Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jaha, då är dagen snart till ända och jag kan bara konstatera att denna veckan har varit helt underbar! Första positiva veckan på lääänge. Tex så i förra veckan satt jag och grät mig igenom dagarna och trodde aldrig det skulle ordna upp sig.. Snabba svängningar, men så är läget just nu.. Misstänker att det har med stabiliseringen av medicinen? Kan det vara så? För annars brukar mina svängningar vara under längre tidsperioder..Men iaf, denna veckan startade jag upp en arbetsträning efter mer än ett år som sjukskriven - och jag blir behandlad som en kung (eller drottning.. *flinar) där! Trivs sååå bra! Gratis mat bara för att jag är GBP-opad, gratis gym bara för att jag arbetstränar och jag startar dagen kl 9.00 med fika och avslutar den 11.30 med lunch! Aj lajk! :DNu kommer helgen och det är ett tråkigt (nä, så ska man kanske inte säga, men jag har noll lust att gå!) kalas imorrn förmiddag, sen är det disco för de tre äldsta på kvällen. Men för övrigt tror jag det blir en lugn dag och det behöver jag!Hur ser er helg ut då?Trevlig helg på er!!Kraaaaam//

tack! Har fyllt i några papper, vet inte riktigt hur en utredning går till..men har fått lämna blodprover inför nån medicinering. Men både jag själv och släktingar ser klart och tydligt bipolär 2 i mig, även min terapeut som jag har på DBT:n som jag går på, möjligtvis mixed states eller rapid cykling. ? hmm, en djungel ju. Sen en del andra diagnoser ev, men har aldrig fått någon utredning gjort konstigt nog trots att jag varit in och ut på akuten för självmordsförsök från 15 års ålder fram till 20, sen drar jag igång projekt, är superpigg och glad..idéspruta osv.. för att falla ner i hål. Ett mönster som hållt i sig sen tonåren. Väntar även på en adhd utredning som ska starta i maj.men skönt att det börjat hända lite.. äntligen. tack!

nån mer med adhd oxå? Kan det göra de "hypomaniska/maniska" perioderna värre på nått vis? Jag är fenomenal på att påbörja saker, projekt osv.. men kan inte avsluta dem. gör massor samtidigt eller inget alls. Ibland SER jag hela världen lixom, och känner LIVET.. allt blir lixom verkligt och närvarande.. andra perioder är det bara svart/vitt.. sen blir det som på en gammal halvtrasig färgtv man slår på för att färgen ska komma tillbaka. fram och tillbaka. När man vant sig och lixom "boat in sig" i den underbara känslan och glädjen, så är det som om någon bara drar ner en kolsvart rullgardin och kastar ett kallt nät om en.. å så trillar man ner i ett svart hål.. av ångest och värre än så typ. Fyy så jag hatar det. Men så vet jag ju att det vänder... men hatar depprisionerna som är vidriga. Även svängarna emellan, iblad är jag supersocial, spring i benen och vill umgås med allt och alla, har massor med smarta idéer osv... sen vissa perioder får jag kämpa för att bara ta mig ur sängen, lämna barn på dagis å laga mat typ.. bara DET är som att bestiga ett berg. tar slut på en direkt och så gråter man massor. å är dödens trött, hur mycket man än sover eller äter.

ja fy det är den värsta kommentaren.. alltså man vet ju att de vill väl.. men det GÅR bara inte att ta för sig att göra det.. "gå ut och gå, få lite frisk luft, ring en kompis"... man har ju för fan knappt ork att andas typ, som nån lagt en tjock dimma runt omkring en å knuffat ner en i ett hål utan botten så man bara faller å faller.. tills det lixom mattas ut och går över av sig självt.. å då är man som död typ, heeelt slut. Ja så e de för mig iallafall. Kram"!

gud så jag känner igen mig i det du skriver!! Vilka/vilken diagnos har du fått?

Idag har inte varit alls kul. Sonen är förkyld med feber och vi har inte kunnat ta ut honom på 2 dar nu. Idag hämtade han sina skor och pekade på fönstret.. :( Hoppas febern har gett med sig imorgon så han kan få komma ut lite iaf och leka. Jag vet inte varför men jag har haft kort tålamod med honom idag. Han har varit jätte trött men inte velat vila. Försöker få i honom dryck, maten vill han inte ha så den skippar vi. Han har druckit ok, får allt han tycker om. Förstår inte hur man kan tappa tålamodet så med en liten sjuk stackars pojke. Irritationen började när sambon hade varit och köpt hostmedicin och vi skulle sen försöka få lillen att ta den. Hällde i allt han dricker vanligtvis men det var totalt stop, ungefär som att han kände på sig. Jag är trött och nervös för imorgon. Ska ju första dagen till Gemet. (aktiviseringstället) Jag mår inte bra och har inte gjort på ett par veckor. Får fortsätta hämta medicin 2ggr/vecka. Vill bara gråta.. Gömma mig.. Få skita i allt, LÅT MIG VARA! Vill ha mer tålamod mot min rara lilla plutt som förtjänar det bästa. Hur tusan klarar ni er ni som är ensamstående med barn? Jag hatar det här, vill inte. Min ssk är orolig för mig, sambon är orolig. Sambon kommer med samma korkade förslag varenda ggn jag säger att jag inte mår bra. -Gå ut och gå, gå till en kompis, bla bla bla... Jag vet redan allt detta men jag vill inte. Varför ska han irritera mig med samma jäkla förslag hela tiden?! Allting suger!

Precis! Jag har under hela min uppväxt känt dåligt samvete och att jag är lat. Har först nu insett att så inte är fallet. Ff dåligt samvete när jag inte orkar men liite mer förståelse för mig själv nu. Därför är det extra jobbigt när jag blir tjatad på att företa mig saker när jag är så långt ner att jag absolut inte orkar. Har jag minsta ork i mig så handlar jag mat, tar ut lillen i lekparken osv för jag VET att det är bra för mig. Men när jag inte ens har den orken så är det fruktansvärt irriterande och..ja, nästan förnedrande (?).

sitter här mitt i natten o sorgen, saknaden o smärtan skär genom kroppen. begravningen närmar sig o det känns tufft.