Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Jag gissar att de flesta som väntar med förskolestart några år INTE gör det i första hand för att få "njuta av livet med barnen" som du skriver. Det är liksom ingen tävling mellan föräldrarna om vem som ska få ha den softaste tillvaron. De flesta gör det nog i övertygelsen om att det är det bästa för BARNEN.

Barnperspektiv. 

Sedan är det förstås enormt givande och roligt för hemmaföräldern också, men det är ändå sekundärt för majoriteten. (Tror jag). Resonerar man som så att 1) hemmaföräldertillvaro är en lyx som 2) ingen av föräldrarna ska få ha för då blir det orättvist mot den andre/andra föräldern så känns det som att barnperspektivet har hamnat långt ner. Jag tror inte att barnen bryr sig om huruvida millimeterrättvisa råder mellan föräldrarna.

Hemmafru/hemmaman
är enligt min definition den som helt avstår från förvärvsarbete och blir helt försörjd av sin partner

1) utan att ha barn
2) som har barn som huvudsakligen tas om hand av au pair/barnflicka
3) som har så stora barn att de inte behöver konstant vuxentillsyn

Hemmaförälder
är enligt min definition den som avstår från förvärvsarbete för att ta hand om egna barn som är så små att de behöver tillsyn på dagarna. En hemmaförälder kan också dela på hemmaföräderskapet med den andra föräldern och förvärvsarbeta deltid.

Vilket av de två begreppen man väljer att använda är inte alls oviktigt som vissa tycks tro. Kallar man en hemmaförälder för hemmafru/hemmaman osynliggör man det arbete en hemmaförälder utför och som kostar 13 000 kronor per barn och månad när det utförs i förskolans regi. Små barn kan inte lämnas ensamma-någon måste ta hand om dem-antingen professionell personal eller föräldrarna. En hemmafru/hemmaman utför inget  sådant oundgängligt arbete. Till skillnad från små barn klarar sig makar och fruar på egen hand, även om det säkert kan vara bekvämt att ha någon som servar en...

Jag vill kommentera detta med "att vara beroende av sin man" som frekvent tas upp som ett argument mot hemmaförälderskap. Det är en  alldeles för snäv förenkling av verkligheten, och det känns inte sällan som att den som säger så tänker mer på en femtiotalshemmafru än på 2000-talets hemmaförälder-som dessutom lika gärna kan vara en man. Ett kändisexempel på en hemmapappa är operasångerskan Malena Ernmans man som lade sin karriär på is för att ta hand om deras barn.

Det finns säkert alla sorters hemmaföräldrar-precis som det finns alla sorters förvärvsarbetande föräldrar.  Men jag tror INTE att majoriteten av hemmaföräldrarna står och skrapar med foten och sträcker fram handen för att den arbetande föräldern nådigt ska tilldela dem veckans hushållskassa. Det är en nidbild som framförs flitigt och som bidrar till att förlöjliga ochh förminska hemmaföräldrarna. Smaklöst.

Jag var hemmaförälder under ett par år. Jag har betydligt större ekonomiskt kapital än min man och såg självklart till att skydda det med ett äktenskapsförord. Omvänt skulle jag aldrig ha gått med på ett äktenskapsförord om förhållandet varit det motsatta. Vi har vidare betalat in betydligt mer privat pensionssparande till mig än till honom. Och vi har självklart delat rakt av på samtliga löpande inkomster. Det har liksom inte existerat i vår tankevärld att jag var "beroende" av honom.  Hade jag mot förmodan velat bryta upp från relationen hade jag gjort det, och kunnat klara mig ekonomiskt, även om det inte blivit fett. Men det hade det å andra sidan inte blivit för honom heller. Men jag kan säga att med tanke på hur dagens arbetsmarknad och socialförsäkringar är uppbyggda så hade jag dessvärre inte vågat vara hemma om jag haft mindre gynnsamma förutsättningar.  En förutsättning var förstås också en väldigt stabil relation där jag vet att den andra parten är en tillförlitlig medförälder även om VÅR relation skulle krascha. Med andra ord valde jag detta väldigt medvetet, just för att jag INTE var svag och beroende. Hade jag varit svag och beroende hade jag börjat jobba mycket tidigare än jag gjorde.

Självklart kan en hemmaförälder hamna i en destruktiv relation och på olika sätt bli beroende av eller underlägsen den andra parten. Men det kan lika gärna bli omvänt, att hemmaföräldern blir den dominante/dominanta. Detsamma kan inträffa i relationer där båda parter förvärvsarbetar, där en eller båda parter studerar, är arbetslösa, sjukskrivna eller något annat. Människor är individer, alla relationer och familjer ser olika ut. Hemmaföräldrar är-precis som alla andra människor-väldigt olika sinsemellan och har väldigt skilda levnadsvillkor.

