Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Grattis Bettan!!! Åh vad glad jag är för er skull!!!

Syrlig: Grattis!!

Gud vad underbart det är att höra om bebisarna som kommer efter allt kämpande! Nästan så jag börjar grina här faktiskt, det är så hoppingivande!

Pinglan: Vad skönt att allt såg bra ut!

grisolle: Gött det låter med semester! Och med kreativitet, det hade man behövt lite... ;)

Irma: Skulle jättegärna ta dem, men jag har aldrig fått det utskrivet så jag vet inte om jag borde...? ;)

Hej allihopa! Jättelänge sen jag skrev här känns det som, men jag har varit inne och läst med jämna mellanrum, bara inte kommit mig för med att skriva nåt...

Apropå samtalsstöd så kan jag bara rekommendera det (delvis eftersom jag är psykolog själv). Det jag hade svårt med efter förra missfallet var att jag kände att en "vanlig" psykolog på typ vårdcentralen inte skulle fatta vad det handlade om, men jag sökte på repro på Sahlgrenska eftersom vi höll på med utredningen där. Träffade bara psykologen där en gång, men hon hjälpte mig redigt med bara det samtalet. Så himla skönt.

Själv har jag lite panik nu för jag plussade i morse. Tjoho, och allt sånt där yadayadayada. Men jag är bara livrädd. Det är över ett år sen senaste graviditeten slutade i missfall och vi har försökt nästan konstant sen dess, förutom ett par månader nu i våras. Så jag kan inte ens tänka att jag är gravid nu, bara att jag har plussat, det är så konstigt för jag trodde iaf att jag skulle bli lite glad nånstans... Åh!! Hur gör man?? Jag blir så himla avundsjuk på alla som blir gravida och lyckliga över det där plusset och sen får sitt lilla barn, som inte behöver känna nåt mer än vanlig "åh-herregud-vi-är-med-barn-ångest", den där som man kände första gången... Blä!!

Tack för grattisarna och tummarna! :) Jag tar en dag i taget och har iaf kommit till den punkten att jag är tacksam över att ha blivit gravid igen, eftersom jag nästan trodde det var kört eftersom vi försökt såpass länge och tidigare lyckats nästan direkt varje gång. Igår berättade vi för min familj eftersom vi firade min mammas födelsedag. Jag är så trött på att bara berätta att saker och ting har gått åt helvete, så nu passade vi på och gav lite positiva nyheter i present, sen får det ändå gå som det går. Det var faktiskt väldigt trevligt.

Javisst: Jag tar Levaxin nu och var faktiskt och tog nya prover i onsdags; läkaren ringde i torsdags och sa att TSH ligger "perfekt" så det känns bra. (Har en jättegullig liten läkare på vårdcentralen som antingen gör AT eller ST, osäker på vilket, men när jag var hos henne första gången och ville förnya recepten så berättade jag om att jag vill ligga under 2,0 och att det finns forskning blablabla, och hon reagerade bara med "det låter intressant, det måste jag läsa på om!" så det känns bra.) Sen självmediciernar jag med ASA, det kan ju inte skada. Annars tar jag inget, men jag mår bättre i övrigt än vad jag gjort de andra gångerna, så det är gott. 

miss nöjd: Jag hade nog inte klarat att vänta, för den skräcken man lever med tär ju så himla mycket på en. Men om jag hade en läkare som jag kände mig trygg med kanske jag skulle vänta ändå för att det kan vara skönt att ha nån man "känner" och litar på i den situationen.   

Hej tjejer! Efter flera dagar med smärtor och småblödningar och tokpanik för att det var kört igen, bestämde vi oss för att tillbringa söndagen på gynakuten. Och för en gångs skull blev det ett positivt besök!! Den lilla läkaren konstaterade först att hon såg en graviditet, mätte den till ca 6 v (jag ska vara i 6+3 enligt mina beräkningar), och sen visade hon oss det lilla, lilla hjärtat som blinkade så fiiint! Jag vet att jag kommer ha lika mycket panik nästa gång det gör ont, men JUST NU har jag ett litet liv i mig! Fasen alltså, det trodde jag inte!!

Irma: v 11+2 idag, jag har aldrig kommit så långt förr så det känns häftigt! Vi har gjort tre ul och varje gång har den varit lagom stor och hjärtat har slagit som det ska, så det känns häftigt! Men nu är det fem dagar sen vi såg den sist så nu har jag börjat noja igen, hehe. Mest för att illamåendet nästan är borta, men de säger ju att det är normalt när man kommit såhär långt... :-P

Då tar vi lite uppmuntrande då: vi gjorde kub idag (v 12+4) och fick superbra siffror! Det viktigaste för mig var att få veta att knodden fortfarande levde, såhär 2 v sen senaste ul, och det gjorde den minsann, fast jag trodde det var kört eftersom alla symtom försvunnit. Nu är tanken att vi ska vänta sex veckor, till rul, på att få se den igen... Några tips på hur man ska få bukt med katastroftankarna om nåt dygn när de kommer tillbaka?