Lbem

Äldre 2 Mar 03:08

11 svar

Rätt elr fel?

Visste inte vilken kategori jag skulle lägga denna tråden..

Undrar iaf en sak.
Jag lever inte ihop med pappan till mitt barn. Min dotter är 6 månader
och jag är tillsammans med en kille.. Jag har funderat väldigt mkt över
när min dotter blir äldre och börjar säga "mamma".
Hennes pappa träffar henne oftas 1 gång i veckan, och det jag menar
är att jag kan inte peka på väggen och säga pappa enbart för att hon
ska lära sig säga själva ordet.
Jag brukar kalla honom för pappa när han väl är hos oss,
men hur blir det med min pojkvän som alltid kommer finnas där hos henne?
Kommer hon kalla honom för pappa och ska man isåfall förvilla bort henne
och säga "neee det är ju inte pappa", då blir hon väl yr ??

Personligen anser jag att pappan är den som finns där för barnet,
ställer upp, ser till barnets behov, ger närhet kärlek och trygghet!
En bra start på livet helt enkelt.
Så om nu även biologiska pappan tar sin roll så har barnet två pappor
Kanske en del tycker är konsig tanke men alla ser vi det olika!

LyckligtSlut

Äldre 2 Mar 03:15

#1

Tror inte att barnet blir mer förvirrat av att kalla styvpappan för t ex Pär. Barnet gillar väl Pär lika mycketsom om han kallats pappa? Blir det inte mer förvirring av att det är två som kallas pappa istället?

Vad jag menar är väl att styvpappan är lika mycket styvpappa även om han kallas Pär t ex. Och om barnet säger pappa, så kan man ju säga kanske "Ja, han är styvpappa ja!" men inte TVINGA barnet säga styvpappa, bara påpeka det lite sådär.

Äh, jag vet inte, är ju så hemskt olika från familj till familj detta!

WPmamman

Äldre 2 Mar 03:15

#2

Min man är inte pappa till min dotter. Han har alltid hetat sitt namn då jag alltid använt hans tilltalsnamn. Pappa har hon lärt sig då jag haft bilder att visa henne. Likaså med mormor, morfar, morbror osv som bor långt bort och inte träffar henne så ofta.
När hon var yngra och kallade min man för pappa så lade jag till ibland "din bonuspappa" eller dylikt, för han är trots allt pappa i hennes ögon. Idag säger hon att hon har två mammor och två pappor.
Men som sagt eftersom jag tilltalat min man vid förnamn så har hon lärt sig det också.
Hennes biologiska far kom inte in i hennes liv förrän hon var tre år, och då hade hon bara sin extrapappa. Men hon verkar ha förstått att det inte var riktiga pappan. Vi har varit öppna mot henne och försökt förklara så hon förhoppningsvis förstått. Hon är 5½ idag och verkar väldigt medveten om vem som är vem.
Ha kort ni kan prata runt så kommer hon koppla det när hon blir äldre (skulle jag tro).

Lbem

Äldre 2 Mar 03:19

#3

Jo fast förstå själva grejen, att ett litet barn som sedan kommer gå på
dagis osv, och alla andra har en pappa.
Ja, EN pappa. Men i ett sånt här egentligen ganska vanligt fall så borde
det ju inte vara så svårt.
Jag skulle såklart inte peka på min pojkvän och säga pappa,
eftersom han inte är det. Men å andra sidan är pappa en sak man är
på ett papper. Den riktiga pappan är den som bryr sig! och ingenting annat.

LyckligtSlut skrev 2010-03-02 03:15:42 följande:

Tror inte att barnet blir mer förvirrat av att kalla styvpappan för t ex Pär. Barnet gillar väl Pär lika mycketsom om han kallats pappa? Blir det inte mer förvirring av att det är två som kallas pappa istället? Vad jag menar är väl att styvpappan är lika mycket styvpappa även om han kallas Pär t ex. Och om barnet säger pappa, så kan man ju säga kanske "Ja, han är styvpappa ja!" men inte TVINGA barnet säga styvpappa, bara påpeka det lite sådär. Äh, jag vet inte, är ju så hemskt olika från familj till familj detta!

