Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Inboxa mig om du vill.

susey! jag tänker på dig och beklagar verkligen..

susye inboxa om du vill prata. jag förstår om du inte vill eller orkar men min inbox är alltid öppen för dig. jag förstår om det inte är något så svårt som det du går igenom nu, men jag har själv förlorat två små syskon, dom som jag har hållt allra närmast hjärtat, min räddning i livet, det finaste jag visste och hade bara försvann på en sekund. jag vet såklart inte hur du känner det men det kan kanske vara skönt ibland att prata med någon som också förlorat det finaste dom hade i livet. det känns som att det inte finns några rätt att skriva i en sådan här situation, jag är verkligen livrädd för att skriva fel saker så därför har jag tidigare inte skrivit så mycket alls. jag vill bara att du ska veta att jag faktist bryr mig om dig, även om vi bara sitter på ett forum säkert hundra mil ifrån varandra så bryr jag mig faktist, och du har hjälp mig många gånger, även för längesen, år sedan, även om du kanske inte minns det, men det kommer jag alltid minnas för det gav mig så mycket. tack för att du finns, och jag vill finnas för dig med. jag har så mycket att säga ikväll förlåt, jag hoppas du förstår och att jag inte sagt något fel nu.

Jag vet inte egentligen vad jag ska säga. Men sorg som denna är ingenting du kan medicinera bort, inte ens den starkaste benzon kan fylla alla tomrum i hjärtat. Utan det är en sorg du kommer ha med dig varje dag i resten av ditt liv, men du kommer kunna lära dig leva med känslan, sorgen, saknaden. Du kommer kunna se tillbaka på dom fina sakerna och allting fint han gav dig i livet men du kommer ändå gråta vissa kvällar, nu och även om tio år, tjugo år, och resten av ditt liv. Nu skulle min lillebror Adam börja förskolan, och det gör ont i hjärtat varje jul jag måste stå på hans grav istället för att se honom öppna presenter. Men jag är även stolt över allt jag gav honom även om jag ibland kännt mig otrillräcklig. Även om jag alltid undrar om det fanns något mer jag borde gjort men aldrig gjorde. Det är nog frågor man kommer ställa sig själv livet ut, men man duger, man var det finaste och bästa i sina syskon och även i sina barns ögon och mer än det finaste kan man inte vara. Det är viktigt att veta att man tillräcklig precis som man var, även om man ibland önskar att man hade varit så mycket mer så tror jag att både du och jag var det finaste för dom vi älskade så hårt. Får jag fråga hur gammal din son var? Och vad som hände? Du behöver självklart inte svara.