30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Barba - Isch vad nervöst, skönt att det inte kom mera blod.

Mina två sitter och kollar film just nu faktiskt. Maken är ute och jobbar och båda barnen har varit med ett tag, men regnet öser ner nu. Jag har lite svårt att roa dem, kan knappt röra mig ens och fick just avbryta projekt städa toaletterna pga sammandragningar. Så de får sitta i soffan och glo på film för allas trevnad. Jag skulle också hellre önska att de gjorde annat än att titta på TV, men faktum är att det passar himla bra ibland, och mitt samvete känns lite ljusare av att jag tycker att vi väljer film med omsorg och undviker det värsta "skräpet".

Ojojoj, är det försent att ångra sig? Med bf mindre än en månad bort är det nog så, va?
Idag har bägge barnen varit varsitt stort kris/skrik/gråt/kladd-paket. Jag ägnade halva förmiddagen åt att få hjälpa Ida på med kläder så att hon kunde gå ut som hon ville, men eftersom varje liten motgång (som att byxorna hasar upp lite då man drar på utebyxorna, eller att hårbandet åker snett när man ska få på sig mössan) måste resultera i 10 min skrika, gråta, ta av sig det man väl fått på, kasta saker omkring sig och vråla "nu måste vi börja OOOOM, det går så dåligt!" så var det inget litet nätt projekt precis.
Nu när det var dags att gå ut igen så är det Gustavs tur att bryta samman fullständigt. När han skulle välja jacka svarade han bara "eh..ingen!" på min fråga om han ville ha den eller den. Spelade ingen roll hur många gånger jag förklarade att det regnar ute och att man måste ha en jacka, han vägrade. Så han stod där i hallen och grät och skrek, och ännu argare blev han när han inte fick gå in med stövlarna på. Han skulle inte heller ta av dem, eftersom han ju var på väg ut. Men utan jacka dårå. Moment 22. Ända tills han fick syn på vinterjackan och valde den helt plötsligt. Puh!
Förutom detta så har det varit kaos-måltider från bådas håll med bara kladd och elände och sammanbrott, och när de varit glada korta stunder så har det varit för att de gjort något man inte ska, typ bygga koja med alla täcken från sängarna uppe, eller slita bort alla soffkuddar ur soffan och hoppa på fjäderbotten.
Så nu tänker jag att det kanske räcker med dessa två, hur ska man kunna se efter en liten bebis samtidigt som en hel dag går åt till att klä på och hålla ordning på dess storasyskon? Verkar omöjligt ju. Ela? Sara? Hur gör man med tre?

Ela - Tack för tips och råd! Nej, ska aldrig ropa hej, och ja, ska lära mig att räkna till 100 gånger 100 varje dag. Så ska det nog gå bra...
Vad gäller påklädning så gör jag så även nu att jag klär mig sist, men så bor vi ju också i hus så det är bara att skicka ut den som är först klar. Men problemet är verkligen inte att jag är principfast och vill att de ska klä sig själva för att jag vet att de kan, jag hjälper så gärna så gärna till om det kan skynda på processen lite. Det är bara det att det brukar låta:
"Nej, kan själv!" följt av "åhh!!! Det går inte!" följt av att det lilla som redan är på åker av igen och det ska liggas en stund på golvet och klagas. Varpå jag brukar säga: "vill du ha hjälp?". Och det följs av "Nej, kan själv!" och så går det runt o runt o runt..... Men det är då det är bra att räkna långsamt och andas. Och tänka på den där familjefadern som jag tror Sara berättade om som drog till Bali för att tänka. Kan man göra så, tro?

Barba - Fy vad jobbigt, hoppas det ser bra ut imorgon!

Jovisst, jag var idel klackspark, kära du och solskensleende hela dagen, fattas bara annat!

juni - Tänker du börja plugga igen när höstterminen drar igång, eller hur ser planen ut?

Barbabra - Nej! Så ledsamt.

Lena - Det här är min skyddsängel som jag bär på mig nästan varje dag:
www.guldviva.com/store/sv/angeln-hangsmycke-1463

Sara - Du lät inte det minsta dryg eller nonchig, det behöver du inte oroa dig för. Jag ska komma ihåg att låsa dörren.
Vi får nog något av er start med mycket tid tillsammans, eftersom barnet kommer i semestertider så kommer maken vara ledig riktigt mycket tillsammans med oss övriga. Vilket kan behövas eftersom barnen får sommarlov från dagis hela sommaren också. Men som planen är så blir jag bara själv med alla barn i två veckor i månadsskiftet juli/augusti, och då har vi redan flaggat för att vara på Åland med mina föräldrar. Så egentligen börjar inte prövningen förrän sista veckan i augusti eller nåt, då jobb för maken och dagis för barnen börjar igen.

Hanya - jättesöta "dina" änglar med!

Idag fick jag panik när jag kollade kalendern. Nu på söndag är det 3 veckor till bf. Shit, alltså! Jag har därmed bestämt mig för att ta kompledigt 30 och 31 maj (skulle egentligen ha jobbat maj ut), nu måste jag börja vara ledig inför bf så att jag kan begripa att det ska komma ett barn. Fokus har varit att jobba klart, och sedan ta tag i resten. Bara 1½ vecka kvar att jobba då.

Barba - Nä fy, jag måste få mer än en dag innan det är dags! Idag halv-vilar jag - jobbar hemifrån. Skönt!

juni - Underbart att de lekte så fint tillsammans. Skönt som kompensation.

Barba - Skönt med för omständigheterna bra besked. Ja, skynda dig tillbaka! Hoppas ni hinner innan sommarstängning.

Lycklig - Usch så jobbigt det låter med maggen.

Då är jag lika naiv som du, jag jobbar sista dagen den 27/5 och bf är 12/6 - 16 dagar senare, fast ursprungsplanen som jag övergav häromdagen var att jobba sista dagen 31/5 - 12 dagar till bf. Jag räknar också iskallt med att gå över tiden, det "brukar" jag ju göra...

Pysslig - Nä, jag fattar inte heller hur jag orkar jobba fortfarande. Eller nej vänta, det orkar jag ju egentligen inte.

Fiji - Oj då, du vinner mest is i magen-tävlingen!!