Orolig inför förlossningen.

Jag hade någon helt bisarr idé om att jag inte skulle vara med på förlossningen. Det var ju naturligtvis rädsla maskerat som någon konstig uppfattning om förlossningsalen som kvinnligt område...

Tack och lov lyckades exet vädja till rätt känslor så jag var där. Första natten var mest skoj och gamman. Vi hade saft-och lustgasparty med Manu Chao på en sunkig CD-spelare.

När allvaret väl satte in så upplevde jag mig inte ett dugg "överflödig". Helt plötsligt var min närvaro så otroligt uppskattad och behövlig. Precis som abraxe skrev om smärtlindring så var en relativt klartänkt familjemedlem på plats väldigt uppskattat av mamman då hon var lindrigt sagt oredig.

Och min egen upplevelse är naturligtvis helt obetalbar. Det var så otroligt att jag inte kan beskriva det...

Lycka till. Är nästan lite avis...