Jag håller med er om att det är djupt tragiskt att föräldrar inte anses räcka till för sina små barn och att barnen i stället hamnar i ofta alldeles för stora barngrupper alldeles för tidigt. På det stora hela delar jag (tror jag) er syn på små barns behov. Jag skulle gärna se många fler hemmaföräldrar av bägge könen, jag tycker att vårdnadsbidraget är strålande och att barngrupperna MÅSTE minska i storlek. Och att anknytning och utvecklingspsykologi måste upp som prio ett i förskollärarutbildningen-långt före skolliknande pedagogiska inslag.

Men till skillnad mot er är jag djupt tacksam för allt som feminister åstadkommit genom åren. Utan deras insats skulle vi kvinnor  (vet inte om dr kejs är man eller kvinna, men jag menar generellt sett) förmodligen inte ens haft möjlighet att debattera de här frågorna på det sätt som vi gör nu. Vi skulle ha levt i männens värld och inte ha varit några att räkna med i det offentliga samtalet. Det är liberala och vänsterorienterade feminister som bit för bit och med stor möda flyttat fram kvinnors position genom åren, även om mycket återstår att göra. Utan feminister hade kvinnor saknat rösträtt, saknat tillträde till högre utbildningar, förvägrats fri abort, fortfarande kunnat våldtas inom äktenskapet med rättsväsendets goda minne. Och så vidare.

Jag håller med er om att de feminister som ni nämner vid namn har en trångsynt hållning, men för mig personifierar de inte feminismen. Tvärtom finns det många skilda feministiska  riktningar-feminismen är inte en enhetlig rörelse utan väldigt splittrad.  Grunden är emellertid gemensam- att man sett att kvinnor  och män levt/lever under skilda (orättvisa) villkor och att man vill kämpa för att förändra detta. Jag kallar mig själv feminist, samtidigt som jag tror att det kan finnas vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor även i skallen, samtidigt som jag motsätter mig lagstadgad delad föräldraförsäkring, samtidigt som jag välkomnar vårdnadsbidraget.

Jag tycker att man kan göra en analogi med synen på barnuppfostran. Som en reaktion på gamla tiders auktoritära och förtryckande barnuppfostran kom 70-talets gränslöshet och därefter dagens återgång till nannyprogram, skamvrå, femminutersmetoder och liknande. Det är som en pendel som svänger fram och tillbaka, sär vi i stället för att ställa två dåliga saker mot varandra borde hitta en tredje, mycket bättre, ny väg. Vilket vi ju delvis har gjort också.

I stället för att avfärda feminismen helt och hållet, låt oss vara öppna för vad den faktiskt var en reaktion på, ta till oss de bra bitarna ocjh kassera de dåliga, och hitta en ny tredje-BÄTTRE väg. Feminismen har gjort väldigt många saker väldigt mycket bättre. Allt är däremot inte bra, men det var det verkligen inte förr heller. Om vi vågrar plocka det som är bra både från förr och från idag och sedan utveckla det vidare kommer vi mycket längre än om vi stannar vid att hacka på varandra.

Ett första viktigt steg är att bemöta våra motdebbattörer med argument och inte med personangrepp. Oavsett vilken sida vi står på.

Om det nu är så att radikalfeministerna överröstar andra feminister, innebär det då att feminismen som idé är dålig?

Vi har ett samhälle idag där män och kvinnor behandlas olika-inte utifrån sina livsval utan för att de är just män respektive kvinnor. Jag har mycket svårt att acceptera att mina barn ska växa upp i ett sådant samhälle och därför värdesätter jag den feministiska rörelsen, även om jag är helt överens med dig om att delar av den pådyvlar människor snäva roller på precis samma sätt som det traditionella manssamhället.

Jag kan också i någon mån förstå-dock ej försvara-radikalfeminister som reagerat med ursinne på det förtryck som kvinnor som grupp utsätts för. Varför har det ända in i vår tid varit relevant att i domstol tala om våldtäktsoffers klädsel, varför är det mestadels frivillighetsorganisationer som engagerar sig i kvinnor som misshandlas av sina män, varför får kvinnor otillbörliga frågor om planer på familj vid jobbintervjuer medan män slipper? Män som grupp diskrimineras också, t ex i vårdnadstvister. Hur gör vi för att bekämpa orättvisor där man ser könet i stället för människan?

Ett exempel är att 20 kvinnor dödas av den man de lever med varje år. Medan väldigt få män dödas av den kvinna de lever med. Det är inget som det svenska samhället sanktionerar, däremot ligger våldet mot kvinnor (och barn) väldigt långt ner på den politiska agendan. Nämndes det över huvud taget i valrörelsen?  Det talas väldigt mycket från vissa håll om invandrares väldigt lilla överrepresentation i våldsbrottsstatistiken, medan det sällan pratas om gruppen mäns gigantiska överrepresentation. Förvisso är det oftast män som faller offer för andra mäns våldsbrott, om man räknar bort sexualbrotten. Men faktum kvarstår att män utsätter kvinnor för våld mångmångdubbelt mer än kvinnor utsätter män för samma sak. Ett parti tog upp detta i valrörelsen, och det var Feministiskt Initiativ.

