Min son är 1 år 8 månader gammal och jag är hemmamamma. Planerar att vara hemma med honom tills han är tre, längre om vår ekonomiska situation tillåter det.
Jag tror att det är bäst för min son att få vara hemma och jag tycker det är underbart att få vara hemma med honom.
Själv har jag aldrig gått på dagis och skulle gärna vilja erbjuda samma sak till mitt barn.
Har ni andra upplevt att ni måste förklara er varför ni är hemma med barnet/barnen?
Min son är ju bara 1 år 8 månader, men han är tydligen såpass gammal att folk börjar undra varför han inte går på dagis. Folk frågar mig reativt ofta när han ska börja.
Han är en rätt kanslig och blyg liten kille och det jag får höra är att han skulle "tuffa till sig" på dagis och lära sig "ta för sig" bland andra barn. Hemma riskerar han att bli en mes.
Själv håller jag inte med. Jag tror att det är bra att jag ger honom tid och kärlek, något jag inte skulle hinna i lika stor utsträckning om jag jobbade och han gick på dagis.
Jag har full förståelse för att människor både måste och vill gå tillbaka till arbetslivet snabbt och jag kritiserar inte dem för det. Därför är jag ganska förvånad över hur ofta mitt val att stanna hemma med sonen ifrågasätts.
Känns skönt att ha hittat den här tråden, för jag har känt mig himla ensam om att vilja vara hemma med mitt barn.
Känns bra att få lite uppbackning i att jag har gjort rätt val för oss. :)
Min son på 1 år 9 månader (som jag planerar att vara hemma med åtminståne tills han fyller tre) är väldigt blyg. Fick idan höra för femtielfte gången att jag borde sätta honom på dagis så han tuffar till sig.
Varför ska det vara så viktigt att vara så tuff och självständig i späd ålder? Blir så trött på detta ifrågasättande varför jag väljer att vara hemma.
Jag tror fast på att han har det bäst hemma med mig just nu.
Om det vore ekonomiskt möjligt för oss att min man skulle vara hemma med sonen och jag jobba så skulle vi definitivt kunna göra så istället.
Saken är bara den att vi inte klarar oss på min lön, medan min mans lön räcker för att försörja familjen. Jag är humanist och har ett lågavlönat yrke.
Vår poäng är att vi vill att sonen får vara hemma när han är liten, och inte på dagis. Sen spelar det mindre roll att det är jag som är hemma och inte maken. Han tar hans om sonen lika mycket som jag när han är hemma från jobbet och sonen favoriserar inte mig.
(Nej, jag tror inte barn på dagis far illa på nåt sätt, men vi vill att vår son ska vara hemma.)