Jag är såå glad för att ha hittat hit, om ni visste vad det redan hjälpt mig att få läsa om er och bara veta att ni finns, ni kämpar!! Vi har det olika men ändå lika, man förstår utifrån egna erfarenheter.
TACK alla ni som skriver här!!

Hej hej!

Så glad för er som är här, märker att allas historier, info/kunskaper och tips blir som ett pussel, himla bra komplement till det som finns på nätet och vad jag fått veta på sjukhuset. Men framförallt igenkännande, stöd och mänsklighet.

 En grej som jag kommit å tänka på appråpå att de upptäckt vävnad igen hos mig, är varför de inte gör ultraljud direkt efter första skrapningen för att säkra att allt är borta? Eller har de gjort det på er? Fast jag vet ju inte iofs om detta är gammalt eller nytt, som de sett nu i livmodern. Kanske jag får veta mer imorrn, när de ska kolla igen. Fast kan det plötsligt börja växa nytt om själva orsaken/graviditeten är borta?? Hm.

Samsur, - levergryta, hu för en vegetarian som mig, när jag hade lågt hb testade jag järntabletter men fick så himla ont i magen. Annars hjälper ju de bra. Men från vego-aspekten så gäller t ex röda linser (gott med linssoppa!), spenat, broccoli, torkade aprikoser, russin o banan, även grovt bröd.

Vanna - intressant det där med A-vitaminbrist (också t ex aprikoser o spenat), jag har också läst någonting om att ev någon slags närings/vitaminbrist kan vara inblandad. Detta också utifrån att mola är mycket vanligare i fattiga länder i t ex Asien. Jag undrade också över det, varför är det vanligare där? Det kanske inte är själva orsaken men det kanske är med o bidrar. Folsyra har jag hört också är viktigt inför gravidiet, finns bl a i gröna grönsaker, bladgrönt och groddar.

Sen har jag hört att choklad är väldigt bra mot molan i stort Så nu blir det så!

p.s, vet ni att några av er som skrivit om längtan efter att bli gravid igen och så faktiskt gett mig lite framtidshopp, också. Att det ju finns något Efter Det Här d.s

Vanna - tack för dina ord! Ja, det där med sorgen är verkligen sant. Jag är inte alls redo för nytt ännu, men jag har känt ett pyttelitet litet korn till det. Men min sorg har också blivit som försenad. Har handlat så mycket om kroppen, hälsan, undersökningar och värden. Helt klart. Det är nog först sista 3 veckorna det börjat komma mer ordentligt. I den processen finns både gråt, djupt vemod men också ilska och besvikelse. Över det förlorade barnet men också över förlusten av vad själva graviditeten gjorde med mig, positivt sett. Sen var det tjoff, borta. Det är ju märkligt, svängningarna, otroligt existensiellt. Jag o min kille har prövat nu 2 ggr att gå tillsammans till kurator på sjukhuset, det har varit bra för oss. Vi liksom har hamnat lite i otakt med varandra o i kommunikationen, inte så konstigt.

Jag tror att det också kan vara det som påverkat att jag haft ont i bröstet.

Hej alla.

Skönt att komma in här och läsa er, veta att ni finns. Idag är det sådär. Sovit dåligt och ont i magen. Förrförra fredagen blev jag hemskickad med tabletter för att de hittat mola-rester när de kollade med ultraljud. Som jag skrivit tidigare så hände ju ingenting då, mer än att jag fick ont. Har känt mig jättesvullen och haft halvont sen dess. Tänkte på det där som någon skrev att kroppen är "gravid" ner till 5, kanske därför också jag inte gått tillbaka till min vikt riktigt.

Var tillbaka i torsdags, läget oförändrat och hcg på 36. Läkaren sa att jag själv fick välja mellan ny skrapning och cellgiftsspruta. Ett tredje alternativ var att inte göra något, för att det kan ge sig av sig självt men då ta väldigt lång tid. Kändes jättekonstigt och jobbigt, både att vara tvungen att själv ta beslut om vad som är bäst (jag är ingen doktor..) och att han samtidigt menade att jag kunde göra ingenting. Sen sa han ändå att det är ju bra att försöka få bort det för att få ner hcg. Ingen av metoderna är 100% och ingen mola-patient är den andra lik, sa han också. Nå. Jag o min kille gick o tog en kaffe och tänkte, eller ja, jag visste väl egentligen, jag väljer ju skrapning. Att inte göra någonting känns inte som ett alternativ, och välja cellgiftsbehandling känns som sista hand, om jag inte måste i dagsläget. Jag ska in i alla fall på måndag igen.  Hade kunnat få komma igår, men bestämde mig för att ha lite påskhelg först. Jag tycker det är jobbigt att sövas o skrapas, det är bara så. Jag blir jättetrött. Ledsen också.

Det här med molan o varför den uppkommer. Jag tycker jag fick bra förklarat av den första läkaren jag träffade o som gjorde min första skrapning. Hon sa det som att det är ett genetiskt fel som sker vid själva celldelningen efter befruktning. Men, det är som isolerat till själva graviditeten, dvs, "felet" hör inte till varken kvinnan eller mannen, det är inte ett kromosomfel på så sätt. Det är också därför som nästa graviditet kan bli helt normal, en mola är som fristående till resten men förknippat med just den graviditet den uppstår i.

KAnske jag krånglar till det, minns inte exakt hur hon sa men jag kände att jag förstod o kunde släppa tankar som att om det hade med mig eller min kille att göra. Att dessutom själv påverka ett missfall, alltså typ framkalla ett, är jättesvårt, det skall mycket till har jag förstått. Så t ex promenader o normal träning osv är inte orsak till missfall, utan det är oftast fel från starten när det blir så.

Påskakramar!

