Hej! ...en tråd för mig!
Accepterar fortfarande inte riktigt att jag hela tiden går i vågor och är totalt befriad från filter men försöker acceptera skiten. Inte speciellt lätt dock. Nåja, jag har tre barn och läste att någon läser Ann Heberleine just nu. Jag försöker ta mig igenom den. Går sådär. Haha...jag har köpt två hus och gift mig i maniska perioder, och skilt mig under en depressiv.
/W
Jaha, bara för att jag varit ledig och way-up så har jag lyckats fara runt på massa loppisar, köpt ett skåp, burit det till nya lägenheten, tapetserat i den, lunchat med en kompis, packat 15 flyttkartonger, stämt av arbetstid med jobben(har två extrajobb för att överleva ekonomiskt) och skrivit klart en rapport (jag pluggar på heltid).
När jag nämner det för någon så säger de som vanligt; men guuud va du är effektiv!! som att det är positivt och det värsta är ju att jag tänker; bäst att göra det nu, innan jag blir låg. ..men när jag gör så där så blir ju bara låglägena fan ännu värre. Åh suck! ibland är jag så fitt-trött på skiten och att jag valt att inte medicinera. Blä! Men jag vill inte. Ibland tänker jag, skit samma...jag får väl starta upp medicinerna då men oftast vill jag inte och försöker hålla mig till det. Jag är Bp2 om det är relevant, jo det är det väl kanske när man pratar medicin?!
Maia: Det är okej att du frågar. Jag har dock ingen fullständig förklaring. Men jag har inga bra erfarenheter av medikament. Alls faktiskt. Jag tar Propavan och emellanåt Atarax (tror jag den heter, jag försöker skita i sånt) men det är inte på daglig basis. Jag är fruktansvärt rädd för att medicinering skulle få mig att bli någon jag inte är, förändra min hjärna på ett sätt som jag skulle hata när jag har mina ganska okej perioder. Har en fet hang-up på det tyvärr. Jag tar inte alvedon, ryggmärgsbedövning, p-piller eller annat heller så det är inte bara stabiliserande det gäller.
Jag förstår verkligen nyttan med det och fattar att många, de flesta?, får en drägligare vardag men jag kan inte riktigt förmå mig att fatta att det kanske även gäller mig.
Läste om ditt 2009 förut i tråden och ja, vad ska man säga...värdefullt att du kämpar på, hittar ljusglimtar och har vilja (kanske inte alltid, vem har det? men kanske tillräckligt?)...men vilket år du måste haft?! Missade om det var då man förstod att du var bipolär eller om det var tidigare?
Hej..igen!
Ser att det är som det "brukar" vara här: Upp & Ned och allt. Hyundaireklamen är fan bäst.
Jag hatar relationer. Skulle bli en förträfflig eremit faktiskt. Får rå-ångest och gräver ned mig så fort någon råkar komma liiite för nära. Jävla skit till att vara besvärlig. Idag är jag under vattnet, hatar att vara mig och tycker att alla bara borde dra sig ur mitt liv. Tänker att det är synd som fan om mina barn som har mig som morsa och att jag inte fixar något alls. Har en vän som tycker att jag är så bra och som vill förstå och som vill vara lite mer och jag hatar mig själv för att jag är en feg och dum jävel som inte klarar av att tro att jag inte kommer att avsky honom eller göra honom så illa. Yäck. Det har varit en pissvår. Jag vill inte ha en piss-sommar också. Jag vill vara vanlig.
Sköt om er!
...ingen hit att bli påkörd dock!
Sen gjorde jag något jag inte gjort tidigare. Jag ringde en vän och bad honom vara här för att jag inte orkade vara själv. Han kom och även om jag inte lyckades vända upp så fick han prata och jag fick fokusera på någon annan eller på att svara på hans frågor. Vanligtvis brukar jag försöka ta ett gäng sömntabletter och sova mig igenom den värsta skiten.
.....igår frammanade jag allt mod jag hade för att kunna ringa. Är man rädd för allt verkar det som att man får vara extra modig också. Idag är jag glad för att jag ringde. Liten är hemma idag och det är också en livlina. Jag tror att det blir en bättre dag.
fan ta dom, det går inte så jävla fort om man vart sjukskriven en massa och inte ens orkat duscha stundtals!
Jag sover ingenting längre och mat minns jag inte när jag lagade. Det är tur att Liten går på förskolan hela dagarna när jag jobbar så att han äter där. :-/
För övrigt gillar jag läget nu, inget knas idag eller denna veckan änu, jag vet att det bara är tisdag men ändå
Jobbet funkar och jag har det lugnt just nu. Skobbade dock i fredags eftersom torsdagen var katastrof. Denna våren har varit skit och början av sommaren också. Jag har lovat mig själv att ta upp kontakt med psyk igen men jag verkar inte riktigt få tummen ur även om jag verkligen vill. Precis som med allt annat. Den där jäkla tummen.
Dessutom känner jag att det kan vara läge att söka för mittenkillen som har noll i sömnbehov, knappt äter och har energi över till tusen. Jag, förmodligen förskolan men inte hans pappa misstänker adhd. är det någon som har erfarenhet av utredning kring det vad gäller barn? Han är bara 6,5 år så jag tycker han är liten men å andra sidan, det kanske är bra ju tidigare man drar igång?
Massor av sol på er !!
Jag är totalego! jag läser inte ikapp. Förlåt. Jag är tokkär, han vet hur elleråtminstonde att jag inte är "som alla andra" och köper det....nåja, än så lnge, jag har ju inte börjat dissa honom på riktigt än vilket jag vet att jag kan göra. MEN, jag orkar inte bry mig om logik den här gången....magen och bröstkorgen bara skriker VÄRME den här gången så jag släpper totalt. han är ynger än mig, har nollkoll på kids och inte ett dugg synkat liv...så himla bra va? Dessutom var min senaste "förälskelse" en tjej så jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt. Men å andra sidan, det är lite kul att vara både BIpolär & BIsexuell Nåja, jag håller feta tummar, både en och tio på att Ni har det hyfsat, helst skitbra. För mig växlar det och den här killen har snackat med sin syrra som råkar vara psykiatriker om mig. Jag tror det är bra. jag tror det kan hjälpa med förståelsen. Jag tror kanske till och med att jag skulle kuna tänka mig att "light-medicinera"
">
....får man den här är det väl bra?