Trust-issues
Jag har alltid haft skräck för smärta och att föda barn har varit tankar som jag alltid trängt bort.
Nu är jag gravid och man får ju höra den ena skräckhistorien efter den andra, även fina "behagliga" historier om förlossningar, men de bekommer mig inte längre. All min rädsla släppte ganska på en gång. Klart jag är medveten om att det ska göra ont, men då får det väl göra det. Jag kan inte göra ett skvatt åt det.
Däremot har min ångest nu flyttat sig till min sambo. Vi är mycket olika, jag är drivande och vill att saker o ting ska hända NU och han är en drömmare som mer än gärna fixar grejjen SEN. Detta resulterar i lite tjat men mest i att jag tar tag i allt och han slipper undan. Känslan jag har är att hans stöd är lite sisådär. Det är sällan jag känner att jag behöver stöd och hjälp, är ganska självständig. Så jag har alltid tänkt att när det väl kommer till kritan, då är han ett stöd.. Men jag har tappat det.
En natt vaknade jag med insikten att han visserligen inte kan göra så mycket vid förlossningen men jag räknar med hans stöd. Så fick jag visionen om att han blir sådär tafatt och inte handlingskraftig som han brukar vara. Så då kom ångesten om att jag inte får något stöd av honom -att han är bakom mig och inte bredvid mig.
Så om någon vänlig själ ville antingen ge mig tips på hur jag kan förbereda honom att "kliva upp ett steg" eller hur jag ska tänka om för att släppa mina hjärnspöken jag har?
Tack snälla ni!
Men jag kan lika gärna vara det imorgon.