30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Fiji - Så fantastiskt att ni lyckats få plus "på egen hand" - grattis till det - men skit också att du ska behöva genomgå den här oron! Du har fått många kloka synpunkter och kontentan är ju att det inte går att säga varken bu eller bä i det här läget. Jag tycker att det finns en mängd osäkerhetsfaktorer. Även om du fick plus vid jul kan man ju p g a osäkerheten kring din cykel inte utesluta att det var ett tidigt plus. Sedan är det måtten och risken att man mäter något fel och min egen lekmannamässiga teori om att det faktiskt inte alls är så att alla foster är exakt samma storlek en viss vecka (verkar inte riktigt stämma för mig i alla fall). Sedan är det kvaliteten på apparaten - det är stor skillnad på vad man kan se med en bra apparat och en dålig. Etc etc.

Jag önskar att jag skulle kunna säga till dig att det inte är någon fara men det kan jag ju inte lova tyvärr. Däremot kan jag säga att jag inte tycker att det verkar kört på något sätt utan att det finns goda chanser och att jag därmed tycker att du absolut inte ska agera innan du har fått säkra besked (om det nu än kräver HCG-haltsmätning).

Du har mina tummar - och tankar! Stor kram!

Afrodite - Mina sympatier! Slutet på graviditeten SUCKS (har det mycket färskt i minnet!)!

afro - Även om det blir en del jobb med en spädis och syskon så känns det ändå lättare än att vara höggravid tycker jag (och då är jag ändå inte på långa vägar fysiskt återställd efter graviditeten ).

Fio - Jo, det är foglossningen som fortfarande spökar rätt rejält. Jag vet ju att det är helt normaaaalt att det tar ca tre månader för foglossningen att gå tillbaka men med tanke på att jag har kunnat gå långpromenader bara ett par dagar efter de tidigare förlossningarna (som i och för sig inte har försigåtts av lika jobbiga graviditeter) känns det lite jobbigt och läskigt (rädd för mer bestående men). Och så är jag förbaskat trött på det här jädra vädret (läs väglaget) som försvårar allt.

Angående livet med syskon kan jag ju givetvis inte bidra med info angående eventuella svårigheter när det gäller adopterade förstabarn/syskon men i stort kan jag säga att jag alls inte tycker att det är så mycket jobbigare med två eller tre (men det sistnämnda kanske jag kommer att skriva annorledes om imorgon eftersom idag är makens första dag tillbaka på jobbet efter E:s födsel ). Visst är det mer jobb och utmaningar men det tas igen tusenfallt av den erfarenhet av livet med småbarn som man trots allt lyckats erhålla under resans gång. Bara det att man vid det här laget faktiskt vet med både förnuft och känsla att de jobbiga perioderna går ööööööver är värt mycket.

Fiji - Jag blir alldeles oerhört glad av att läsa om det pickande hjärtat. Fantastiskt! Trist dock med det taskiga bemötandet från gyn...

Lycklig - STORT grattis till dig med! Vad roligt!

Fio - Härligt med jobb! Grattis!

Fiji - Stackarn med öroninflammation. Hoppas att den ger med sig snart!

Tja, hur gör man en kille? Både T och E är ju gjorda på vintern så bara det bör ju inte kunna vara en förklaring här i alla fall. Men om ni vill testa spontant och väldigt snabbt sex i köket på ett sätt där bara någon enstaka väldigt snabb - uppenbarligen y-bärande - simmare borde ha sluppit in så kan det ju vara värt ett försök.

cissi - Väldigt klantigt bemötande! Jag förstår att det känns oroligt att få röd siffra på flödet, men jag hoppas att allt är ok och det känns bra att de har koll på dig och bebis!

Boomie - Välkommen tillbaka! Hoppas att byggkaoset är över snart.

Milla - Vilken dag....

Pysslig - Hur mår du? Är du inne i de "bra" veckorna?

Cissi/Boomie - Hoppas verkligen att ni slipper koppmatning etc denna gång. Om amningen skulle strula (vilket ju inte alls är säkert eftersom kroppen har varit med en gång redan) vill jag att ni kommer ihåg att er kropp har grejat det tidigare. Ha förtroende för er själva att ni kan amma. När E:s blodsocker var lågt och min amning inte kunde komma igång tillräckligt snabbt för att tillfredsställa honom var barnmorskorna väldigt oroliga för att jag skulle få dåligt självförtroende men det fick jag faktiskt inte eftersom jag trots allt visste med mig att jag grejat amningen med två barn tidigare (efter lite kamp med T och helt utan problem med R), Barnmorskorna sa då att det var väldigt bra att jag trodde själv på att amningen skulle ordna sig - det är en väldigt viktig faktor för att det ska fungera. Så tro på er amning!

Vi är så över  vår önskan att bli en fyrabarnsfamilj förresten. Och det är inte för att trebarnslivet går dåligt. Det går förvånansvärt bra faktiskt (jag har t o m genomfört en ensamläggning med gott resultat ). Men jag är fortfarande dålig i mina fogar och jag vill verkligen inte genomgå en graviditet till. Varken maken eller jag är sugna på att spä på den här tiden med genomrisig sömn med ytterligare x antal år vilket vi med största säkerhet skulle göra om vi fick ytterligare ett barn. Vi är trötta. Nu är det dags för nya tider. Som maken sa häromdagen - nu är det dags att förvalta. Jag måste bygga upp mig själv fyskiskt igen. Jag vill kunna delta fullt ut i familjens liv igen. Jag har för tusan varit gravid med syskon i halva både T:s och R:s liv. Jag ser fram emot att kunna fira ett av mina barns ettårsdag utan att vara gravid. Jag ser fram emot en tid när jag inte ammar, lider av foglossning eller spyr av vad som helst. Det räcker nu.

MEN. De senaste dagarna har E fyrat av en massa hejdundrande leenden och ibland kommer det ett litet "Aaaooo" samtidigt och när man pratar med honom rynkar han koncentrerat på ögonbrynen och formar munnen till ett o och...ja, jag skulle kunna babbla på i evigheter om hur fantastiskt det är att börja kommunicera med sitt barn. Sjukt värt allt. Men det räcker ändå nu.

Bra Cissi! Du vet bäst!