Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
Förlåt MariaKsk; skriver till dig när jag har lugnat ner mig lite.. Kramar så länge!
Inlägg från: Maia
|
-
-
MariaKsk88 skrev 2010-03-25 11:20:02 följande:Har fått tillbaka mina ätstörningar också.. Har inte sagt det till nån. Eller jo, jag nämnde det för min sambo. Det är helt knäppt.. jag bara väntar på att det ska gå över.. Måste hämta mina mediciner idag (2 ggr i veckan) men orkar verkligen inte, för då måste jag göra mig i ordning och ta bussen och träffa min sjuksköterska och ljuga för honom :(Varför måste du ljuga för din ssk?Jag vet hur påfrestande det är med mix-perioder. Har haft dom själv av och till ganska länge nu men oftast så går det från dag till dag men det kan även svänga från morgon till em eller timme till timme. Rutiner är JÄTTE viktigt för mig. Jag tar hand om sonen tidigt när han vaknar. Ger honom välling och myser med honom (även om jag sitter en hel del framför datorn också). Ger honom frukost efter ett par timmar. Fruktstund. Hans lunch. Sambon försöker erbjuda sig att laga middag ibland men han får inte för det för även om jag är jätte trött eller deppig så är det min rutin och sambon har sagt att han märker skillnad på när jag lagar middag, jag blir oftast mer uppåt och glad igen.Jag lever i min bubbla med mina enkla rutiner och sköter om min familj så gått det går och här trivs jag, det funkar iaf. Det som känns jobbigt är när jag tänker på framtiden.. Det klarar jag inte, då får jag panik.Att byta humör när man träffar sin/en läkare är jag nog mästare på. När jag väl sitter där så får jag för mig att jag ska visa att jag är stark och har vilja att må bra, sluta med mediciner, skaffa jobb osv. Eller så sätter jag på mig masken som jag är så van att ha. Jag trixar och manipulerar och får allt att låta rätt. Jag är ganska bra på att manipulera. En av ggr som jag blev utskriven från öppna avd. så började jag så fort jag klev ut från avdelningen att planera mitt nästa su-försök. Vad jag visade för läkaren var en sprudlande tjej som ville hem och påbörja livet igen. Efter en vecka var jag på låst avd. igen.Det låter som att du har en väldigt kärleksfull och stöttande man. Men mår man dåligt så blir det nästan som en börda istället. Att lägga extra energi på att öht tänka på att man sårar nån annan. Det tar ork som man inte har. Det enda, om ens det, man orkar tänka på är sig själv och den snedvridna värld man lever i.Jag förstår att det känns lönlöst att orka berätta om hur man mår efter så mycket kämpande och att man inte ser resultat. "Vi" har dock inget val. Vi måste kämpa om inte annat så för barnens skull. Jag vet att när man väl hamnat i sin egen bubbla så är det svårt att tänka så. Tanken på min underbara son hjälpte inte ett skit, jag tyckte han skulle ha det bättre utan mig.Jag tycker det börjar kännas väldigt jobbigt nu att mina dåliga tankar börjar komma tillbaka emellanåt. Vill inte! Vägrar ännu en inläggning! Att jag har fått kontakt med min son nu efter förra året ger lite motstånd mot tankarna. Jag har dock lovat min ssk att alltid vara ärlig om hur jag mår osv så de kan vara beredda och har koll på mig. Har berättat att mina dumma tankar har börjat komma tillbaka.Ok, detta skulle vara ett svar till dig också svamlar jag bara om mig. Förlåt men det är ända sättet för mig att relatera till andra. Att utgå från mig själv.Kämpa vidare, berätta ärligt hur du mår och ta hand om Dig!Säg gärna till mig om jag skriver något opassande eller så, gäller alla i denna tråd, då jag har en tendens att dra iväg lite och har ofta svårt att förklara vad jag menar. Är rädd att jag kanske trampar dig/er på tårna. :(MariaKsk; massa med varma kramar och jag tänker på dig.
-
Får jag fråga hur gammal din son är?
Det är svårt när tålamodet tryter, sambon brukar hoppa in då och säger åt mig att jag ska gå ut eller gå och vila en stund. Jag har aldrig varit ordentligt elak mot min son (än) men jag får alltid dåligt samvete om jag måste säga ifrån ordentligt så han blir ledsen (mest krokodiltårar) ;)Jag är väldigt konflikträdd och vänder allt inåt istället. Tycker inte om när han gråter även om jag vet att man ändå måste sätta gränser osv. Är också orolig att det ska påverka sonen eller att han ska bli diagnostiserad.Det låter konstigt att de inte vill undersöka din son. Det är väl där som med allt annat, man måste bråka sig till att de ska se allvaret.Du förstör inte din son, han behöver sin mamma. Min psykolog sa vid ett tillfälle att jag måste inte vara super mamma, orkar jag inte så räcker det att jag bara finns även om jag ligger i soffan eller sängen och inte orkar leka eller så. Bara den fysiska närvaron gör mycket.Tycker inte det är rätt att dra slutsatser utan att känna dig och hur du lever/har levt, ang. din son. Han ska inte uteslutas pga din sjukdom, de måste ju inse att han är en egen liten människa som kan behöva hjälp/förståelse utan att det har med dig att göra.Gör ditt bästa för att inte skära dig (säger hon som själv har börjat få sug efter det) skriv ner hur du mår, alla upp och ner svägningar som sker under dagen. Gör det i en vecka. Kanske kan du se ett mönster i när du mår som sämst om det är något utanför dig som är orsak. Annars är grejen med att skriva ner för en vecka att du har något konkret att visa upp för din ssk, läkare eller om du hamnar på akut-psyk igen och inte får fram hur du egentligen mår.Har själv tänkt börja med det. T o m skriva när du får destruktiva infall och varför du kan eller inte kan hantera impulserna.Det är bättre för din son att ha en mamma som kanske måste ligga på psyk ibland än att inte ha nån mamma alls. -
Jag tror på att det bästa är att ta hand om sig själv först annars orkar man inte ta hand om nån annan. Pappan låter ju stabil och ansvarsfull..? Han skulle säkert klara av situationen och finnas där som en trygghet för sonen.
