Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Hoppas det är ok att jag skriver här, känner igen mig en hel del av det som skrivits. Jag har inte läst allt, det tar nog ett par år att hinna, så kanske ställer jag frågor som redan har svar:

Vi har fått tre tidiga ( v 5-11) ma/mf på ca ett halvår och är under utredning. Utredningen var ganska snäv tyckte jag, bland annat kollade inte några hormoner alls. Jag är själv orolig över alla småblödningar en vecka före mens - och fram till mens- som jag börjat få sen det första missfallet.

Det enda som hittades var att jag är APC-resisten (heterozygot) och att jag därför ska ta Fragminsprutor hela nästa (eventuella) graviditet. Livmodern är spolad med koksalt, inget konstigt sågs. Sköldkörteln är rätt inställd mha Levaxin.

Jag har en känsla av att läkaren bara ville ha mig därifrån, att Fragmin var ett sätt att ge mig ngt att göra om jag blir gravid. Men jag har en känsla av att de inte gjort allt. Borde de inte kollat progesteron t ex? Jag känner mig inte alls lugnad.

Nu har ni inte alla bakgrundsfakta, men kanske kan ni ge mig era tankar om hormonnivåer osv. Är det långsökt att tro att det kan vara fel på sånt? Har mått väldigt dåligt det sista året och kroppen känns inte alls i balans.   

Tack för svar! Det är en kamp vi för. Förlorade en pojke i magen i vecka 39 i mars i fjol, och sen dess har vi kämpat. PSD i magen var diagnosen vi fick, men det känns som en förklaring man ger när man inte letat tillräckligt noga.

Missfallen vi får blir som att sparka på någon som redan ligger, och jag blir så frustrerad när det känns som att sjukvården inte gör allt de kan. De vill helst att vi ska åka hem. Helst genast.

Jag fick inte länken att funka, finns det någon annan väg till den utredningen? Visst är jag glad att de hitat ngt, men jag blev så orolig över att de inte frågade ngt om mina cykler utan bara körde hem mig med löfte om Fragmin, lägsta dosen. Såvitt jag förstår är det lika mkt placebo, för det behövs tydligen högre dos och Trombyl om man ska vara hardcore.

Suck. Vad vi håller på. Och vad hopplöst det känns att längtan ska vara så förlamande. Kram till er alla, och tack för att ni orkar läsa. 

Ja, det är en annan sorts liv nu. Efter katastrofen. Jag är trasig, och försöker hitta något sätt att finnas till. Söker nytt jobb och tvivlar på det mesta. För inget är riktigt bra, det är som om ngt hela tiden fattas. Han, vår lille.

De pratade om den lägsta dosen (2500 IE?), har inte fått det utskrivet än. Jag skulle ringa när/om jag blev gravid, och då kolla blodplättarna också.

Missunsamhet är inte fel. Man måste få känna sina ärligaste känslor. Men det är nog viktigt att man hittar sätt att få utlopp för dem, som att träna, slå på kuddar eller skrika i skogen. För innestängd missunsamhet, smärta och ilska har sönder oss inifrån. 

Jag vet mkt om de känslorna. De kommer gärna fram när folk inte är barn-ödmjuka, och det är ofta i vårt samhälle. Det är så vanligt att man tar graviditeter och barn för givet. På många sätt. 

I ditt fall förstår jag verkligen om du reagerar, du har säkert rätt om deras ökade intresse för er ivf. Försök att liksom betrakta dina känslor utifrån, bara konstatera att du känner så. Du vet varför du känner så, och det är helt ok. Om du klandrar dig själv och blir less har du liksom dubblat olyckan. Var snäll mot dig själv!

En kompis sa en rolig sak för ett tag sen, när jag blev så trött på att alla bara pluppar ut barn hit och dit. Hon sa: "Men de får ju bara snorungar, inga barn du vill ha".

 
Långt inlägg här också... 

Jag har stått på levaxin under båda mina graviditeter, och det är ett sjå att få det rätt inställt. Det är tydligen viktigast att det ligger riktigt lågt i början, för sen är fosterutvecklingen (på cellnivå) inte lika hetsig. Sköldkörtelhormonet (levaxinet) ser ju till att det finns byggstenar för gravidteten, och det är allra mest kritiskt i början.

Ville med detta säga att sköldkörtelvärdena ska följas upp under hela graviditeten, men det är i början som det är mest kritiskt - brist har visat sig kunna leda till missfall.

Jag kan dock av egen erfarenhet säga att det inte finns ngt egenvärde i att ligga för högt i dos med levaxinet - man blir alldeles darrig, orolig och får hjärtklappning. Det är en belastning för kroppen och bör inte eftersträvas. Men ett kontrollerat värde ska man ha, såklart. 

Tjejer, jag har läst en hel del här, men kanske har ni några råd till mig ändå. Har en läkartid där vi ska "resonera" (?) nu på onsdag, och känner att jag måste börja ställa krav på sjukvården. Ni kan nog sånt.

Jag (32 år) och maken (35 år) har en dotter född -09. I mars-11 föddes vår son stilla i v 39+5, obduktion och provsvar visade inga fel på hnm eller mig. Sen dess har jag fått 5 tidiga mf (varav ett ma som upptäcktes i v 10, avstannat i v 5. Ledde till skrapning trots cytotec). Alla mf har varit i ca v 6, några dagar hit eller dit. Inga mf före dottern eller sonen.

Senaste mf fick vi i förra veckan, trots att jag den här ggn (tack vare privat läkare såklart) fick Crinone x 1 dagl från äl och sedan Fragmin 5000 IE vid plus. Tyvärr (?) var denna grav månaden direkt efter ett mf, och det rekommenderas ju inte, därför känner jag skuld för att även detta blev ett mf.

Är inte överviktig, lever enligt rek (men är förstås olycklig och säkert kroniskt stressad). Man har hittat att jag är heterozygot APC-resistent och jag står på levaxin (och folsyra såklart) sen första grav, men inget annat. Bara de vanliga proverna är tagna, dvs standardprotokollet som det står om överallt. Eller ja, inga könshormoner utöver progesteron i mittlutealfas. Livmodern ultraljudad med koksaltkontrast, utan anmärkning. Jag har regelbunden mens.

Var det nog med information, eller har jag glömt ngt? Jag vill så gärna ställa rätt frågor på onsdag, för den läkaren vi ska träffa har inte varit till någon större hjälp hittills. Han var så j-a (ursäkta) nöjd att de hittade APC-resistens, men sen när jag blev gravid ville de inte sätta in Fragmin direkt - för "det var ingen brådska"  och några dagar senare fick jag mf.

Puss på er, tack för att ni finns!