LyckligtSlut

Äldre 2 Mar 05:53

#4

Lbem skrev 2010-03-02 03:19:48 följande:

Jo fast förstå själva grejen, att ett litet barn som sedan kommer gå på dagis osv, och alla andra har en pappa. Ja, EN pappa. Men i ett sånt här egentligen ganska vanligt fall så borde det ju inte vara så svårt. Jag skulle såklart inte peka på min pojkvän och säga pappa, eftersom han inte är det. Men å andra sidan är pappa en sak man är på ett papper. Den riktiga pappan är den som bryr sig! och ingenting annat.

Okej, jag trodde att riktig pappa var samma som far, dvs endast biologiskt. Sedan spelar det nog ingen roll vad man kallar "pappan" om det är uttalat att han faktiskt inte är biologisk pappa. Vet adopterade som fått en rejäl livskris när de som tonåringar fått veta att de har andra biologiska föräldrar, så helt oviktigt är det inte för en del.

Fattar barnet att han har en annan biologisk far så lär det inte spela någon roll överhuvudtaget, det har du rätt i, att låtsas som att det inte är så för att det är styvpappan som bryr sig, DET är bara dumt.

Men tror att vi är överens i vad vi tycker egentligen. Dvs spelar ingen roll så länge barnet vet hur det är, VEM som har samma gener och VEM som älskar och tar hand om honom.

Fiyali

Äldre 2 Mar 07:04

#5

Jag tror inte man behöver göra så stor sak av det!
Min dotter sa pappa om "pappa" när hon började pratat och mamma om mig.
MEN när hon sen började på dagis, började för ett halvår sedan, har bott med mig och min sambo sedan hon var liten och hennes biologiska pappa har suttit inne så han har varit rätt frånvarande på sistone, så började dagis barnen säga (jag kan inte ta mig till dagis och hämta så ofta pga komplikationer), "Titta J nu kommer din pappa!".
Detta är alltså något som har skett automatiskt. När det väl började hända så pratade jag med hennes biopappa om detta, han blev självklart sårad och menar på att det är han som "är" pappa och vill ha egenrätt till ordet, men eftersom han är en rätt vettig människa när han sitter inne "dvs inte tar droger eller hänger i fel kretsar", så tyckte han också att det vore fel att hela tiden "rätta henne".
Så vi har låtit henne säga vad hon vill. Det som känns bra för henne så att säga.

...ibland räcker det inte med att man gör sitt bästa, ibland måste man göra det som krävs...

Fiyali

Äldre 2 Mar 07:06

#6

Kan tillägga också att jag i början korrigerade en aning genom att säga "Pappa Dan", eftersom det är hans namn, men när man sen får andra små, så blir det ett evigt stå i att säga till barnen "Gå till pappa E och till pappa Dan J!"

...ibland räcker det inte med att man gör sitt bästa, ibland måste man göra det som krävs...

väntar4an 2010

Äldre 2 Mar 08:21

#7

jag och min dotters pappa har aldrig left i hopp han träffade en ny i början av min graviditet och han lever fortfarande med denna tjej.
och vår dotter kallar hemme för mamma, och tilltalsnamnet till mig ,i början sa jag hela tiden att hon inte ska säga mamma till henne för det är jag som är mamma och inte Linda till henne,
Men det gick bara inte att få bort det för henne då andra barnen i familjen säger mamma. då sa jag att om hon skulle säga mamma till henne så fick det vara
Mamma ........"tilltals mamnet"

men in dag så spelar det inge roll jag fick helt änkel acceptera att hon älskar henne mycket och att hon accepterar henne som sin mamma där.

och i dag heter jag oxå mamma men min sambo heter inte PAPPA utan hon tilltalat med namn

så jag säger bara låt barnet själv bestämma om den vill säga mamma/pappa eller tilltalsnamn till bonusföräldern

WPmamman

Äldre 2 Mar 14:22

#8

Fiyali skrev 2010-03-02 07:04:53 följande:

Jag tror inte man behöver göra så stor sak av det!Min dotter sa pappa om "pappa" när hon började pratat och mamma om mig.MEN när hon sen började på dagis, började för ett halvår sedan, har bott med mig och min sambo sedan hon var liten och hennes biologiska pappa har suttit inne så han har varit rätt frånvarande på sistone, så började dagis barnen säga (jag kan inte ta mig till dagis och hämta så ofta pga komplikationer), "Titta J nu kommer din pappa!".Detta är alltså något som har skett automatiskt. När det väl började hända så pratade jag med hennes biopappa om detta, han blev självklart sårad och menar på att det är han som "är" pappa och vill ha egenrätt till ordet, men eftersom han är en rätt vettig människa när han sitter inne "dvs inte tar droger eller hänger i fel kretsar", så tyckte han också att det vore fel att hela tiden "rätta henne".Så vi har låtit henne säga vad hon vill. Det som känns bra för henne så att säga.