Ända sen jag blev utskriven för sista ggn nov-09 så blev sonen direkt rejält mammig och är det ff. Men, jag vet att om jag skulle bli tvungen att bli inlagd igen så har min lille en pappa som finns som en trygghet plus övrig familj som alltid ställer upp.4 år, kan du och din man inte förklara för honom att mamma mår dåligt/är sjuk och måste ligga på sjukhus ett tag för att må bättre? Jag vet inte, har ingen erfarenhet av barn i den åldern och hur mycket de förstår.Ta hand om dig själv så du sen kan vara mamma. Skitsvårt, jag vet men vi är flera här som lyssnar på dig och försöker vara ett stöd.Tror på dig! Kramar -
Jag har lovat mig själv att aldrig bli inlagd igen heller. Jag vill inte! Jag vägrar! Den krassa verkligheten är dock en annan. Nu är jag rädd då jag har mått sämre och de mörka tankarna har återkommit litegrann , även om jag kan få lyckorus ibland. Jag kämpar som tusan att inte hamna dår igen. Tar alla mediciner, går på alla möten och framförallt, är ärlig mot min ssk. Då har de en chans att reagera innan det går överstyr. Detta är förmodligen en väldigt naiv tanke men det är allt jag har. :(
Ps; vad betyder HSL och LPT? -
Lyckorus igen! Älskar er alla här! Kramar i massor!
-
Haha! Nej, sonen vaknade redan vid 04.00 imorse. Jag blev uppvarvad och slet ut mig, som vanligt. Lyckades dock sova en timme efter lunch. Det tråkiga är att om jag sover på dagen så blir jag bläh sen.MariaKsk88 skrev 2010-03-26 11:16:04 följande:Om du är på väg att bli manisk borde du nog inte vara uppe hela natten ;)Mer stabil nu ;)Grejen är att jag både tycker om och inte tycker om att få lyckorus. Det är ju härligt att känna enorm lycka istället för att må dåligt men det blir en så enorm lycka att det pressas ihop i hela kroppen. Det blir för mycket att hantera helt enkelt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ofta brukar jag skriva sms till gud och alla människor om att jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Lite pinsamt efteråt när jag inser att jag skickat sånt till även bekanta som jag inte har så mycket kontakt med. :/Men jag tycker verkligen om er i den här tråden.
Susye, sköt om dig. Kram -
Fråga på din mottagning om anhörigstöd. Det har han rätt till. Annars kanske ni kan gå via VC så länge så kanske han kan få prata med en kurator där. Det skulle isf vara en början eller hur. Så kan han sätta upp sig på lista eller så om plats för riktig psykolog. Googla lite på nätet där det kan finnas tips om hur man ska gå tillväga. Forum kanske som även brukar ha trådar för anhöriga. Då kan han skriva av sig och få lite respons från andra anhöriga.
Mmm, jag hade en manisk period i somras. Då shoppade jag så sambon tog mitt kontokort till slut. Märkte vid ett tillfälle att jag hade massa nya kläder som jag inte alls minns att jag köpt. Hittade även svar på mailen från jobb jag sökt lite här och där i landet. Annars är jag egentligen bara hypoman.Har ff ofta ett rejält shoppingsug men klarar oftast ta det lugnt. Jag kan handla massa kläder men lämnar i regel tillbaka det dagen efter när sambon har påpekat hur onödigt det är och att vi inte har pengar för det. :/Det är riktigt jobbigt nu att det svänger så jäkla mycket. Är skit irriterad på sambon, av ingen anledning alls. :(Nu ska jag snart ta natten om sonen skulle vakna så tidigt imorgon igen. -
hej.Anonym (Linus) skrev 2010-03-26 22:49:53 följande:Hej! Undrar om ni kan kan hjälpa mig, att hjälpa? Har en en arbetskompis som nyligen fått diagnosen manoderpressiv, kan ni ge mig några råd hur jag ska kunn hjälpa honom? Lider så fruktansvärt av att se honom må må dåligt, så snälla, kan ni ge mig lite råd?du kan ju googla om bipoläritet, manodepressiv. för att försöka få lite insikt om vad det betyder att vara bipolär.på vilket sätt mår han dåligt? är han depressiv?
-
Hej Helena!
Välkommen hit.Jag har fått lithium men var tvungen att sluta då biverkningarna inte gav med sig. Det finns massa andra alt. Jag har nog provat de flesta. ;)Har nu tryptizol och lamotrigin. Det är så olika hur var och en funkar på olika mediciner.Har du nyss fått diagnosen så tar det ett tag att låta det sjunka in, inte alls konstigt om du känner dig förvirrad.