Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Näe, det här är för vidrigt. Jag är så ledsen för oss allihop, just nu speciellt för Hjördan, Bettan, Pinglan och Humlan. Varför ska vi behöva gå igenom det här gång på gång? Och vad är det för behandling/mottagande vi får från sjukvården egentligen? Det här är ju sjukt. Finns det inga lämplighetstester (eller kanske empatitester) för de som vill jobba med det här? Är det inte heller nån styrande som förstår hur lång tid ett år (eller fler!) av försök är? Eller hur totalt utmattande 3 (eller fler!) missfall är? Samhället måste ju förlora så mycket i sjukskrivningar och att man är för ofokuserad för att göra en någorlunda insats på jobbet. Jag var på VUL igår för att se hur cytotecbehandlingen gick. Det var som jag misstänkte, den hade inte lyckats. Så nu har jag fått tid för skrapning. Och pga alla väntetider hit och dit har jag räknat ut att vi inte kommer kunna försöka igen förrän i början av juli. Alltså 2,5 månad att slå ihjäl. Hur fasen ska det gå? "Gör något roligt!" brukar ju vara det klämkäcka svaret. Ja, men om man inte tycker att något är roligt längre? Det enda positiva jag kan se är väl att vi nu har försökt i ett år och vi kommer därför äntligen få ta några blodprover i juni. Jag kommer bli vansinnig om de visar att vi kunde ha medicinerat för något från början och sluppit gå igenom allt det här. Å andra sidan vill jag att de hittar något som man kan behandlas för...  Hjördan och Bettan, jag förstår varför ni tar paus härifrån. Gör det. Försök hitta saker som kan distrahera lite. Jag ska börja träna och ska passa en hund lite nu och då, och hoppas att det kommer få tiden att gå och att jag kanske kan börja må lite bättre. De säger ju att det ska vara bra i alla fall.Till er som har lyckats: Stort grattis! Jag kan ärligt säga att jag gläds med er! Ni är ljuset i tunneln, även om tunneln är alldeles för lång.Många kramar! 

Men hej "Längtan..." Jag har inte fått ta några prover än så jag vet inte vad jag har (eller inte har) men det här tror jag bara är positivt! Alltså, det är ju inte roligt men nu vet du var problemet ligger och jag tror att man kan behandla det relativt enkelt (dvs ingen läskig operation eller så). APC-resistens betyder att du har en ökad benägenhet att bilda proppar. Det kan man medicinera mot. Jag vet att jag läst i någon annan tråd om olika behandlingar men hittar det inte nu men sök på FL så komemr det säkert upp.  Här står det om förhöjt prolaktinvärde: www.familjeliv.se/Planerar_barn/Forum-7-139/m...Hoppas att det hjälper något!Kramar

Jag är också en av gamlingarna i tråden. *vinkar till Poppy* En del av er är nya för mig, andra är det inte. Det smärtar mig så att läsa om vad ni går igenom. Jag har varit där själv och mina upplevelser bär jag fortfarande med mig. Jag vill bara ge er lite pepp och styrka att fortsätta kämpa. För det är det vi måste göra, kämpa. Inget kommer gratis i den jävla missfallsvärlden.Min älskade Lilla V, älskade, älskade ungen, har precis börjat dagis. Andra dagen i dag som jag lämnade henne. Det är ofantligt stort att ha ett barn som har börjat dagis. Större än vad alla "gräddfilare" kan tänka sig. När jag hämtade henne igår och såg henne tulta omkring, glad och lycklig i skogen, så höll jag på att börja gråta. Mitt barn! Som faktiskt tillslut kom till mig. Jag är så otroligt tacksam.Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att ni alla får uppleva det jag upplevde igår. Och som jag upplever alla dagar med henne.Bryt ihop, kom igen, men ge inte upp.Många kramar!

Upp och ner, ner och upp. Har varit väldigt emotionell och lessen de senaste dagarna, kanske är det för att jag ska träffa läkaren på måndag och få resultaten från de första blodproverna eller så har jag bara en svacka. Det känns som om jag är på en bergochdalbana av känslor hela tiden, ena sekunden full av hopp och livsglädje, andra sekunden lessen och uppgiven. Hmm, inser hur sällan jag är uppriktig när någon frågar hur man mår. Fast det är klart att det vore aningen jobbigt om alla hela tiden drog upp alla sina personliga problem och känslor.hur är det själv?

Jag kommer inte håg exakt vad de tog men "standarprov" typ koguleringsprover, sköldkörtel, prolaktin...Jo, när jag är på topp så tror jag också att det kommer att gå vägen så småningom, det är som sagt trösterikt att se andra här inne lyckas. Även om det är tråkigt att det är något galet så måste det kännas skönt att veta vad det är och att få hjälp. Lycka till

Hej!Jag hoppas att allt är bra med er, jag tänker på er!

Längtan efter liten: Är inte här inne lika ofta nu som tidigare, men jag vet vad ni går igenom då jag själv har kämpat riktigt hårt för att komma så här långt och än är vägen lång.