Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej! Hoppas det är okej att jag hoppar in i den här tråden, som anhörig. Min man har nyligen fått diagnosen bipolär typ 2, och jag funderar oxå mycket över det där med självkänslan. Min man har sjukt dålig självkänsla och extrem prestationsångest. Ibland undrar jag om inte det i sig (värdelöshetskänslan) räcker för att må och fungera så dåligt som han gör.

Allt beröm, all kärlek, bara rinner av honom. Han får bara energi av det precis medan det sägs. Det stannar liksom inte kvar. Så fort han är själv med sina egna tankar börjar han hacka på sig själv.

Periodvis (jag antar att det är när han har hypomani) kan han bli "babblig" och nästan skrytsam, men det känns heller inte riktigt äkta, för det är för mycket åt andra hållet.

Jag är så oändligt sorgsen över att han inte bara kan vara sig själv och sluta jämföra sig med andra och hela tiden värdera allt han gör. Hans prestationsångest får honom att undvika allt som är trevligt, i rädsla för att misslyckas. Det gör tyvärr att jag inte har tillgång till min man, som jag längtar efter, för han är helt ockuperad av självhat. Just nu är han väldigt låg, men även i bättre perioder är prestationsångesten ett problem.

Kan man verkligen medicinera bort sånt här? Hittills har inga mediciner hjälpt. Sedan några veckor prövar han Lithium, men ingen märkbar effekt än.

Terapeuter har han haft, men även inför dem är han inriktad på att prestera. Så det är bara här hemma som han öppnar sig helt ärligt.

Tack för välkomnandet och alla svar!

susye, han har bara ätit Lithium i knappt två veckor, och de tar regelbundet blodprov för att se att han får tillräcklig dos. De höjde i början av veckan, och då hade han mycket kräkningar och diaré. Men nu verkar det faktiskt som att medicinen har börjat verka. Han är mycket lugnare och klarare. Han verkar vara en och samma person hela tiden nu igen. Fast fortfarande låg och ledsen. Men ändå ärlig, klar och sansad. Nu är det mest jag som "krånglar". Jag har så svårt för att lita på att han verkligen är tillbaka, på riktigt. Och jag är så oerhört sorgsen, besviken och arg för allt han har utsatt mig för det senaste halvåret, då han mått så dåligt och varit så kall och egocentrisk.

Jag längtar efter honom...efter att börja leva på riktigt, med närhet, tillit och kärlek. Men jag brottas med tanken/känslan av att jag låter mig behandlas som en dörrmatta, om jag går honom till mötes nu, bara för att det plötsligt "passar honom" att vara snäll igen. Visst, om det handlar om sjukdom, så kan han ju inte styra att han emellanåt är elak. Men samtidigt är det så himla svårt att begripa och acceptera.

Maia, jag känner igen det du skriver. Min mans hypomana perioder liknar det du beskriver om att känna att företaget är beroende av en, samtidigt som man är stressig och irriterad. Den där upprymdheten och smittande inspirationen, som man ofta läser om i samband med bipolär, har han sällan. Han kan vara ett riktigt energiknippe, men oftast på ett stressigt, otåligt sätt. Han utreds även för adhd.

erfaren bipolär: Kritik suger han åt sig som en svamp. Det finns ingen gradskillnad. Han känner lika stor skuld för att jag påpekar att han glömt ställa sin kaffekopp i diskmaskinen, som när han inser att han just skällt ut mig för något helt orimligt som egentligen bara var en projektion av något som han är missnöjd med hos sig själv. Han blev väldigt hårt kritiserad som barn, och bestraffad med brutalt våld eller utebliven mat, och tyvärr har han fortsatt att straffa sig på samma sätt som vuxen.

Grattis! Då var det ju inte sen mens, som du verkade så övertygad om.

Det vore synd, tycker jag. Självklart frågar man sin läkare om man misstänker att man blir felbehandlad, men om man inte får jämföra sin medicinering med andra får man ju inte ens en chans att UPPTÄCKA att man kanske är felmedicinerad, om man nu skulle ha oturen att tillhöra den lilla procent som råkat ut för en slarvig och oupplyst läkare.

Det kan säkert räcka för vissa. Min man har ätit samma preparat i fem veckor. Han tar 1+2. Provtagning varje vecka. Efter första veckan höjdes dosen, sedan dess har koncentrationen legat som den ska.

Jo, det får man.

Någon eller några ville införa regler för vad man får och inte får diskutera, men de startar en egen tråd nu.