Det sa min dotters dagiskompisar också och säger fortfarande. Men min dotter säger nu att det är "XXX" som kommer och han är bara hennes bonuspappa. Tidigare brydde hon sig inte nämnvärt vad de andra sa... samt att personalen var med och förtydliga för de andra barnen. Hon var ju inte heller ensam om att ha bonusföräldrar...

Fiyali

Äldre 2 Mar 14:25

#9

WPmamman skrev 2010-03-02 14:22:48 följande:

Det sa min dotters dagiskompisar också och säger fortfarande. Men min dotter säger nu att det är "XXX" som kommer och han är bara hennes bonuspappa. Tidigare brydde hon sig inte nämnvärt vad de andra sa... samt att personalen var med och förtydliga för de andra barnen. Hon var ju inte heller ensam om att ha bonusföräldrar...

Fast min flicka är det nu, alltså ensam om att ha bonus förälder, och eftersom vi aldrig gjort någon grej av det här hemma, alltså att han är bonus förälder utan han ahr alltid varit bara Dan, så tror jag det skedde automatiskt för henne.
Hon har bott med bonus pappa sen hon var 10 månader och är drygt 2,5, så det känns konstigt att inte låta henne säga det, men sen vet man ju inte, det kanske ändras med tiden :)

...ibland räcker det inte med att man gör sitt bästa, ibland måste man göra det som krävs...

WPmamman

Äldre 2 Mar 14:30

#10

Fiyali skrev 2010-03-02 14:25:27 följande:

Fast min flicka är det nu, alltså ensam om att ha bonus förälder, och eftersom vi aldrig gjort någon grej av det här hemma, alltså att han är bonus förälder utan han ahr alltid varit bara Dan, så tror jag det skedde automatiskt för henne.Hon har bott med bonus pappa sen hon var 10 månader och är drygt 2,5, så det känns konstigt att inte låta henne säga det, men sen vet man ju inte, det kanske ändras med tiden :)

Det kommer nog med tiden då hon börjar fundera kring det här med familj.Min dotter började inte bry sig i sådana frågor förrän hon var 3-4 år och då gick det ju förklara lättare än när de är yngre.
Har en kompis vars son kallade både mig och sin mamma för "mamma" då vi umgicks väldigt tajt när de var små. Blev nog lättast så för honom då han kände samma trygghet med oss båda.
Fortsätt på samma sätt utan att göra någon grej av det så löser det sig nog. Kanske är så att hon vill kalla båda papporna för pappa då hona anser att båda är hennes pappa ${#lang_emotions_wink}$

Fiyali

Äldre 2 Mar 14:40

#11

WPmamman skrev 2010-03-02 14:30:48 följande:

Det kommer nog med tiden då hon börjar fundera kring det här med familj.Min dotter började inte bry sig i sådana frågor förrän hon var 3-4 år och då gick det ju förklara lättare än när de är yngre. Har en kompis vars son kallade både mig och sin mamma för "mamma" då vi umgicks väldigt tajt när de var små. Blev nog lättast så för honom då han kände samma trygghet med oss båda. Fortsätt på samma sätt utan att göra någon grej av det så löser det sig nog. Kanske är så att hon vill kalla båda papporna för pappa då hona anser att båda är hennes pappa

Ja och isåfall får hon självklart göra det :) Snart kommer det en liten till här som kommer kalla PappaDan för enbart pappa och sånt måste ju också spela roll lite grann.
Sen tror jag också att det påverkar hur pass mycket hon träffar mr Pappa, har de en lika tajt, låt säga vv boende, kontakt, så blir sånt kanske också viktigare:)
Men som sagt, ordet pappa är ett ord som barn i allmänhet använder om den manliga filuren som tar hand om en/hämtar på dagis/lagar mat, ja är med i vardagen rent allmänt, så att många barn väljer att kalla även bonus pappa för pappa är ju egentligen inget märkligt i sig :)

...ibland räcker det inte med att man gör sitt bästa, ibland måste man göra det som krävs...

Rätt elr fel?

INNEHÅLL