Hur kan vi stötta familjerna på neonatalavdelning?

Tack för era svar!

Knäppisen: Intressant och hemskt att läsa att det rasar när man kommer hem. Jag känner igen det där att man inte hinner med sig själv och även om man mår dåligt när man är på Neo är det lätt att hålla upp en glad fasad inför personalen fast man bryter ihop och lipar när man är ensam. Det där är så svårt att nå igenom för oss personal också men jag brukar försöka. Kanske finns det ändå en möjlighet på BVC sen att träffa en psykolog. När jag var på BVC på praktik fick alla mammorna en enkät som heter ESBL efter sex veckor för att ta reda på om det förelåg någon förlossningsdepression, har ni fått något sånt samtal på BVC? Fast det vore givetvis bättre att prata med kuratorn på Neo som vet vad det handlar om.

Åh, det är så svårt det där att vi säger olika. Man är ju en människa och individ och alla är vi olika trots att vi ska vara i vår professionella yrkesroll. Ibland menar vi till och med samma sak fast vi uttrycker oss olika. Vi har egentligen gemensamma riktlinjer men det är lätt att det upplevs som om alla säger olika. Kan du nämna någon mer specifik situation? Kan tänka mig att amning kan vara ett sånt område. Fast det är ju också så att det inte finns några fasta regler utan att man får anpassa informationen utifrån situationen här och nu. Det bästa är när omvårdnadsansvarig sjuksköterska har skrivit en vårdplan i samråd med familjen som vi kollegor följer utan att ifrågasätta och ändra en massa.

Jag ska absolut lägga på minnet det där att fånga upp föräldrarna efter ronden.

Svårt det där att man har dåligt samvete för att man inte är överallt. Vi personal vill ju inte ge dåligt samvete men en annan sida av myntet är att man vill stödja föräldrarna att förstå att de har fått ett barn trots att det ligger i en kuvös med en massa slangar. Man vill ju inte att anknytningen mellan föräldrar och barn ska bli skadad. Jag förstår nu att detta kan upplevas som press ifrån föräldrarnas sida. Personligen sköter jag gärna om bebisarna när föräldrarna måste hem och vattna blommor och betala räkningar .

Tack tack tack!
Ni är alla så gulliga som orkar skriva och delge era erfarenheter. Vissa berättelser gör mig bedrövad men det är väldigt roligt att flera stycken har goda erfarenheter av Barn 4 där jag jobbar.

Till stor del tror jag att mycket hade varit bättre om det inte skulle sparas så förbannat mycket inom vården. Många gånger räcker vi helt enkelt inte till hur mycket vi än vill. Lokalerna är för små och det är oftast alldeles för mycket att göra. Eftersom det är en akutverksamhet vet ingen vad som kommer att hända om en timma eller om en minut. Larm kan gå när som helst.

Vi vill helst inte ha dåliga barn ihop med friskare barn, främst för att sköra prematurer störs av pigga skrikande fullgångna amningstränande barn, men ibland har man inget val. Helst vill man ju inte flytta runt barn mellan salarna eftersom det innebär en infektionsrisk (prematurer är extremt infektionskänsliga) och för att det är otryggt för föräldrarna och dåligt för barnen att byta sal och personalgrupp men ibland har man inget val.

Det bästa vore om alla föräldrar fick sova i samma rum som sitt barn och studier har visat att det dessutom kortar vårdtiden för barnet men man kan inte trolla fram nya rum helt hux flux. Vi har tur och får en ny bättre avdelning med samvårdsrum om en månad. Det blir toppen! Man får inte glömma att det hänt mycket på några decennier. Min faster fick sitt första barn för tidigt 1968 (vet inte hur mycket) Hon fick i princip hämta ut honom när han var klar efter ett par månader. Sättet att vårda nyfödda sjuka eller för tidigt födda har förändrats mycket på kort tid och förändringarna kräver mer och mer utrymme, både utrustning och människor och sjukhuslokalerna tar tid att projektera och bygga om.

Norge ligger långt efter Sverige i neonatalvården på flera sätt (kollegor har varit där och jobbat och kommit hem helt chockade). Men jag vet att personaltätheten  är högre generellt, det finns mer pengar i Norge. Sverige är världsledande på att ta hand om nyfödda men vi kanske inte alltid har råd att både satsa både på att rädda livet på barnet och ge föräldrarna mat och fina rum med tv. Men barnets vård ingår i vårt välfärdssystem, ingen förälder i Sverige behöver fundera på om man måste leva på ruinens brant resten av livet pga att man har en sjukhusräkning för sitt prematurt födda barn att betala. Vi flyger barnen kors och tvärs genom landet med ambulansflyg akut och gör allt som står i vår makt för att rädda dem. Vi har alltid beredskap för detta och för att ta emot nya sjuka barn. Ja, fokus ligger på barnen  i första hand. Själv är jag väldigt mån om föräldrarna men återigen, barnet måste gå i första hand på neo. Men det som står i vår makt att förbättra, det måste vi ju förbättra. Vi vet att både barn och föräldrar mår bäst av att vara tillsammans.

Om mamman mår dåligt brukar hon kunna få hjälp av barnmorskorna på förlossningen eller BB. De kan mer om nyförlösta kvinnokroppar än oss ;) vi kan mest om bebisarna.

Ni som orkar, kan ni inte skriva de viktigaste områdena där "vi säger 20 olika saker" och behöver prata ihop oss. Vi borde kunna jobba med såna frågor på en utvecklingsdag för att samköra så vi säger mer lika men då är det ju bra att få veta vad som är det viktigaste och mest förvirrande.

Tack för alla svar. Det har varit mycket intressant att få ta del av era upplevelser och det är beklämmande att så många haft så negativa upplevelser. Hoppas att vi kan bli bättre.
Jag tänkte länka min inlämningsuppgift här men jag fattar inte hur man gör...

Jag lyckas inte få in mitt arbete här, vare sig som länk eller att klistra in texten. Om någon är intresserad av att läsa, skicka ett pm så mailar jag arbetet.