Carlanderskatöserna del 19

Härligt Mulan! Grattis!

Vi är inte aktiva just nu, men har en Carlanderska-pojk och hoppas att vår enda blastocyst ska bli syskon till våren. Redan nu bävar jag för att utsätta någon för psykisk terror om vi "måste" ta med sonen till väntrummet (åker vi till Göteborg är det nästan obligatoriskt med besök hos "mormor och morfar". När jag satt och led i det vidriga väntrummet där jag tillbringat mycket mer tid än jag vill minnas (vi gjorde 4 fulla ICSI plus ett FET), så lyckades jag vända tankarna till hopp när det kom små bebisar/barn ihop med föräldrarna. Jag hade blivit knäckt om jag hade frågat och det hade varit hemmagjorda barn, men jag fann tröst i att det faktisk fanns de som fick barn via Carlanderska och kunde tänka sig att snurra i IVF-träsket igen...

Lycka till alla kämpare! Kram till alla som behöver och grattis till alla som tagit steg i rätt riktning!

Akita: Jag har fortsatt läsa tråden fast vi inte är aktiva på Carlanderska. Jag tror man får helt fel intryck när man läser om IVF och ibland även när man pratar med läkarna. Det låter som att ALLA får till frysen, men så är det inte alls. Vi fick noll till frys de tre första gångerna och en blastocyst 4:e. Margareta sa en gång att målet är att få ETT fint embryo att sätta tillbaks (och bli gravid på) och resten är bonus. Jag önskar att jag hade hört det första gången vi var där och inte efter flera misslyckade försök! Jag kände mig helt värdelös när Göran i förväg hade pratat om att sätta in tvådagars och långodla resten och det nätt och jämt fanns att sätta in dag 2... Lycka till!

Hej på er! Jag hängde här tills vi fick vår son för 2 år sedan och läser rätt troget i det tysta. Är det någon som vet hur det funkar med betalning för FET? I infopappren stod det bara att medgivandelappen för återinförande måste lämnas innan tining, men får man fakturan först när de vet om det blev någon FET?

Sydney: Tack för snabbt besked ang FET

Skrippo: Grattis! Vi har börjat reka inför FET

34:an: Ibland känns det verkligen som att en viktig del av sorgen är att inte få bestämma själv som "alla andra". Ibland undrar jag om jag och sambon är lämpade att ha fler än ett barn och om jag hade haft lika stor ågren över att sonen troligen blir ensambarn, om vi hade tagit ett aktivt beslut? Som så många skrivit är det nog bättre att erkänna sorgen, än att tvinga sig att vara enbart vara tacksam över barn man ändå fått. Det finns alltid de som har det värre, men det är inte alltid som det hjälper att tänka så... Vi har bara en blastocyst i frysen och om den klarar sig blir den vårt enda syskonförsök, så bara tanken på att ta tag i slutet av historien gör mig knäsvag.