Jag kommer vara kvar i den här tråden. Tycker att ni diskuterar mycket intressanta saker. Gnälliga inlägg som handlar om vad man inte borde få skriva, att tråden borde stängas, att tråden är för tråkig eller att vissa användare inte är välkomna hoppar jag helt enkelt över.

Eftersom vi alla har erfarenhet av att antingen vara bipolär, eller leva nära någon som har det, så vet vi att det ibland kommer perioder då det sägs eller skrivs saker som ingen egentligen kan stå för fullt ut. Därför får vi nog försöka ha lite överseende med varandra, och tänka på att något som låter hårt och elakt, förhoppningsvis inte var så elakt menat.

Jag är ganska dåligt insatt i lithium. Började läsa på för 5, 6 veckor sedan, då min man började med den medicinen. Men om du trots lithium har så mycket pankiångest...då fungerar väl medicinen inte optimalt än, eller? Fast det beror kanske på vad man jämför med...alltså hur du mådde innan. Hur mycket bättre fungerar/mår du sedan du började med lithium?

Jag är ju en utsliten anhörig som nästan hade börjat förlora hoppet, så jag hoppas väldigt mycket på lithium. Kanske för mycket...? Min man har ingen ångest nu, förutom den som och hör livet till, t ex som igår, då han blev påmind om en väldigt dum grej han gjorde i sin senaste hypomana fas. Vi blev påminda om det samtidigt, och då kände han skam samtidigt som han såg hur illa jag har tagit vid mig av händelsen. Då blev han sådär stressig och höjde rösten både mot mig och barnen, men han sansade sig när jag sa ifrån. I vanliga fall (innan han åt lithium) hade han varit arg mycket längre tid, kanske i flera dagar, och inte sett (eller brytt sig om?) att jag och barnen blev ledsna.

Okej, men då låter det ju som att det hjälper riktigt bra ändå. Om jobbet är pressande just nu är det kanske nästan "normal" ångest du känner. Svårt att avgöra vad som är "normal ångest", men i pressande livssituationer reagerar väl alla (utom Dali Lama och sånna ) med nedstämdhet, dåligt humör, ångest eller liknande, tror jag.

Litium har samma effekt på min man. Hans ilska och negativa tankar hinner inte skena iväg lika långt med honom. Han kommer till och med själv på att han borde be om ursäkt. Och det är ju väldigt bra för vår relation.
Vilken tur du haft, som inte har haft värre biverkningar. Min man har fortfarande väldigt dålig mage. Han kräks inte längre, men han måste akut springa till toan minst 10 gånger per dygn. Han får även gå upp på natten och bajsa. Illamående är han till och från, och han kan fortfarande inte äta helt som vanligt. Att maten smakar salt har han inte sagt något om. Han älskar salt, så det skulle han nog inte se som något jobbigt. Däremot tycker han att metallsmaken är besvärande. Fast det kanske är samma sak som du menar. Han har den smaken i munnen hela tiden. Jag slickade lite på en av hans tabletter, och det är verkligen en stark och speciell smak.

Min man är inte heller törstig. Men man ska väl försöka dricka lite extra i alla fall, eller?

Nu är jag riktigt orolig för biverkningarna av litium. Min man har varit illamående och haft diarré i snart en och en halv månad. Han har fått en annan variant av litium, som man bara kan få på licens, och den började han med i förrgår kväll, men än har det inte hänt något.

Vi är båda oroliga att han ska behöva sluta med litium. De här jobbiga biverkningarna gör kanske att han går ner i en depression igen... Han går och lägger sig tidigt. Han orkar inte vara uppe längre, dels pga att han inte får i sig tillräckligt med näring, dels pga att han blir trött av att må illa och gå på toa hela tiden. Han vaknar även under natten av illamående, eller för att han måste springa på toa. Sen vaknar han med illamående, och har svårt att få i sig frukost. Den senaste veckan har han varit på dåligt humör redan när han vaknar. Han suckar, hänger med huvudet och har dåligt tålamod om något krånglar. Konflikterna med barnen börjar bli fler igen...

Jag förstår honom. Jag beundrar honom för att han orkat hålla humöret uppe så här länge. Det får bara inte hända att han går ner i depression igen redan! Han hade mått dåligt i över ett år när han började med litium. Då blev han äntligen sig själv igen och såg ljust på framtiden, men samtidigt började biverkningarna, och nu tar de knäcken på honom.