Igår var jag på sjukhuset för skrapning av de mola-rester som de hittat. Fick ta tabletterna (så magont) hemma o komma in vid nio, men fick inte komma till operation förrän fem. Hade tur som hade fått eget rum. Fick smärtlindring och bad om lugnande också under dagen, kunde sova en del. Mådde sådär efter ingrepp och de ville behålla mig över natten. Lika bra det, sov som en sten, kväll o natt igenom. Någon var inne o tog blodprov i min slummer, sen så småningom efterlängtad frukost. Träffade läkaren på förmiddagen idag, han sa att allt verkade ha gått bra (inga garantier, förstås) och att hcg nu sjunkit till 10 (36 i torsdags)!

Nästa vända på tur för mig nu är att fortsätta kollen med hjärtat, hade en tid idag även för det.  Skulle hämta ut ekg-dosa som ska registrera ekg:t i 24 h. Fick ändra tiden och hämta den när jag ändå var där så jag slapp åka in igen för det.

Nu, hemma igen med katter, dosa o sladdar, dator o er, och är en trött trött tjej.... Hoppas hoppas nu att jag fick säga adjö till molan för gott och att värdet sjunker fint igen.

Någon ovan skrev om det här med humöret, ja alltså, humör... hu... alla dessa känslor * 100 jag haft de senaste månaderna... och fortfarande har. Men jag fick veta att så länge värdet är över ungefär 5 så kan man räkna med att vara under mycket hormonpåverkan. Lite som att vara gravid, ha pms o allt möjligt, samtidigt. Plus den psykiska och emotionella påverkan, tänk också på att det faktiskt handlar om ett missfall, mitt i allt. Var snäll mot er själva, omgivningen får lov att ha lite extra tolerans, man kan be doktorn också förklara för t ex ens partner om det behövs.

Håll ut, alla fina tjejer! Håll ut, kämpa och vila där emellan!

Vad roligt att höra om glädje, fina besked och hopp!! Det tar jag med mig in i Valborgshelgen. Mår själv ovanligt bra, börjar känna mig mer som mig själv igen o faktiskt ganska glad också. Längtar efter mens, men annars känns kroppen nästan lite som vanligt... så skönt!

Fortsätter med mina hjärtundersökningar, men det verkar vara något knas jag haft sen tidigare, bara det att det upptäckts nu ihop med det här andra. Oroar mig inte för det, det verkar inte vara någon stor grej.

Vilka erfarenheter som finns här! Jag lär mig något nytt varje gång, denna läsning tack särskilt för bidrag av Epelino o Kasa01, fick några oklarheter klara!

Jag önskar er alla en fin helg, med brasa o en lite vårhopp (elda upp molorna, kanske..

Hej hej alla kämpar!

I måndags firade jag med bakelse att jag fått mens! Tänk, har nog aldrig uppskattat mens förut på detta sätt Sen kan jag säga att såhär MYCKET mens har jag nog heller aldrig varit med om... Men det gör inget! Lämnade senaste blodprovet igår och fick idag veta att värdet gått ner till 3! Min läkare sa när hon ringde att när det kommer ner till 2 så glesas provtagningarna ut. Om det är varje eller varannan månad lät hon osäker på, lika så när grav-förbudet ska upphöra för min del. Hon skulle kolla med annan läkare och ge mig info vid nästa samtal-provsvar om två veckor. Känns i alla fall skönt, hoppfullt och tänker inte riktigt lika mycket på det här längre. 

Hoppas på en varm, go och tillfrisknande sommar ihop med killen min i lugn o ro. Sen får man kanske kanske se vad som kan hända...

Kramar med kraft o mod!

Hej alla.
Det länge sen jag var in här, början på maj, tror jag. Haft mycket att läsa, blivit berörd, glad av glada besked o tillfrisknande, rörd av allas kämpande och mod. Sen kom tårarna när jag läste några mycket sorgliga besked... Det borde liksom få vara nog! Jag känner mig ibland så liten och maktlös inför livet och allt jag inte kan påverka. Det är också vackert att det är så, men ibland så svårt och utan tröst.

Det har fortsatt gå bra med hcg för min del. För två veckor sen var det nere på 2 och då fick jag "sommarlov" av doktorn, så nu ska jag lämna nästa test i början på augusti. De tycker fortfarande att jag ska vänta, förmodligen för att värdena inte sjönk som de skulle inom 8 veckor och jag fick skrapas om.

På vägen har de hittat några (mindre) knas-grejer med hjärtat, har fått göra flera undersökningar och tester, senaste nu i veckan. Emellanåt har jag bara tyckt det varit bra att de kollar och känt mig lugn, emellanåt har jag känt mig rädd. Fattade inte att det var rädd jag var, men hjärtat är så himla centralt o sen jag kunde acceptera det har det lugnat sig. Men det här har helt klart varit en del som påverkat mig jättemycket.
Nu verkar det i alla fall vara klart att jag kan leva som vanligt o slipper mediciner, men att jag får gå på kontroller då och då. Graviditet bör inte förvärra, men det kommer kollas upp. Har också blivit lovad tidig VUL om jag blir gravid igen, det känns skönt. Och läskigt att tänka på. Och härligt och konstigt och ... men, en senare fråga.

Har utmattningssyndrom sen tidigare, det har varit starkt på bättringsvägen, men sista månaden blivit mycket värre igen o fortsatt sjukskrivning för det. Jag förstår att alltihopa hänger ihop men jag har ändå svårt att acceptera läget vissa dagar, som idag. Vill ju bara vara "frisk o vanlig", har så himla mycket att vara tacksam över men ibland behöver gråten och frustrationen få utrymme.

Mod-o tålamodskramar till er alla. Tack för att ni funnits och finns här.