För att förekomma den debatt som kan följa är jag den första att vara öppen för att det kan finnas ett (stort?) mörkertal när det gäller kvinnliga förövare. Studier visar också att kvinnor oftare döms till vård och män till fängelse och att vi eventuellt är "blinda" för kvinnors våld. Men de statistiska skillnaderna när det gäller detta är så överväldigande att jag har mycket svårt att se att mörkertalet kan vara SÅ stort att inga könsskillnader finns på området. Då vill jag nog se siffrorna innan jag köper det. Mord förblir dessutom sällan ouppklarade så jag tvivlar på att 20 män obemärkt mördas av sina fruar varje år.

Våld mot kvinnor är ett strukturellt problem i samhället och ja-ett förtryck av kvinnor. Därmed inte sagt att män som grupp bär ett ansvar, det vill jag verkligen understryka. Men vi som samälle bär ett ansvar att våga se att det finns könsskillnader när det gäller våld i relationer.

Sedan tror jag inte att t ex våldsproblemen löses genom att kvinnor och män ska bli exakt likadana på alla områden. Precis som du skriver Dr Kejs, så anser jag att radikalfeminismen förtrycker kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn. Förtrycket och sveket blir då dubbelt och från två håll, vilket är enormt ledsamt.

Jag ber också om ursäkt för att jag bidragit till att föra denna tråd OT.

Ska ta del av länkarna, Dr Kejs. Mörkertalet kring kvinnors våld mot män är säkerligen stort, precis som mörkertalet kring mäns våld mot kvinnor är det.

Finner det dock fortfarande osannolikt att 20 svenska män obemärkt mördas av sina fruar varje år. Jag undrar också om du tror att mörkertalet är lika stort när det gäller sexualbrotten? Tror du att lika många svenska kvinnor som män åker utomlands och förgriper sig på barn, att lika många överfallsvåldtäkter och "date rapes" begås av kvinnor? Att lika många kvinnor som män utnyttjar tvåårsregeln i Utlänningslagen för att systematiskt kunna hämta hem en kille, misshandla och våldta honom, skicka hem honom och sedan hämta en ny? Att lika många kvinnor som män hänger på ungdomssajter för att få kontakt med barn i sexuellt syfte? Exemplen jag valde här är mestadels brott som begås utanför familjen. Andelen kvinnliga förövare är säkerligen större när det gäller brott mot närstående.

Ang barnmisshandel: Att vissa kvinnor precis som vissa män misshandlar sina barn är ställt utom allt tvivel, men det går inte att rakt av överföra undersökningar från de länder du nämner till svenska förhållanden. Barnaga är  tillåtet i åtminstone Storbritannien och USA. Även om de gör en distinktion mellan aga och misshandel så är omständigheterna väldigt annorlunda där jämfört med Sverige där allt våld är olagligt. Det  finns också väldigt få amerikanska och brittiska ensamstående fäder att jämföra de ensamstående mödrarna med.

Inser att denna diskussion kan bli lång, och eftersom den är OT skriver jqag mitt sista inlägg i frågan nu.

Jag har aldrig påstått att majoriteten av svenska män utsätter kvinnor och barn för våld, förstår över huvud taget inte hur du kan tolka det jag skriver på det sättet. Jag har däremot skrivit att de förövare som begår dessa brott mestadels är män. Det är en stor skillnad.

Jag har ingen anledning att betvivla dina uppgifter om att 3-4 män dödas av kvinnor de har en relation med. Men om siffrorna 17 respektive 3-4 är nårgorlunda konstanta så är det 4-5 gånger vanligare att män dödar kvinnor än tvärtom. En inte alltför vågad gissning måste då bli att förhållandet ser likadant ut när det gäller misshandel utan dödlig utgång.

Jag har aldrig sagt något om biologiska föräldrar kontra styvföräldrar, men styvpappor är väl också män såvitt jag förstår?

Att vara ensamstående förälder är vidare inte samma sak som att ha den huvudsakliga vårdnaden.

Slutligen kan jag tillägga att jag tror att det är mycket vanligare att kvinnor slår barn än att kvinnor slår män. Helt enkelt för att de kan. Precis som män slår kvinnor därför att de kan. Kvinnor kan ha psykisk makt över män och därmed även fysisk om mannen inte försvarar sig. En kvinna har sällan någon chans mot en man i en våldssituation.

Jag förstår att ni reagerar , och jag ber om ursäkt för att tråden fördes OT av bland andra undertecknad. Jag reagerade mot en enligt mig onyanserad kritik mot feminismen- en generell kritik som inte enbart handlade om ämnet hemmaföräldrar-men borde förmodligen ha startat en egen tråd om detta.

Samtidigt tycker jag ändå att vi har hållit en någorlunda god  debattnivå, det vill säga diskuterat ämne och inte person. Men som sagt, jag har lagt ner denna diskussion för den här gången, vilket även Dr Kejs har. Ber än en gång om ursäkt.