Finns det någon här som har ätit litiumkarbonat istället för Lithionit? Hur har det funkat i så fall?

Han har bytt till karbonat eftersom han fick så stora problemen med magen av sulfat. Han började med Lithionit ungefär samtidigt som du, har jag för mig. I fredags kväll började han med karbonat istället, men han mår alltså fortfarande lika illa. Fast vi får väl ge det några dagar till.

Immodium äter han dagligen, men det hjälper inte mycket.

Hur påverkar dina magproblem ditt mående? Är det så jobbigt att du blir deppig? Orkar du hitta på saker om dagarna, eller överskuggar magproblemen allt?

Äntligen har min man blivit av med magproblemen! Vi är så glada att karbonatet funkar! Men det tog nästan en vecka med litiumkarbonat, innan biverkningarna av litiumsulfatet försvann. Och han fick minska dosen först, vilket gjorde att han nästan hamnade i depression. Men nu är han på banan igen!

Stealth, hur går det för dig och din mage? Hoppas det är lite bättre.

Jag tycker oxå att det låter lite konstigt att du inte ens FÅR pröva litium, bara för att du kanske vill ha fler barn. Visst, om ni försöker få barn just nu är det ju ingen idé. Men om ni tänker er att starta bebisverkstad om typ två år, så känns det onödigt att du bara ska må halv-bra under tiden fram tills dess... Litium är, vad jag förstår, en medicin som är lätt att sluta med, i jämförelse med många andra.

Sen är det ju inte alls säkert att du skulle fungera bra på litium. Men jag utgår bara från vad jag har sett i min man. Han lovprisar litium. Den har tagit bort "surret" i hjärnan, så att han äntligen får tänka sina egna tankar i lugn och ro, och hinner tänka efter INNAN han gör eller säger något.

Insättningen av litium var dock svår. Han fick jobbiga biverkningar av vanligt litium, men har nu en annan form som funkar bra.

Exakt sån blir min man oxå. Därför trodde jag först att läkarna hade fel när de började prata om bipolär. Jag har inte fattat att min man var hypoman. Jag upplevde honom bara mer energisk (vilket jag tolkade som positivt, efter en depressiv fas) och  samtidigt stressad. De projekt han startar när han är hypoman är egentligen bra saker, som att renovera huset och sånt, så därför kändes det inte så konstigt att han samtidigt blev lite stressad och lättirriterad. Man blir ju lätt sån när man har mycket att göra. Fast nu efteråt ser jag det "konstiga" i att han blev sur och otålig av saker som han hade startat helt och hållet på eget initiativ. Det var ju ingen gnällig chef eller liknande som pressade honom. Han varvade upp successivt, så jag märkte inte förrän efter några månader, att jag tassade runt på tå här hemma pga alla konflikter som blev runt honom.

Så är det för min man oxå. Därför utreddes han även för ADHD, men det hade han inte. När han började med litium var det första gången som han kände att han kunde tänka en tanke i taget, och att han själv kunde välja vad och hur länge han skulle tänka på något. Innan hade han ständigt ett brus i huvudet, ofta i form av sorl/röster. När han var hypoman blev bruset och tanke-speeden större, men det fanns där även när han inte var hypoman.

Det tror jag absolut att man kan ha. Min man var hypoman hela sommaren. Fast efter ett tag går det nog mer över i ett blandtillstånd - hög energi och ganska positiv, men ändå lättirriterad och emellanåt uttråkad.

Har ni några låtar som ni förknippar med att vara bipolär?

Jag har två favoriter. Först Daniel Adams-Ray "Förlåt Att Jag Aldrig Sagt Förlåt":

">



Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

De raderna stämmer så bra in på hur det var innan min man hade fått diagnosen bipolär. Att han med jämna mellanrum blev så förändrad och gjorde samma misstag som vi så många gånger hade pratat igenom och som kunde se så klart på när han INTE hade skov. Det kändes verkligen som "åh, nej, inte samma gamla visa nu igen!" Och efteråt: "Hur fasen kan det bli så om och om igen!? Vad är det för låt!??!!!" Nu vet vi att det var/är bipolär, och att det var därför han inte kunde styra över det med sitt förnuft.

Sen Salem Al Fakir "Split My Personality":

">



Jag förknippar den låten med självhatet min man känner när han är deprimerad, men oxå med det positiva - att det till slut vänder!

