Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

var iaf på gyn idag och kollade med ul för att se om äl närmar sig.. och som jag trodde så hade jag redan haft den.. antar att det var för ca 4 dagar sen... så kan det gå, när inte haspen är på.. men sicken tur att vi börja mysa tidigt denna månad... men men, tor inte det blev något denna gång heller..
men däremot fick jag även svar på min prolaktibprov jag tog förra veckan och NU ÄR JAG ÅTERSTÄLLD =) tjohooo, så nu kanske vi har lite lättare att bli gravida ;)
nytt bim, ca 20/6

Mojutten: Eller hur hade det varit lättare om personen var lite småjobbig? 

Längtan: Gött att din kropp är återställd! Håller tummarna fast du inte tror något

Varför är det så svårt att acceptera att man är avundsjuk, arg och ledsen när andra blir/är gravida? Att det är okej att känna det man känner Är alltid en stor inre konflikt i mig. Hur gör ni för att hantera det? 

ja jag är faktiskt bara glad att jag är återställd...

jag vet inte varför man egentligen inte riktigt tillåter sig sjävl att vara det.
jag säger det bara, ger fan i att andra kan blir lite snea av det.. bättre att vara ärlig mot både sig själv och andra. det mår man bäst av i längden...

Längtan: du menar att du berättar för den gravide hur du känner?

ja varför inte egentligen? sen beror det ju också på lite hur nära man är personen i fråga.
är det vara en ytlig bekantskap kanske man inte behöver säga det om man tycker det är lite känsligt. men till en närstående tycker jag verkligen att man kan tala om det...

ja det är klart att man kan göra. det har jag gjort när det varit graviditeter inom familjen och med vänner. men inte med "ytligt bekanta" på jobbet sådär. tycker väldigt bra om hon på jobbet, som är gravid nu. får se hur jag gör. om det blir något lämpligt tillfälle någon dag. misstänker att vi kommer jobba ihop året ut (om jag nu inte blir ivväg ryckt på något annat jobb). 

man kan ju faktiskt säga det lite fint. behöver inte gå på och säga jag är så jävla avungsjuk..
utan man kan ju berätta (om man inte gjort det tidigare) hur man har det själv, så att hon får en chans att fätta sig in i din situaition. det kommer lösa sig ska du se... jag tror även du kommer växa in i hennes graviditet...
jag känd elikadant när min chef blev gravid... det var tufft, jag jobbade med henne nästan varje dag.. men med tidne blev jag glad åt hennes graviditet och kunde hänga med i den...

Ja, fy fasen vad jobbigt det var när folk runt omkring blev gravida. Min bästis blev gravid med nr 2 när jag fått mitt 4 missfall och vad hon fasade för att berätta det för mig, hon led lika mkt som jag. Jag orkade inte träffa henne så mkt under graviditeten och det förstod hon så väl. Skönt med kompisar som fattar.

ja och det är därför jag tycker det är så viktigt att man berättar för sina nära hur man känner och vad man gått igenom för att de ska få en chans att förstå.

Ja, det där med folk runt omkring som blir gravida är ju lite känsligt ibland....inte med alla, men med VISSA

Vi ska på begravning nästa vecka och kommer då träffa min mans bror med fru. Hon är gravid och ska ha i augusti. Vi fick ju vårt MA i v15+1 i januari...den bebisen skulle ha kommit nu i juli. Knappt 2 veckor efter skrapningen kom dem och berättade hur dem oplanerad hoppsan hejsan hade blivit gravida...utan att en endaste gång säga att dem beklagar eller är ledsna för det som hände oss. Mina svärföräldrar har pratat med dem om hur okänsligt det var och min man har pratat med sin bror och berättat hur det kändes för oss att få höra det på det sättet och så tätt inpå att vi förlorade våran lille...dem har fortfarande inte bett om ursäkt eller beklagat.

Och dem ska vi träffa nästa vecka på torsdag. Och visserligen hjälper det lite i tanken att veta att ju jag är gravid nu, men det är först på fredag vi får veta hur det står till därinne och tills dess känns allt så nervöst och känsligt. Känner inte alls för att se henne stoltsera runt där med sin stora mage och alla som kommer prata med henne om hur kul det är. Usch...blir gråtfärdig bara jag tänker på det

Så nja, alla andra unnar jag det och blir glad när dem lyckas...men just dem, det bara går inte. Jag blev så fruktansvärt sårad av när och hur dem berättade så det finns inte.

Någon som har några tips hur jag ska göra? Hur ska jag orka bemöta henne? Måste jag säga hej och vara trevlig?