Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej på er igen...
Läste Maias inlägg längre upp och blev glad faktiskt att hon har en snäll familj (mamma) som ställer upp i vått och torrt. Sen läser jag Cherrybaby som har en sambo som kastar ut henne som jag fattar är för att hon har sjukdommen? Har själv erfarenhet av närstående som tar avstånd från en för man är sjuk...Mina föräldrar har mer eller mindre sagt upp kontakten med både mig och mina barn för vad jag förstår är att jag är sjuk.. De sa till mig vi förstår oss inte på dig.
Man har ju inte valt själv att vara den man är när sjukdomen slår till,och ibland mår man bättre men som i mitt fall så får jag nog acceptera att mina föräldrar inte vill ha med mig att göra vare sig jag är åt det friskare eller det sjukare hållet.

Just nu väntar jag bara på att allt ska vända och jag ska se en ljusning i all deppighet. Vet den kommer komma så småningom...men när????

Hej på er

Nu var det ett bra tag sen jag var in här. Nu sista tiden har det fan varit kämpigt så jag ville bara skriva av mig lite hos er ni kanske vet hur det kan vara periodvis.
Kroppen exploderar snart.Nervositet,ångest,trötthet ja allt på samma gång. äter xanor hela dagarna för att ens palla med :(
Blir dessutom utförsäkrad den 19 november..Då ska af utreda mig i 3 månader om jag verkligen inte orkar jobba. eller va fan det nu ska bli. Läkaren rekomenderade sjukbidrag. Har haft min diagnos på papper i 10 år nu i år och tyvärr så går bipolär aldrig bort.
Alltså jag vet snart inte vad jag ska ta mig till,har bra backup från psyk men ständig oro finns. Orkar inte med vanliga syssllor längre knappt. Att åka och handla och umgås med mina barn släktingar osv är ett rent helvete.
Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att denna ångesten kunde släppa,och dessa självmords tankar :(
Jag hatar denna sjukdom,jag vill inte vara sjuk längre. Vill bara få vara normal.
Vad ska man ta sig till när inget hjälper längre?

Kastar mig in här igen då och fortsätter...

Bipolär typ(?) alltid deppig och nervös skulle jag säga. Har aldrig fått någon etta eller tvåa på mig.
Är 31 år är gift och har 3 barn som är 1,7 och 10 år gammla.
Mår ofta dåligt och har gjort det i stort sett hela mitt liv,kan ha små pauser ibland i livet då jag blir bättre.

Behöver rutin i mitt liv annars blir det kaos. När jag varit gravid har jag alltid mått bra i psyket av någon anledning. Inte behövt några mediciner sovit jätte bra och aldrig någon ångest.

Just nu lever jag i en hemsk ångest. Har fått slut på mina sjukpenning dagar så jag var till arbetsförmedlingen igår. Hann vara där i 20 min sen fick jag en panikångets attack och blev skickad till psyk.
Kommer få söka om sjukpenning under särskilda omständigheter eller vad det hette nu. Tur jag har ett personligt ombud.Skämms så i efterhand för det som hände på af,men jag kan inte styra panik-attackerna :(

Hur går det för er andra med bipolär,orkar ni jobba när ni är i ett skov? Kan ni ha fasta jobb? Jag för min del har aldrig klarat 100% vare sig skola eller jobb. Intressant att höra av andra.

Kan jag kanske få något tips av er? Känner att jag tappar snart greppet om allt :(
Blir galen på ÅNGEST!! Har haft 2 panikångest attacker på mindre än en vecka nu,har ju xanor hemma och tar såna men vill inte över äta heller :(
Har alla barnen hemma denna veckan (skol-lov) och jag vill inte gå runt som en zombie på xanor direkt.

Alltså vad ska man göra åt dessa panik attacker? Går runt med denna oron hela tiden blir galen snart.

Tackar för tipset!
Ska även prata med psyk om de andra tabletterna som ni andra skrev om. Har aldrig hört om dom. Har bara ätit Sobril och xanor och xanor depot i mina dagar för att bota min ångest.
Läser era inlägg ofta och jag ser att fler av er äter Lithium. Tycker det är så trist att det aldrig funkade på mig för det ska ju vara så beprövat. Nu äter jag topimax. Stabiliserar lite men inte så mycket som jag hoppas.
Äter även cipralex till och från men blir ju vansinnigt manisk tillslut av "lyckopiller"

Tycker förövrigt att det är intressant att kunna läsa och kunna få skriva om medicinering osv med andra som har samma diagnos. Känner ingen annan som har samma sjukdom som mig själv.