Idag svängde makens humör om sådär otäckt för första gången sedan han började med litium i höstas. Jag kände direkt hur trött och ledsen jag blev. Det var som att hoppa rakt tillbaks i eländet vi hade förra året.

Men samtidigt märktes det att jag fått en annan sorts styrka sedan jag har fattat hur hans sjukdom funkar. Jag sa: "Du får en vecka på dig att vända detta. En vecka. Inte mer."

Direkt fattade han vad som höll på att hända. Han tog en sobril och blev sig själv igen. Detta hände vid 14-tiden idag. Sedan dess har han varit resonabel, logisk, empatisk och klok som vanligt, även om han förstås är låg och ledsen för vad han hunnit säga och göra.

Han säger att nu, med litium, behöver ett skov inte bli värre än så här. Han känner att han är lugnare inuti, och att han därför kan ta kontroll över det som håller på att hända. Tidigare fick han direkt ångest, tinnitus, sorl i huvudet som drev honom att förvärra situationen i en snabbt skenande spiral.

Känner nån igen detta? Kan det vara så enkelt? Jag hoppas att det är som han säger, att det värsta redan har blåst över. Jag är absolut inte redo för ett nytt skov redan.

Jag måste bara berätta en fantastisk grej. Min man är bipolär 2 och har de senaste månaderna varit sjukskriven 50%, efter sitt senaste skov. Han hade nyss gått upp till att jobba 75 % när han var på anställningsintervju för ett nytt jobb. Han tyckte intervjun gick bra och han berättade ärligt om sin sjukdom. Han var rak och ärlig om allt, både sina starka och svaga sidor.

Jag vet att han skulle passa utmärkt för det jobb han sökte, men risken finns ju alltid att han får ett nytt skov. Eftersom han var deltidssjukskriven när han sökte det nya jobbet, och dessutom berättade om sin sjukdom, var jag rädd för att arbetsgivaren skulle räkna bort honom direkt, trots hans kompetens. Men han fick jobbet!

Jag är så himla glad, och det jag är mest glad över är att mina fördomar om allmänhetens skepsis mot psykiska sjukdomar och funktionshinder inte stämde! Vi (jag och min man) har flera gånger upplevt att samhället inte alls är så negativt inställda till personer med psykiska sjukdomar som man ofta hör. Men vi har tänkt att vi kanske har haft ovanligt stor tur. Men nu känner jag att det inte alls handlar om tur. De allra flesta är positivt nyfikna.

En del (särskilt äldre människor) säger att man bör hålla sina svagheter hemliga (som t ex psykiska sjukdomar, missbruk och liknande), men jag tror att man både mår bättre och blir bättre bemött om man vågar och kan öppna sig.

Jag tror visserligen fortfarande att det finns en hel del chefer som INTE skulle anställa någon som är sjukskriven för psykisk sjukdom, eller som är sjukskriven överhuvudtaget, men ärligt talat, skulle man vilja jobba för en sådan chef? Om man är ärlig om sin situation, och inte får jobbet på grund av det - då var det förmodligen bara bra.

Hej Hyperduttan! Jag tror inte vi har nån ny bipolär-tråd för allmänt snack. Vi har nog bara kommit av oss i diskussionen. Du får gärna sätta fart på oss igen!

Så är det för min man oxå. Det du kallar "grotta" kallar vi "bubbla". Min man äter litium sedan ett par år, och det hjälper honom mycket, men tendensen att försvinna in i sina egna tankar är kvar. Oftast märker jag att han är i en bubbla för att han verkar irriterad och liksom inte riktigt tar del av roliga saker som händer runt omkring. Men ibland blir han pratig och verkar glad, men är ändå inte riktigt närvarande på ett äkta sätt. Han säger själv att det där pratiga kommer av sig själv och inom honom känner han att det är fel, för han avbryter andra, byter ämne och upptar mycket av samtalstiden utan att säga något viktigt.

Det där med att vara som en docka känner vi oxå igen. Innan han fick sin diagnos hände det ofta att han kände att situationer gick helt överstyr utan att han kunde stoppa sig, trots att han verkligen ville. Han beskrev det som att han nästan såg sig själv utifrån. Han kunde t ex höra att det han sa när han var arg var elakt och orättvist, och att det inte stämde med vad han själv innerst inne tyckte och tänkte. Men det var som om någon annan styrde honom. Han blev väldigt lik sin egen pappa då, så det var nästan som om hans pappa pratade igenom honom. När han är sitt rätta jag har han i stort sett inget gemensamt med pappan.